Bloggåret som gått

Så här års är det kul att kolla på statistiken över vilka blogginlägg som nått många läsare. Här följer årets tio i topp.

1. Maciej Zaremba slarvar med fakta
Det var med förvåning, som jag upptäckte hur slafsig Zaremba var med sin faktakoll. När han hängde ut ett antal geografer som "14 tunga pedagoger" och verkade ha läst Jan Björklunds svar på vårt debattinlägg nogrannare än själva debattinlägget och vårt svar,  började jag att undra över hur Zarembas variant av undersökande journalistik egentligen var upplagd. Det väckte mer uppmärksamhet när Second-Opinion också publicerade mitt blogg-inlägg i frågan. Mera Zarembaslarv under inlägg 10 nedan.

2. SEKAB = EcoDevelopment = EcoEnergy Tanzania
Planerna på svenska sockerrörsplantager i Tanzania har fortsatt att intressera läsare, och nu i december kom det på tapeten igen i samband med att GRAIN fick alternativt nobelpris för sin kamp mot den typ av billiga markaffärer som SEKAB och dess efterträdare ägnat sig åt i bl.a. Tanzania. Det är bl.a. den historiska erfarenheten av hur man sett på bönders sedvanerätt till marken som gör att jag engagerat mig i denna fråga.

3. Masterskurs i landskap 
Detta över två år gamla inlägg verkar ha ett evigt liv. Förmodligen beror det på att bilderna som finns där av Kvismare kanal och av den magiska Kvarntorpshögen kommer ganska högt upp vid ett bildsök. Hederlig gammaldags geografikunskap om Sverige.

4. Durra
Ett ännu äldre blogginlägg, vars popularitet nog också kan förklaras med en bild som kommer högt upp i bildsök efter durra. Bra att många får reda på vad som är Afrikas främsta bidrag till världens viktiga grödor.

5. Bridges of Madison County
En billig poäng. Filmen visas då och då på TV och då är det alltid några vetgiriga som googlar och på det sättet får i sig lite geografisk fackkunskap om de täckta broarnas utbredning och om geografins ämneshistoria.

6. Engelska eller svenska som forskningsspråk? Båda!
Ett ämne som aktualiserats bl.a. genom Stockholm Universitets språkpolitik. Blogginlägget har även uppmärksammats av Språkförsvaret.

7. Världen enligt DN och FIB-Kulturfront
Det är märkligt att både DN och FIB-Kulturfront uppmärksammat att den projektion de själva valt är eurocentrisk, men att de ändå envisas med Mercator som förstorar Nordeuropa på bekostnad av tropikerna. De kunde ha följt sin kollega International Herald Tribune, som åtminstone på denna punkt har en mer rättvisande bild av världen.

8. Jan Öhman för länge sedan
Fint att det är många som vill hylla en kär och saknad kollega genom att besöka bilden av honom i unga år.

9. Gentrifiering i Stockholm, Göteborg och Malmö
Högaktuellt tema som geografikollegor i Umeå och Lund klarlagt i en nyligen publicerad studie.

10. Bör undersökande journalistik vara källkritisk -- eller bara polemisk?
Se ovan under punkt 1.

Jag passar också på att lyfta fram några blogginlägg från året, som jag tycker är värda samma uppmärksamhet som tio-i-topp-listan ovan.

Carl Bildt uttalade sig dumt i våras om tsunamis och Nordens diskreta charm, men det vara bara Karin Boijs på DN som uppmärksammade att han också hade helt fel om tsunamiförekomst i Nordeuropa. Jag lyfte fram lite fler exempel i inlägget Bildt om tsunami och Nordens diskreta charm.

Ett annat tema från i våras var avslöjandena om plagiat på hög nivå : hur tyska ministrar plagierat sig till sin doktorstitel och hur London School of Economics släppt igenom Saif Ghadaffis plagierade avhandling. Det fick mig att fundera över den svenska regeringens utbildningsnivå. Vare sig till höger eller vänster verkar ju högre utbildning vara någon viktig merit för en minister. Det är ju i och för sig skönt att vi på det sättet slipper plagiataffärer, men det är pinsamt att ministrar kan skriva på sin CV att de har högre studier vid Stockholms Universitet när de  inte har tagit  nån examen. Det är ungefär som att säga att man har klarat körkortsteorin och halkkörningen. När jag skriver detta upptäcker jag att man avsevärt förbättrat utbildningsnivån med den (delvis) nya kvinnocentertrion Hatt, Ek och Lööf, som alla har en examen på kandidatnivå.

Jag avslöjade också ett annat fall av plagiat, i detta fall självplagiat. Det skulle vara lättare att vara högproduktiv forskare om man kunde göra som Kronstam och publicera gamla artiklar med lite ny inledning. Ännu när detta skrivs ligger både 2011 års och 2000 års versioner av samma artikel ute på DNs webb, så självplagiat är tydligen inte något man skäms för inom tidningsvärlden.

Slutligen mera dumheter från DN, slafsig journalistik, att intervjua en självgod historiker som är  missnöjd med sina kollegor och ta det som ett mått på forskarnas ovilja att nå ut med sina resultat. Att forskare på Stockholms Universitet inte är ovilliga att popularisera sin forskning eller att använda sin sakkunskap och analysförmåga på viktiga samhällsfrågor visas bl.a. av de många kollegor som bloggar.

Havnevik om Sida och Bagamoyo Ecoenergy Limited (BEE)

KJell Havnevik skriver klokt om de åter aktuella planerna på svenska sockerplantager i Bagamoyo genom Bagamoyo Ecoenergy Limited på Nordiska Afrikainstitutets hemsida. Om Sida stöder det projektet riskerar man att öka konflikterna mellan rika och fattiga. Sida borde i stället stöda småbrukare. Men, skriver Havnevik, stöd till afrikanska småbrukare kräver insikter i lokala förhållanden och hur det kan länkas till nationella och globala nivåer på ett produktivt och rättvist sätt. "Det finns inga storskaliga genvägar för stöd till afrikansk jordbruksutveckling".

Nu undrar vän av ordning, som läst mina tidigare bloggar vad företaget egentligen heter. Om jag fattat det rätt så är det så här:

Per Carstedt äger Carstedts Bilservice i Örnsköldsvik, som är huvudägare till Ecosystem i Scandinavien AB (ja det stavas så), som är huvudägare till Ecodevelopment in Europe AB, som är huvudägare till Ecoenergy Africa AB, som fram till för ett år sedan ungefär ägde Ecoenergy Tanzania Limited i Tanzania och Ecoenergia de Mozambique Limitada i Mozambique.

I slutet av 2010 såldes de båda afrikanska dotterbolagen till ett nybildat dotterbolag Ecoenergy Africa Limited, med säte i skatteparadiset Mauritius och som ska verka som holdingbolag för de afrikanska bolagen, däribland Bagamoyo Ecoenergy Limited...

Jag hoppas verkligen att Sida kan reda ut var skatterna ska betalas. Genom openaid.se är det meningen att det ska vara full transparens i vad som sker med svenskt bistånd, men det gäller inte vad som räknas som affärshemligheter. På openaid.se finns det i alla fall en notering om det planerade stödet och nättidningen Development today avslöjade också i våras att svenska ambassaden i Tanzania i ett brev till Ecoenergy förklarat sig i princip positiv till en kreditgaranti.

Men det är inte lätt att fatta varför Carstedts bilservice måste gå igenom ett bolag på Mauritius för att operera i Tanzania....

Bra fråga på Åkes blog: Vad är egentligen land grabbing?

Nairobi Arboretum, källa Wikipedia

Åke Barklund, sekreterare och VD för KSLA, ställer den högst motiverade frågan "Vad är egentligen land grabbing?" i Åkes blog. Åke Barklund ger också en mycket god, självupplevd illustration till land grabbing. Han berättar hur politiker i Nairobi försökte skaffa sig tomter på mark som tillhörde Nairobi arboretum - en av Nairobis lungor, som verkligen rekommenderas. Jag har vid olika tillfällen vandrat genom området på väg från centrum upp till British Institute in Eastern Africa. Åke Barklund satt i styrelsen för Nairobi Arboretum och upplevde alltså dessa konflikter på nära håll.

Det verkar som begreppet land grab började användas under 1800-talets andra hälft för det sätt som mark koloniserades i Nordamerika. Boken Land grab: the truth about "the winning of the West" av John Upton Terrell rekommenderades av en kollega för ett bra tag sedan och den ligger i lästraven, men det verkar dröja tills jag kommer fram till den.

Merriam Webster definierar land grabbing  som "usually swift acquisition of property (as land or patent rights) often by fraud or force"

På samma sätt som Nordamerika på 1800-talet hade sin historia, som präglade synen på olagliga, snabba och etiskt oförsvarbara sätt att skaffa sig mark, så hade vi i Sverige en liknande erfarenhet vid samma tid. Skogsbolag avverkade kronoskog och köpte, med tveksamma affärsmetoder, mark av bönder. Det gav upphov till begreppet baggböleri. Begreppet används i dag om olovlig avverkning på annans mark, eller att lura timmer och skog från bönder (Nationalencyklopedien). Baggböleriet var, vad jag förstår, också bakgrunden till Jordförvärvslagen, som genom att förhindra eller försvåra att bolag köper mark av enskilda ska gynna sysselsättning och boende i glesbygder och förhindra att bolag (juridiska personer) ska konkurrera ut bönder (fysiska personer).

Den ordagranna översättningen av land grabbing är markrofferi och jag tycker inte det finns någon anledning att använda engelska när vi har en så tydlig översättning. Det klargör också att grabbing eller rofferi inte är något som vi tycker är bra. Att som en radioreporter en gång frågade mig  "Kan inte land grabbing vara bra för utveckling?" blir då omöjligt. Jag vill alltså definiera markrofferi  som att med juridiskt eller etiskt tveksamma metoder eller genom rent lurendrejeri tillskansa sig mark.

Men den frågan som bör diskuteras, och som också Åke Barklund tar upp i sin blog, är om alla stora utländska markförvärv och jordbruksinvesteringar i utvecklingsländer ska anses som markrofferi eller om sådana markförvärv i stället kan bidra till positiv utveckling.

Sedan 2007 och 2008 års skenande livsmedelspriser har stater, bolag och pensionsfonder allt mer riktat sin uppmärksamhet mot råvarumarknaderna och mot fastigheter och jordbruksmark i utvecklingsländer. Det är en ny situation som ställt frågan om nyttan av jordbruksinvesteringar i fattigare länder i ett helt nytt perspektiv.

Många ställer den högst berättigade frågan till oss, som i debatten kritiserar att svenskt bistånd ska gå till markrofferi, om alla utländska markförvärv och investeringar i jordbruk i utvecklingsländer automatiskt är dåliga. Afrika behöver tillväxt och investeringar och hektarskördarna i afrikanskt jordbruk skulle kunna vara mycket högre - det tror jag alla bedömare är eniga om.

Åke Barklund skriver: "Förutsatt att de myndigheter i utvecklingsländer, som upplåter jordbruksmark till utlänningar, har kompetens och är okorrupta, så kan rika länders landinvesteringar i fattiga länder mycket väl bidra positivt till utveckling." Jag håller i princip med, men vill lägga till två punkter, som i första hand fokuserar på Afrika.

Den första rör respekten för existerande sedvanerätter i området. Regelrätta avhysningar av bönder från bostäder och mark, som de odlat under längre tid förekommer visserligen i samband med utländska markförvärv, men det är långt mer vanligt att de stora utländska markförvärven leder till att småbönder och pastoralister förlorar tillgången till utmarker och skogar, som de sedvanerättsligt utnyttjat till bete, jakt, biskötsel, ved och kolning. I Sverige växte fastighetslagstiftning och lantmäteri fram successivt och i de gamla lantmäterikartorna och domböckerna hittar vi många exempel på hur man noterar och respekterar sådana rättigheter. Urminnes hävd, d.v.s. att man brukat marken så länge att ingen längre kan minnas hur man fick tillgång till den, var ett viktigt rättsargument på 1600-talet, liksom även "viss tids hävd".  Respekt för sådana rättsargument var en viktig grund för dagens fastighetsindelning och för det transparenta fastighetsregister, som gör att många svenskar har en ganska enkel och okomplicerad bild av vad det innebär att äga mark.

Många utvecklingsländer har å andra sidan en fastighetslagstiftning, som är en blandning av gamla koloniala lagar och nya lagar som infördes under den första tiden av självständighet, inte sällan med starka socialistiska inslag. I många lagar är en portalparagraf att "All land is vested in the president". Ofta förekommer paradoxalt nog inom sådana socialistiska system att gamla europeiska farmer kan ha tydliga lagfarter, medan bönders urminnes hävd visserligen är respekterad i lagens paragrafer, men inte registrerad och inte respekteras i praktiken om det gäller mark som räknas som “state land”, “public land”, eller “government land”. I många länder pågår en formalisering och registrering av sådana rättigheter, men som påpekas i rapporten Land rights and the rush for land överflyglas den processen ofta när stora utländska markförvärv sker. En viktig del i FNs och andra utvecklingsorgans politik för bekämpa fattigdom har varit att säkra de fattigas rätt till mark och likhet inför lagen, vilket inte minst kom till uttryck i arbetet inom kommissionen Legal Empowerment of the Poor. Tydliga rättighetssystem ses som en viktig grund för ekonomisk och social utveckling. Om de utländska investeringarna ska ha stöd från biståndsorgan borde det alltså inte räcka med att säga att man följer landets nuvarande lagar och praxis. Man måste också respektera de grupper som sedvanerättsligt har hävd på marken och som skulle ha respekterats i 1600-talets Sverige. När detta inte sker eller när överenskommelserna med småbönderna sker på ett vis som påminner om baggböleri (tomma utfästelser och snabba underskrifter) är det motiverat att tala om markrofferi.

Den andra frågan. som är helt central när man ska bedöma om utländska investeringar i jordbruk bidrar till utveckling är de rent ekonomiska faktorerna. Skattar det utländska bolaget i landet? Har man valt en produktionsform - exempelvis med underleverantörer och kontraktsodling  - som ger maximal effekt när det gäller att öka välståndet i landet? Hur många arbetstillfällen skapas? Här gäller det att granska inte bara vad som utlovas utan vad som faktiskt sker. Det hänvisas ofta också till indirekta effekter, men det verkar ännu inte finnas empiriskt robusta resultat, som kan belysa den senaste vågen av storjordbrukssatsningar ur den aspekten. Rätta mig om jag har fel.

Det verkar ibland som om de biståndsorgan som ger stöd till storskaliga jordbruksprojekt befinner sig vid historiens jungfrufödsel och inte tar till sig lärdomarna från tidigare storsatsningar både under kolonialperioden och senare. Se mitt blogginlägg Stora satsningar stora misslyckanden.  Om jag fattat det rätt pekar ekonomisk forskning på att det finns viktiga skillnader i effekten på fattigdomsbekämpning vad gäller hur mycket man satsar på kontraktsodling eller rent plantagejordbruk, och (när det gäller biobränsleproduktion) på vilka grödor man satsar - kassava och jatropha skulle ge störst möjligheter för småbönder.

Slutligen - frågan om hur jordbruket i Afrika ska kunna utvecklas handlar inte i första hand om hur man ska förhålla sig till utländska investeringar utan i lika hög utsträckning att man stödjer de utvecklingsmöjligheter som ligger i kraftigt ökade hektarskördar bland de småbrukare som nu dominerar kontinenten. Jonathan Foley har nyligen visat att det är möjligt att få fram livsmedel till de 9 miljarder vi förväntas bli om 40 år utan att odla upp mer mark utan i stället genom en hållbar jordbruksintensifiering på existerande ytor - genom att minska avkastningsklyftan (close the yield gap).

Det verkar på mig inte som det viktigaste just nu skulle vara att öka arbetsproduktiviteten i afrikanskt jordbruk med kapitalintensiva satsningar utan snarare att öka arealproduktiviteten med förbättrade grödor, kloka växtföljder, investeringar i markvård, gödsling och omsorg om odlingsjorden. Vad gäller potentialen för en rejäl ökning av hektarskördarna från existerande småbönder, utan inblandning från storbolag, finns det nu också förhållandevis optimistiska bedömningar, som inte bara utgår från ett litet antal framgångshistorier utan från ett större material, som nyligen sammanfattats i boken Sustainable intensification in Africa.

Tack Åke, för att du med din kloka fråga gav mig inspiration att utveckla frågan längre än vad som gick att göra i ett 600 ord långt utropstecken i Expressen.

Flera bloggar från Stockholms Universitet

Tack Per Larsson, redaktör på kommunikationsenheten, för uppgifter om fler bloggar från Stockholms Universitet. Nu är listan nere till höger utvidgad. De som visat aktivitet under senaste halvåret är med. Nu börjar listan likna samma bredd som fanns på blogs.su.se  fram till sista november 2010. Det vore kul om kommunikationsenheten hittar en bra form för att visa upp denna bredd och kommunikationsvilja från universitetets forskare.

Jag upprepar det jag skrev på Second opinion :  "Forskarna är inte ovilliga att föra ut sina resultat", och jag skulle vilja tillägga : och inte heller ovilliga att delta i samhällsdebatten med sin sakkunskap och analytiska förmåga även i frågor som de inte direkt forskar om. Döm själva från blogglistan med aktiva bloggare från Universitetet.

Bloggar från Stockholms Universitet

Nu har det gått ett år sedan Stockholms Universitet lade ner sin gemensamma blogfunktion. Funktionaliteten är tveklöst mycket bättre på de mer reguljära blogvärdarna. Men det är samtidigt synd att inte universitetet synliggör de bloggande forskarna mer. Till min stora glädje uppmärksammar nu Universitetsnytt bloggande forskare.

Jenny Madestam på statsvetenskapen, Mårten Schultz på juridik och Patrik Lindenfors på Centrum för evolutionär kulturforskning intervjuas om sitt bloggande. Jag håller med om många av de skäl de har till att man bloggar, men vill tillfoga ett. Universitetet har numera en språkpolicy som säger att vi forskare ska vara tvåspråkiga, d.v.s. kunna tala och skriva om vår forskning på både svenska och engelska. Och eftersom mina vetenskapliga skrifter under de senaste åren mest är på engelska ser jag bloggande som ett viktigt sätt att hålla en vetenskaplig och populärvetenskaplig svenska vid liv.

Ibland har det hänt att en kort blog tagit alldeles för lång tid för att jag funderat och slagit över en bra översättning på ett engelskt fackbegrepp. Men den tiden är det värt - ofta tillför denna översättningsoperation en dimension till forskningen. Ibland har vi t.o.m. bättre och slagkraftigare begrepp på svenska än vad de ofta luddiga, oprecisa och programmatiskt synonymspäckande och definitionsskeptiska,  brittiska samhällsvetarna och humanisterna rör sig med.

Kul att få med tre nya bloggar i  listan nere till höger. Jenny Madestam och Mårten Schulz var okända som bloggare för mig. Patrik Lindenfors blog har jag sett men inte förut tänkt på som en blogg från Stockholms Universitet. Eftersom jag tycker att långa bloglistor bara rör till det så passar jag samtidigt tyvärr på att stryka Andrej Kuutmann, som förut bloggade så intressant om möjligheten till liv på andra planeter. Han verkar inte vara på Stockholms Universitet längre och bloggar ytterligt sporadiskt och då sällan om sin forskning, som var så intressant. Är det nån som känner till andra bloggar från Stockholms Universitet så tar jag tacksamt emot information om det.

Svenska kyrkan ställer frågor till Swedfund

Jag hade inte utrymme att närmare beskriva de stora frågetecknen kring Swedfunds investering i Addax i debattinlägget i Expressen. I bloggen i går gav jag några länkar till kritiken. Nu ser jag också att svenska kyrkan ställer vassa frågor i ett brev till Swedfund.

Jag tycker att det är konstigt att Swedfunds affärer i Sierra Leone har uppmärksammats så lite i pressen. På nyhetsdebatt-siten second opinion frågar jag: "Borde inte Swedfunds stolta pressmeddelande om den största jordbruksinvesteringen någonsin i Sierra Leone väcka undersökarinstinkter på åtminstone någon nyhets- eller ekonomi-redaktion?"

Frågor kring svenskt bistånd och markrofferi

Swedfund har investerat 10 miljoner euro i ett biobränsleprojekt i Sierra Leone. Enligt Swedfund har företaget Addax gjort allt för att detta inte ska kunna anses som markrofferi, men den schweiziska kyrkliga organisationen Brot für Alle är i sin grundliga rapport från Sierra Leone inte lika övertygad om att allt har gått rätt till. Se också rapporten från Oakland Institute.

Västerås stift har investerat i ett skogsprojekt i Mozambique, som skulle vara bistånd, men som verkar vara så tokigt genomfört i förhållande till lokala bönder att en stor nederländsk pensionsfond erkänner att deras investeringar där inte stämmer överens med deras miljömässiga och sociala krav. Fallet diskuteras inom svenska kyrkan och det är viktigt att notera att Svenska kyrkan centralt inte stod bakom Västerås stift när de startade detta. Den tidigare stiftsjägmästaren i Västerås, som ledde Mozambiqueprojektet, är nu uppsagd.

Ännu har inga biståndsmiljoner från Sida, mig veterligt, garanterats för det svenskägda men Mauritiusbaserade EcoEnergy, deras sockerplantage i Bagamoyo i Tanzania och deras planer på 200 000 hektar i Rufijideltat. Men av openaid.se framgår, om man söker på EcoEnergy, att fråga finns på Sidas bord.

Detta är något av bakgrunden till att jag på Expressens debattsida idag väcker frågan om biståndsmiljoner ska gå till markrofferi. Den som vill se vilka källor jag bygger på kan kolla på en engelsk översättning med fotnoter.

Är markrofferi utveckling?

Renée Vellveé och Henk Hobbelink från GRAIN intervjuas i samband med prisceremonin för Right Livelihoods award.  . Foto UDs pressarkiv.


I går ringde jag till vdn för Agro EcoEnergy i Tanzania, Anders Bergfors, för att få lite sakupplysningar inför kvällens presentation om deras pågående planer på 8000 hektars sockerplantage vid Bagamoyo. Han övergick snabbt till att anklaga oss som under 2009 kritiserat deras föregångare SEKAB för markrofferi (land grabbing). Han menade att vi inte var intresserade av utveckling utan hellre såg att de afrikanska bönderna gick kvar där med sina hackor som intressanta studieobjekt.

Det kan därför vara skäl att hänvisa till hur FNs speciella rapportör för matsäkerhet ser på biobränslen och markspekulation och hur det förhåller sig till utveckling. Olivier de Schutter säger "Our failure to help small-scale farmers to access markets – and to live decently from farming – is a key cause of hunger" och han ser mycket negativt på biobränslen och markspekulation:

“The G20 made an important statement of intent by placing food security at the top of its agenda. But agreeing a food security action plan without addressing biofuels and speculation would be like running a bath without putting in the plug. All of the good ideas simply drain away,” sa  Olivier De Schutter nyligen som en kommentar till G20-mötet i Cannes i början av november. Läs mer på Olivier de Schutters hemsida .

I går delades det "alternativa nobelpriset" ut till bl.a. GRAIN  - se mer om det på regeringens hemsida.  Motiveringen till priset är  “… for their worldwide work to protect the livelihoods and rights of farming communities and to expose the massive purchases of farmland in developing countries by foreign financial interests.”

Läs Henk Hobbelinks tal i riksdagshuset i går.

I morgonens radionyheter intervjuades Henk Hobbelink och där uppmärksammades också hur svenska pensionspengar används till investeringar i stora kommersiella jordbruk i Brasilien.

Samtidigt meddelas att Swedfund gått in med tunga investeringar i ett gigantiskt biobränsleprojekt i Sierra Leone. Om detta kommer Gunnel Axelsson Nycander från Svenska Kyrkan att rapportera vid kvällens seminarium på kulturhuset.

Don Mitchell guldmedaljör

Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi beslöt i tisdags att tilldela Don Mitchell Anders Retzius medalj i guld. Det är han värd!!!!  Det betyder också att vi kan se fram emot ett spännande seminarium på geografernas högtidsdag Vegadagen den 24 april. Don Mitchells sociala strip tease av det vackra kaliforniska landskapet genom upptäcktsresor bland de underbetalda latinamerikanska gästarbetarna,  som utan att synas skapat landskapet med sitt arbete,  är redan den värd en hyllning av samma kaliber som den som mötte Nordenskiöld när han den 24 april 1880 anlände till Stockholm med sitt fartyg Vega efter att ha seglat runt hela Eurasien.

Men Don Mitchell har fortsatt att med grundligt fältarbete och teoretisk skärpa analysera stadsrummet utifrån ett rättviseperspektiv och bidragit med nydanande teoretisk och metodisk utveckling av landskapsforskningen. Han har gjort landskapsforskningen och geografin synlig i kritisk samhällsvetenskap och gjort kritisk samhällsgeografi till ett viktigt redskap i landskapsläsandet. Läs t.ex. hans läsanvisningar till landskapet i New Axioms for Reading the Landscape.

Slussen

Gula gången. Stängda toaletter till vänster. Fallfärdig kanske, men mörk och illaluktande? Bild från Wikipedia.

Jag har inte på allvar satt mig in i de olika alternativen för ombyggnad av Slussen, som just nu diskuteras. Men jag vet att man i den nuvarande Slussen kan finna ett flertal olika gångstråk, varav flera går att passera med barnvagn och flera erbjuder fantastiska vyer in mot Mälaren eller ut mot Saltsjön.  Nu utlovas i stället hissar för den som kommer med barnvagn. Om det var något jag lärde mig när jag drog barnvagn så var det att undvika nedkissade hissar..... Och jag ser inte fram emot att vara hissberoende i rullator eller rullstol.

Nu skriver centerpartiets Per Ankersjö i Svenska Dagbladet under rubriken Myter och lögner sprids om nya Slussen:

"Slussen är också viktig som symbol och mötesplats. Därför är det för mig fullkomligt obegripligt att vissa politiker och stora delar av kultureliten kan ägna så mycket tid och kraft åt att hylla platsen som blivit stadens största pissoar. De som skyndar genom mörka, illaluktande och fallfärdiga betongtunnlar på väg hem en fredagskväll har förmodligen föga förståelse för gula gångens eventuella kvaliteter.

  Den charm som en gång fanns i Slussen är sedan länge försvunnen. Det handlar istället mycket om nostalgi."

Det är ett gammalt planeringstrix att först låta något förfalla och sedan säga att det måste rivas för att det är så förfallet. Slussens underhåll är eftersatt och det bildas droppstensbildningar på många håll. De förut så välskötta bemannade toaletterna i Gula gången är stängda. Men brist på underhåll och stängda kommunala toaletter, kan väl inte användas som ett argument för att automatiskt bygga nytt? Och hur ofta  går de, som med skräck beskriver Slussen som en canossagång genom nedpissade betongtunnlar, faktiskt genom Slussen hemåt en fredagkväll?

Geograf blir prorektor i Uppsala

Grattis Anders Malmberg, som från januari axlar ansvaret som prorektor i Uppsala.

Forskarna är inte ovilliga att föra ut sina resultat

Nu har Second Opinion publicerat min något längre ilska (än min blog i förrgår) över DN-s slafsiga skriverier om forskarsamhället och tredje uppgiften. Jag menar att medierna själva, och inte minst DN-s märkliga bevakning av samhällsvetenskap och humaniora,  har ett stort ansvar för att inte forskningsresultat och forskarnas bedömningar kommer ut.  Läs Forskarna är inte ovilliga föra ut sina resultat.

Missnöjd historiker är inte representativ för forskarna

I Dagens Nyheter idag skriver Fredrik Söderling att Forskarvärlden misslyckas med kravet på öppenhet.  Han skulle ha valt ut forskare för intervju med lite större omsorg och lägga ner lite mer jobb på frågan. Varför inte intervjua lite fler forskare än en historiker som säger sig bli utskälld för att han populariserar vetenskapliga fakta?

Alternativt Nobelpris till GRAIN

Samtidigt med Nobelprisutdelningen så delar stiftelsen Right Livelihood Award ut det som har kommit att kallas det alternativa nobelpriset.  --  Denna gång går ett av priserna till GRAIN, som nu i tjugo år har uppmärksammat och stött småjordbrukare och folkrörelser som vill försvara lokalt och uthålligt jordbruk mot markrofferi och storföretagsintressen. På hemsidan www.farmlandgrab.org samlar de nyhetsrapporter om pågående markaffärer och överenskommelser mellan storbolag och regeringar.

I samband med detta ordnar stiftelsen också ett seminarium på temat Land Grabbing and the Global Food Crisis: The Swedish Connection på Kulturhuset i Stockholm den 6 december på kvällen. De svenska kopplingarna består inte bara av sockerplantage-planerna innanför Bagamoyo i Tanzania, som jag har uppmärksammat på denna blog. Gunnel Axelsson-Nycander från Svenska Kyrkan kommer att behandla ett biobränsleprojekt i Sierra Leone där Swedfund är iblandat och Renée Vellvé från GRAIN kommer att ta upp kopplingen till bl.a. svenska pensionsfonder.

Gentrifiering i Stockholm, Göteborg och Malmö

Visst känner vi alla till att områden i staden gentrifieras. Gentrifiering betyder att de som flyttar in är rikare än de som flyttar ut. Kollegor från Lund och Umeå har nu analyserat detta i detalj i Stockholm, Göteborg och Malmö. Här får vi i färgkartor klara och exakta uppgifter om det som vi annars bara ser i villaannonsernas priser och flera finkrogar i gamla arbetarstadsdelar. I Stockholm tänker man gärna på Söder, men lika mycket handlar det om att de gamla höginkomstområdena ytterligare har stärkt sitt försprång genom att de som flyttar in är rikare än de som flyttar ut.  Författarna analyserar också drivkrafterna bakom denna kraftiga omstrukturering.

En länk till en av Stockholmskartorna hittar du här.

Artiklen är antagen i Annals of the Association of American Geographers som är en av de högst rankade av geografitidskrifterna. Grattis till Karin Hedin, Eric Clark, Emma Lundholm och Gunnar Malmberg! Karin var doktorand  i Lund när hon jobbade med detta, men satt faktiskt hos oss i Stockholm så vi känner oss i alla fall lite delaktiga.

Läs Neoliberalization of Housing in Sweden: Gentrification, Filtering, and Social Polarization

Agro EcoEnergy (T) Limited

I början av året upptäckte jag att det svenska biobränsleföretaget i Tanzania än en gång ändrat namn: SEKAB = EcoDevelopment = EcoEnergy Tanzania. Den uppmärksamma bloggläsaren vet att jag försöker följa hur svenska intressen fortskrider med sina planer på sockerplantager i Tanzana.

Det märkliga är att när SEKAB en gång i tiden höll på med detta 2008 och 2009 så var varumärket synligt och det gick att hitta filmer och massor av information om hur afrikaäventyren gestaltade sig på SEKABS hemsidor. Om man vill ha samma information idag krävs ett rent detektivarbete.

Nu upptäcker jag att företaget idag uppträder under ännu ett namn: Historien från 2009 och framåt blir alltså: SEKAB = EcoDevelopment = EcoEnergy Tanzania = Agro EcoEnergy (T) Limited. Att få reda på vad det företaget håller på med är betydligt krångligare än när SEKAB stod bakom planerna.

För detta företag (som alltså är inne på sitt fjärde namn) jobbar bland annat  en "Resettlement Action Plan Consultant".  Det är svårt att tolka detta på något annat sätt än att man verkligen planerar avhysningar av de som nu bor och odlar i de områden där de svenska plantagerna ska skapas.

Dagens industri allt sämre som landskapsforum

Våren 2008 uppmärksammade jag att Dagens industri var en utmärkt landskapstidning. I nästan varje nummer kunde man läsa om företag och framåt entreprenörer som på olika håll i världen var inblandade i att med aktieägares och investorers hjälp vara med om att omvandla landskap vare sig det gällde svartjordsbältet i Ryssland, svenska skogsföretag i Brasilien eller biobränsleäventyr i Afrika. Av dessa tre exempel är det väl mest skogsföretagen som fortfarande har lite medvind. Dagens nummer är samma besvikelse för landskapsforskaren som mina stickprov varit under det senaste dryga året. "Norske skog vinnare i Oslo efter stark delårsrapport" är det närmaste jag kommer landskapet.

Har luften gått helt gått ur alla förväntningar om att råvaror och fastigheter, skog och jord,  är en intressant kontrast till IT-bubblor? Det kan ju förstås vara så att mina stickprov har missat nåt, men jag anar en finansiell logik bakom bakom att vi inte längre kan få se så mycket landskap i Dagens Industri. Jag kan bara minnas någon enstaka vingård när jag tänker tillbaka på det senaste året.

Räcker maten till 9 miljarder?

Ingen har väl missat att vi i dagarna har blivit 7 miljarder människor på denna planet och prognosen till 2050 säger att vi då - om mindre än 40 år - kommer att vara 9 miljarder. Räcker maten? Kan världens jordbruk då förse oss med livsmedel?

En del är pessimistiska och ser den ökande folkmängden som drivkraften till dagens svältkriser  Se t.ex debattartikeln Ökad folkmängd bakom svält i Sydsvenska Dagbladet.

Samtidigt så menar t.ex. George Monbiot att befolkningsproblematiken är ett mycket mindre problem än konsumtionen.   -  Inte undra på att de rika är så besatta av befolkningsfrågan,  twittrade han och hänvisade till sin blog i Guardian.

Nyligen publicerade Jonathan Foley och hans medförfattare artikeln  Solutions for a cultivated planet . De menar att jordbruksproduktionen skulle kunna fördubblas och att man samtidigt skulle kunna reducera jordbrukets negativa miljökonsekvenser, allt inom ramen för de 12 procent av jordens yta som redan idag är uppodlade.

På måndag den 7 november kommer Jonathan Foley till Stockholm för ett möte i regi av Svenska Nationalkommitteen för Geografi: Global food security: biophysical and and social limits and opportunities. Mötet är öppet för allmänheten, men se till att anmäla dig, så kan du uppdatera dig på det vetenskapliga underlaget till ett svar på rubrikens fråga,

Alf Hornborg i Stockholm och på SLUs forskarblogg

Den nystartade seminarieserien Stockholm Seminar on Environmental Social Science inleder den 30 november med besök av Alf Hornborg, som kommer att tala om

"Sustainable Development as a Problem of Global Distribution: Transdisciplinary Theory and Methods for Tracing Environmental Load Displacement"

Se mer på denna länk till Statsvetenskapens hemsida. Observera dock att seminarieserien är sponsrad av fakulteten och är ett samarbete mellan många olika institutioner inom fakulteten.

Läs också debatten om tillväxt på SLUs forskarblogg och på andra ställen:


Astrid Kander på Ekonomisk historiska institutionen i Lund är i sin recension av boken Hållbarhetsmyten  kritisk mot sina kollegor på institutionen i inlägget Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem på ekonomibloggen Ekonomistas.



 ¨







Göran Djurfeldt hyllar samma bok på SLUs forskarblogg och är samtidigt kritisk mot Alf Hornborgs bok Myten om maskinen och skriver: Finns det en gräns för tillväxten eller är den vår enda utväg?

Och Alf Hornborg undrar i sitt svar: Finns det en gräns för tillväxtoptimismen?

Kina i Afrika: ett par sockor från Tot

Jag köpte två par kinesiska sockor i Tot i Marakwet (Kenya) i mitten av september. De kostade 40 kenyanska shilling per par. Det blir 2 kr och 55 öre. Jag har haft svårt att bryta förpackningen på det andra paret. Först vill jag läsa och läsa om texten på etiketten några gånger till. Pröva själv, gärna med ett engelskt lexikon i handen:

Det finns många fina exempel på internet på den nya friska oförvägna kinesiska engelskan. Den demonstrerar ett självförtroende, som verkar vara intimt förknippat med den kinesiska ekonomiska expansionen i världen  LÄNK LÄNK LÄNK LÄNK

Men bortsett från språkhumorn är de billiga sockorna från Tot en påminnelse om kinesiska intressen i Afrika, som inte alltid är lika oskyldiga som ett par sockor med roligt språk (vad betyder egentligen volitation?).

Pádraig Carmody (till vänster) diskuterar med doktorander och mastersstudenter i Juja, Kenya i dec 2008.

Det är flera geografer som sätter denna expansion under luppen.  Pádraig Carmody från Trinity College i Dublin har undersökt bl.a. de kinesiska intressena i Afrika i sin bok The New Scramble for Africa , som kom ut i våras. Den som vill veta hur Pádraig uttalar sitt förnamn kan lyssna på radioprogrammet Konflikt från i våras, när han intervjuades om Frankrikes intressen i Afrika.

På vår egen institution undersöker Linn Axelsson handel med kinesiska textilier i Ghana.  Hon har bl.a. medverkat i boken The rise of China and India in Africa.

Jan Öhman för länge sedan

Jag letar efter en gammal bild och ut ur mappen kommer helt felsorterat ett foto från ett gemensamt pedagogiskt seminarium mellan de båda kulturgeografiska institutionerna i Uppsala och Stockholm. Det måste ha varit i slutet av 1970-talet. Och mitt i bilden sitter Jan Öhman. Alltså hade vi känt varandra i mer än trettio år. Vi forskade i olika fält, var inte nära vänner, men träffades då och då som man gör - genom alla dessa år. Och jag har fortfarande många mer samtal jag velat föra med Jan. Tillsammans med Kirsten Simonsen gjorde han aktuell svensk och nordisk samhällsgeografi synlig för världen i boken Voices from the North.

Det är Sven-Olof Lindquist och Kerstin Bodström som flankerar Jan. Gunnar Arpi håller sig skeptiskt på avstånd i gul skjorta längst bort.

Parallellspråkighet

I går på institutionens måndagsmöte fick jag höra att rektor helt nyligen beslutat om en språkpolicy, som dessutom, så vitt jag kan se, stödjer det som jag bloggade om i  september.

Man skriver bl.a.:

"Målet om parallellspråkighet innebär att ett medvetet arbete med att stärka de internationella inslagen i utbildningen förenas med ett arbete med att utveckla svensk terminologi och svenskspråkiga textmönster inom respektive område"

Här är länken till Stockholms Universitets språkpolicy.

Torpets transformationer

I fredags var här en mycket uppskattad disputation. Etnologen Birgitta Svensson granskade med skarp blick och entusiasm Maja Lagerqvists avhandling om hur det svenska torpet överlevt från 1800-talets bistra verklighet till Ernst Kiersteigers TV-torp.

Läs mer här.

The Ampersand and the Hyphen

Ett av skälen till att jag bloggar på svenska är att jag tycker att det är viktigt att vara tvåspråklig, att kunna berätta om global miljöhistoria och geografi på enkel svenska. Men idag har jag fått problem när jag på redig svenska vill berätta om ett intressant och viktigt seminarium.

Den 26 oktober har Carole Crumley bjudit in till ett seminarium här i Geovetenskapens hus. Det är Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi som står som värd och Carole Crumley har inbjudits att arrangera detta efter att hon fick en medalj i våras av sällskapet.

Så här heter hennes tema för dagen

The Ampersand and the Hyphen:
An Update on the Science-Society Endeavour

Hur skulle man kunna hitta en bra svensk översättning? Ordagrant blir det
Och-tecknet och bindestrecket: En uppdatering av vetenskap-samhälle-bemödandet.

Men bortsett från att och-tecken eller et-tecken (dvs "&") låter mycket klumpigare än ampersand så finns det flera fallgropar. Science kan inte alltid (utom på Bryssel-engelska) översättas till vetenskap. Det har jag bloggat om tidigare. Vad Carole Crumley vill att vi ska diskutera på seminariet är vilka hinder som finns för att vi som är samhällsvetare och humanister ska kunna bidra mer till kunskapen om globala miljöförändringar (som ju annars riskerar att bli ett revir för science = naturvetenskap, trots att det är mänskliga samhällen som skapat miljöproblemen). Läs mer om seminariet här: The ampersand and the hyphen.

Svenska sockerrörsplantager i Bagamoyo-- fortsättningen.

Den uppmärksamme läsaren "Anonym" (skriv gärna ut ditt namn nästa gång) uppmärksammar nyheter om de planerade svenska plantageäventyren i Tanzania, som jag skrivit om i tidigare bloggar. Hon hänvisar till den utmärkta men tyvärr dyra nättidskriften Development Today med följande länkar. Jag har bara läst ingressen till den första artikeln och förstår inte riktigt hur ingressen kan vara inledningen till en nyhet om att att SIDA beslutat stödja äventyren (som anonym säger) men det står i så fäll längre ner i  artikeln.

http://www.development-today.com/magazine/2011/dt_7/business/no_nordic_dfi_investment_in_bagamoyo_ethanol_project

http://www.development-today.com/magazine/2011/dt_6/news/sida_positive_to_tanzania_biofuel_project_but_keeps_paper_trail_secret
Kanske kan någon välinformerad läsare, eller kanske anonym själv, förklara på vad sätt SIDA skulle stöjda projektet.

Under alla omständigheter står det klar att den tidigare miljöfrälsningsattityden hos projektet verkar rejält kanstött. Nu handlar det om att sätta upp en sockerplantage och om det ska bli "miljövänligt" bränsle eller bara säljbart socker verkar inte längre viktigt. Vi väntar fortfarande på en bra miljökonsekvensbeskrivning, som också tar upp det sociala frågorna kring avhysning av de som hittills har utnyttjat marken. Var står Stockholm Environment Institute i denna fråga?

Eco-Energys vd Per Carstedt framträder snart på markroffarnas toppmöte i Singapore och ska där tala om risker och utmaningar när man investerar i jordbruk i den lukrativa region som Afrika utgör. Här är mijöperspektivet avlägset.

Samtidigt som investerare träffas i Singapore  så hålls en workshop i Uppsala:

Land grabbing in Africa: Global resource scarcity and competition for survival

21 Oktober 2011, kl  9-17

Vicerektor och ny fakultetsnämnd

Idag är sista dagen för fri nominering inför valet av vice-rektor och fakultetsnämnd vid Stockholms Universitet. Jag har fungerat som ordförande för valberedningen inom samhällsvetenskaplig fakultet och har därmed också deltagit i den valberedning som föreslagit vice-rektor för humaniora, samhällsvetenskap och juridik. Det var, för vår fakultet och för vicerektorsposten,  ett lätt och roligt arbete som i realiteten redan var avklarat i juni. Det var gott om bra kandidater och inga stora motsättningar.

Nytt för 2012 är alltså tillsättandet av två vicerektorer. Den naturvetenskapliga dekanen fungerar som vicerektor för naturvetenskap, medan en ny nivå med vicerektor och områdesnämnd inrättas för humaniora, samhällsvetenskap och juridik. Från vårt håll finns en viss oro över att det på det sättet blir en ny nivå mellan fakulteten och rektor. Den naturvetenskapliga vice-rektorn kan rimligtvis uttala sig med större tyngd för sin fakultet eftersom denne också är ordförande i fakultetsnämnden. Det blir nu också en grannlaga uppgift för den nya vicerektorn för hum-sam-jur och för områdesnämnden att fastställa arbetsordningen. Hur många typer av ärenden vill man genast delegera ned till fakultetsnämnderna och vad vill man behålla på områdesnämndsnivå? Förhoppningen är att allt som enklare kan skötas på lägre nivå också ska delegeras dit så att det inte uppstår mer byråkrati och längre beslutstid. Men samtidigt måste ju den nya vicerektorn kunna försvara hela det humanvetenskapliga fältet i konkurrenssituationer. Exempelvis i frågor om publiceringspolitik, bibliometri och forskningsvärdering kan man tänka sig att det finns olika syn mellan de områdena, men antagligen också inom samhällsvetenskaplig fakultet. Vi tror att vi har hittat rätt person att hantera denna kvistiga materia och föreslår filmvetaren Astrid Söderberg Widding som vicerektor för området.

Här är förslagen från valberedningen för vicerektor och från valberedningen inom samhällsvetenskaplig fakultet.

Samtliga förslag finns på denna sida.

Engaruka

Jag inser att jag aldrig skrivit om Engaruka i denna blogg. Det var Engaruka i Tanzania som fick mig att intressera mig för "öar" av intensivjordbruk i Östafrika - ett tema som vi inledde ett projekt kring i mitten av 1990-talet. På en konferens i Mombasa 1993 stod John Sutton som direktör för British Institute in Eastern Africa vid ett bokbord och mina ögon föll genast på en flygbild av fossila åkrar som prydde omslaget till en av deras skrifter: Engaruka.

För en utförlig beskrivning av John Suttons undersökningar i Engaruka, från vilken denna bild är hämtad,  se;  Sutton, John E.G. (2000). Engaruka: an irrigation agricultural community in northern Tanzania before the Maasai. Nairobi: British institute in Eastern Africa.

Sedan dess har jag nu sammanlagt fyra gånger besökt det stora övergivna bevattnings- och åkersystemet i den afrikanska gravsänkan (Great Rift Valley), nedanför krater-höglandet (med bl.a. den välkända Ngorongoro-kratern). På 1990-talet tog man sig dit över väglös savann c:a 2 timmar norrut från Mto wa Mbu, ett sjudande samhälle som de flesta turister pä väg till "vildmarksturismen" i Ngorongoro och Serengeti passerar. I förra veckan åkte jag för första gången på den nya vägen, var för första gången med om att man skulle betala en slags turistbomavgift för att komma in i byn Engaruka och övernattade på en ny campingplats med toa, duschar och bekvämt tak för måltider.

Sedan jag första gången besökte Engaruka har nu också John Suttons stora antal skrifter om Engaruka kompletteras med en omfattande doktorsavhandling av Daryl Stump  -- se länk 1 och länk 2 -- och vi börjar få en allt klarare bild av hur det stora åkersystemet växt fram.

 I förra veckan fick en grupp från Sydafrika, Zimbabwe, Storbritannien, Tanzania, USA och Sverige en chans att i fält diskutera det senaste resultaten under sakkunnig ledning av såväl Sutton som Stump. Det var en del av det VR-finansierade samarbetsprojektet mellan Sverige och Sydafrika om förkolonialt intensivjordbruk.


Även om vandringen leddes av såväl John Sutton, Daryl Stump och en bybo med stor kännedom om åkersystemet var det inte alltid lätt att orientera sig i det gigantiska åkersystemet. I detta fall berodde oklarheten på att det tillkommit några Maasaiboställen i närheten av den utgrävning vi var på väg mot.

Men vi har numera också en mycket bättre uppfattning om kopplingen mellan klimathistoria och Engarukas utveckling tack vare ett team under ledning av naturgeografen Lars-Ove Westerberg. Deras artikel kom förra året i Geographical Journal.

I Engaruka finns inte bara det övergivna bevattningssystemet. Lite längre ned finns ett pågående bevattningsjordbruk. Dagens åkerområde i Engaruka växer fort och kanaler leds allt längre ut på den savannen, där bananer, majs och andra grödor grönskar i det som annars hade varit torra marker med akaciaträd och betande giraffer.

Modern bevattningskanal byggd med i princip samma teknik som de gamla, nu övergivna från 1400-1700-talen.



Visa större karta

Dagens bevattning syns tydligt i google maps (se ovan ) och i Google Earth. Väljer man att titta på Engaruka i Google Earth finner man även i Panoramio ett antal illustrativa markbilder av den utmärkte fotografen Geo-Lasse.



Magra jordar och gott vin

I kvartärgeologi brukar man få lära sig Atterbergs kornstorlekskala. Men Dagens Nyheters bildredaktör har nog inte pluggat kvartärgeologi.




Mager jord ger bästa vinet skriver DN i söndags. I bildtexten står det att jorden ska vara mager och väl dränerad med mycket grus och sand. Den uppmärksamme läsaren ser i stället något som i mina ögon ser ut som hoptorkade lerkockor med synliga rötter.

Jag föredrar att inte anklaga Kronstam utan bildredaktören . Kronstam skriver intressant om grusiga jordar och viner som nästan verkar vara odlade på klapperstensfält. Låt mig illustrera Kronstams artikel med följande bild i stället.

Banyuls är namnet på en region och på ett sött dessertvin eller aperitif som odlas i södra Frankrike längs kusten på gränsen mot Spanien. Mager jord, som ett söndertrampat skiffertak, magra skördar och sött vin. Uppsvinget för Banyuls på senare tid (de har fått ursprungsmärkning) har gjort att gamla terrassbyggarkunskaper har kommit till heders igen.

PS: Efter närmare eftertanke (eller rättare efter lite googling)  är jag kanske inte så imponerad av vad Kronstam skrivit. Artiklen från i söndags (länk ovan ) är en så gott som exakt kopia av vad han publicerade i juni 2000. Självplagiering är ett stigande problem inom forskningen och förekommer uppenbarligen även bland populära vinskribenter.....

Engelska eller svenska som forskningsspråk? Båda!

Geografibloggen Geonotes uppmärksammar ett föga uppmärksammat JO-beslut: Det är fel av universitet att kräva att ansökningar om  anställning eller befordran ska formuleras på engelska. Själva JO-beslutet verkar inte finnas på nätet. Det hade varit intressant att läsa: gör forskningsråden i så fall också fel när de kräver ansökningar på engelska.

Själva grundfrågan är inte lätt. Min grundinställning är klar: svenska universitetsforskare oberoende av ursprung vinner på att vara två- eller flerspråkliga. Detta innebär dels att man kan kräva av svenska forskare att kunna delta i den internationella forskningsdebatten, Men det innebär också att förmågan uttrycka sina resultat på både engelska och svenska är viktigt, det är ett bra mått på att man verkligen kan sin sak och har tänkt över begreppen. Det är fattigt i samhällsvetenskaper och humaniora att tvingas använda engelska glosor på svenska. Det är utvecklande rent innehållsligt att fundera över vad begreppet borde heta på svenska även om man författar de flesta texterna på engelska. Ibland kan det vara så att det inte finns bra svenska översättningar på engelska begrepp, men lika gärna kan det vara så - i alla fall i mitt fält - att de svenska begreppen är bättre och kanske borde introduceras i akademisk engelska precis som smorgasbord och ombudsman.

Ett annat problem i sammanhanget är hur engelskans tilltagande dominans skär av oss från andra språkområden, där det händer intressanta saker på vårt område. Till den frågan hör också det faktum att det finns ämnesområden där många inte längre kan läsa allt vad som skrevs inom svensk forskning under den tid långt in på 1950- och 1960-talet när andra språk än engelska var gångbara som internationella vetenskapliga språk.

I förlängningen av detta tycker jag också att det är rimligt att kräva att forskare som inte har svenska som modersmål, men ska vara verksamma vid svenska universitet, lär sig svenska. Vi eftersträver ju internationalisering av undervisningen och forskning  och det innebär ju också att de icke-svenskar (ofta amerikaner och engelsmän) vi rekryterar ska visa intresse för internationalisering och att kunna prata om sin forskning på svenska.

Men hur man översätter denna grundinställning till praktiska språkregler är långt ifrån lätt. BBC uppmärksammade den svenska situationen i ett  mycket bra program i våras  med intervjuer bl.a. med Olle Josephsson på Nordiska språk här på Stockholms Universitet. Tyvärr finns det inte att ladda ner längre.

Jag kan förstå grundinställningen från JO och från språklagen  - att man ska kunna kommunicera med svenska myndigheter och universitet på svenska - men samtidigt är ju självklart behovet att kunna välja sakkunniga utanför Sverige är ett tungt skäl. Men det borde ju kunna lösas eftersom det oftast är den sökandens publikationer snarare än avsiktsförklaringar osv. som är avgörande vid den vetenskapliga bedömningen.

Som Geonotes noterar finns det många följdfrågor kring detta. Jag vet inte ens om kravet att själva ansökan ska vara på engelska förekommer på mitt eget universitet. Och på vad sätt påverkas de statliga forskningsråden av JO-beslutet?

Det finns förresten skäl att påminna om Maria Ågrens inlägg "Svensk humaniora på engelska - en svår men nödvändig kombination" i Tvärsnitt 2005  och den efterföljande debatten.

Terra preta-forskare på ingång: Bill Woods

Om en dryg vecka dyker Bill Woods upp i Stockholm och Uppsala. Han är en av de ledande forskarna på den människoskapade jordmånen terra preta i Amazonas och vi jobbar också ihop i projektet Mapping Global Agricultural  History. Det är det livaktiga WHEN-seminariet och Christian Isendahl som har lockat hit honom denna gång. På tisdagen den 6 september ger han ett seminarium i Uppsala i WHENs regi. Så här skriver Christian Isendahl:



WILLIAM I. WOODS
AMAZONIAN DARK EARTHS: A REVIEW



Tuesday, September 6, 2011 at 16.15-18.00
Geijer Lecture Hall on Campus Engelska Parken, Thunbergsvägen 3H, Uppsala

Abstract
Without major amendments tropical soils are generally considered to offer poor prospects for agricultural development. Amazonian soils represent a textbook case. Soil quality equals destiny in many readings of Amazonia?s past, present, and future. Yet in the past few decades archaeologists have uncovered evidence of large and complex prehistoric societies in Amazonian environments despite earlier consensus that such development was untenable. More recently, geographers have discovered that these sites coincide with fertile, dark soils termed *terra preta* that occur in a variety of landscape contexts and extents, from patches of less than a hectare to many square kilometers and *terra mulata* that typically are associated with terra preta and usually encompass larger areas. Collectively, both types comprise Amazonian Dark Earths. It is now clear that these soils are anthropic in origin and represent fonts of local environmental knowledge and know-how with ancient roots and contemporary pan-tropical applications. An intriguing property is their apparent persistence, even after cultivation cessation ranging from decades to centuries and possibly millennia. Local people continue to generate these soils with skilled practices, including carbon amendments and microbial management. Both the soils and these practices are important agricultural resources within contemporary Amazonia. They provide a global model for developing long-term future sustainability of food production in lowland tropical environments. They also constitute a significant reservoir for the short- and long-term sequestration of carbon. This lecture will report on the results of multidisciplinary efforts to understand the Amazonian Dark Earths.

William I. Woods is Professor of Geography at the University of Kansas, United States. His primary research interests include abandoned settlements, anthropogenic environmental change, soils and sediments, and traditional settlement-subsistence systems. He has directed archaeological and geographic field investigations in the United States, Middle and South America, and Europe. Professor Woods is a world-leading scholar of archaeological approaches to soils and sediments and has over the last decade published particularly prolifically on anthropogenic soils in the Amazon. Among his numerous publications are *Abandoned Settlement Analysis: Theory and Practice* (with Robert C. Eidt; 1974), *Amazonian Dark Earths: Origin, Properties and Management* (co-editor; Kluwer, 2003), *Amazonian Dark Earths: Explorations in Space and Time* (co-editor; Springer, 2004), and *Amazonian Dark Earths: Wim Sombroek?s Vision* (co-editor; Springer, 2009).

All welcome! Please distribute this announcement freely!

Kritisk och instrumentell miljöforskning

"Many of the concerned sustainability scientists and earth system scientists seem, in their friendly interdisciplinary invitations and their appreciation of the social sciences, ignorant of or immune to the critical and reflexive aspects of the social sciences and humanities"

Så skrev jag i en artikel som jag just fått accepterad i Quaternary International: Landscape research in a world of domesticated landscapes: the role of values, theory and concepts.

Jag blev påmind om den meningen flera gånger i samband med den gångna veckans NESS-konferens. Först blev jag lite förundrad över Johan Rockströms inledning The social challenge of tipping towards social sustainability. Jag hade nog väntat mig en mer kollegial ansats forskare emellan kring hur man ska se på de samhällsvetenskapliga bidragen till analys av globala miljöfrågor, och mindre av hans ofta och väl framförda varning om det globala läget. Han framförde avslutningsvis att samhällsvetenskaperna har en nyckelroll att spela i aktuella miljöfrågor: "it is now up to the social scientists to provide solutions".

Melissa Leach tog i sin plenarföreläsning Pathways to sustainability? Environmental social science and justice in a complex, dynamic age upp frågan om hur den kritiska forskningen förhåller sig till den mer instrumentella och byggde i sitt resonemang på en tänkvärd kategorisering av Michael Burawoy av sociologiforskningens instrumentella respektive kritiska, reflekterande grenar och hur dessa två förhåller sig tillvarandra. Jag har inte läst artikeln än, men frågan om hur samhällsforskning förhåller sig  till skärningspunkten mellan det kritiska och det instrumentella och mellan det inom-akademiska och det policy-orienterade är en av de centrala frågorna i relationen mellan den mer okritiska, policy-orienterade sustainability-forskningen och den ofta mer reflekterande samhällsvetenskapen.

Immanuel Wallerstein närmar sig delvis samma fråga på ett lite annorlunda sätt än Burawoy.  Wallerstein menar det är viktigt att särskilja den engagerade samhällsforskningens tre mentala operationer (den intellektuella, den moraliska och den politiska). Enligt Wallerstein så rör sig en stor del av litteraturen om globala miljöfrågor osäkert och på ett luddigt sätt mellan dessa olika mentala operationer. Se mer om Wallersteins resonemang i min artikel som jag inledde med att hänvisa till. 

Samtliga plenarföreläsningar återfinns på Stockholm Resilience Centres utmärkta video-sidor från NESS. Den intressanta diskussionen om Rockströms inlägg återfinns inte i samma fil som Rockströms utan i slutet av Miranda Schreurs inlägg.

NESS-ta vecka

Förlåt vitsen, men nästa vecka är det NESS i Stockholm: 10th Nordic Environmental Social Science Conference (NESS 2011) .  Se denna länk. Intresset för att delta i en session som ska diskutera olika teoretiska perspektiv på landskapsförändring har varit så stort att inte alla anmälda får plats.  Diskussionen kring vad resiliensperspektivet kan bidra med i sammanhanget upptar många av de artiklar som nu cirkulerar före mötet. Se abstracts på följande länk.

Det ser ut att kunna bli en lika murlös och intressant resiliens-diskussion som i Berlin för ett år sedan.  Jag har äntligen hunnit med att formulera mitt inlägg i Berlin i fullständig text och kommer att lägga fram det även här.

Resilience thinking and political ecology: two approaches to understanding agricultural landscapes



Jag illustrerar denna blog med ett foto från ett bocage-landskap i Nordfrankrike. Det är ett av de exempel jag tar upp, som visar hur många karaktäristiska och till synes uråldriga landsskapstyper i Europa är förhållandevis unga och till stor del återspeglar 1800-talets ökade kommersialisering och regionala arbetsdelning. Nyckeln till att förstå dessa landskaps framväxt och möjligheterna att bevara dem idag ligger mer i samhällshistoriska perspektiv, som ekonomiska historia och världssystemteori, än i resiliensbegreppet hävdar jag i artikeln. För att begreppet social-ekologiska system ska kunna bli användbart måste analysen av de sociala system bli skarpare och närma sig samhällsvetenskapens syn på vad ett samhälle är, hävdar jag.

Jordbruksmarkens pris -- globala jämförelser

I samband med diskussionen om det markrofferi som utländska bolag och regeringar utsätter framförallt Afrika för har jag i två tidigare blogginlägg (Vad är marken värd? och Sensationella uppgifter)  uppmärksammat det enorma gap som råder för priser på jordbruksmark globalt sett. Uppgifterna tycks bekräftas i senaste kvartalsrapporten från Black Earth Farming som jag knyckt nedanstående figur från.

Källa:   http://www.blackearthfarming.com/files/BEF%20Q1%20Report%202011.pdf

När man tittar på det diagrammet ska man dessutom komma ihåg att priserna inom de västliga delarna av EU är högre än i USA. Till vissa delar kan naturligtvis prisrelationerna förklaras med skillnader i produktivitet. I Ryssland kan man i bästa fall komma upp till hektarskördar av vete som motsvarar svenskt 1940-tal, dvs 4 ton per hektar. Men skillnaden i produktivitet kan inte ensamt förklara det enorma gapet. I diagrammet ovan finns ju inte heller med något uppskattat värde av de stora marköverlåtelser som pågår i Afrika, som verkar handla om kompensationer långt under 1000 kr per hektar för 99 års gratis arrende.

World Historical Ecology Network Seminar

World Historical Ecology Network är ett nätverk med bas i Uppsala som samlar forskare med fokus på global miljöhistoria. Jag vidarebefordrar en seminariekallelse från Christian Isendahl¨och länkar samtidigt till en sammanfattning som ger en bild av det projekt vi ska rapportera från: Mapping Global Agricultural History.

Christian skriver:
-------------

Do not miss the upcoming WHEN Seminar on June 1!

We are very pleased indeed to announce the next open World Historical Ecology Network Seminar at Uppsala University.

MATS WIDGREN AND JANKEN MYRDAL
Global Agricultural History: Mapping the Past for Modeling the Future: Africa and Eurasia

Wednesday, June 1, 2011 at 15.00-17.00
Room 2/1024 in the Campus Engelska Parken, Thunbergsvägen 3H, Uppsala

Abstract
Climate change models can be improved by incorporating past human landscape transformations. Accurate maps of global agricultural history are critical in this regard. Agriculture is one of the oldest, most thorough and spatially extensive of all human activities on earth. This seminar provides the results of a four-year project by geographers, archaeologists, historians and economists from the United States and Sweden. Global and continental scale maps are presented for AD 1000, AD 1500 and AD 1800 (here only for Africa and Eurasia) with discussion of 19th and 20th century agricultural developments. Changes during the past millennium occurred suddenly, in great leaps, not in a slow and continuous manner. Qualitative changes within existing agricultural systems (intensification) were as important as quantitative changes (expansion) of previously established patterns of land use.

Mats Widgren is professor of geography at the Department of Human Geography, Stockholm University. Janken Myrdal is professor of agrarian history at the Section of Agrarian History, Department of Economics, Swedish University of Agricultural Sciences.

All welcome; please distribute this announcement freely!

For more information on the WHEN Seminars at the Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala University please contact Christian Isendahl (email: christian.isendahl@arkeologi.uu.se; phone: 018 471 22 15, 0709 367 666).

DN Världen: skrattspegelbild av världen

DN Världen har från sitt första nummer fått kritik för att de alltid återger Fredik Reinfeldt i form av en skrattspegelbild där hans huvud är oproportionerligt stort samt för att de vid återkommande tillfällen meddelat att Schweiz är med i EU. Kritiken har publicerats i deras insändarspalt och de har till och med i en brett upplagd artikel visat hur skrattspegeln förvrider Reinfeldts rätta proportioner och i en annan artikel förklarat varför Schweiz inte är med i EU. Men de fortsätter att konsekvent återge Reinfeldt med samma skrattspegelbild. även i sitt senaste nummer som kom till prenumeranterna idag. Där står fortfarande att Schweiz är med i EU. Även i det senaste numret förekom en insändare som tydligt klargjorde att Reinfeldt faktiskt inte ser ut som ett grodyngel och att det finns kameror som på ett mer rättvist sätt kan återge hans storleksproportioner.

Allvarligt talat: vad är det som gör det journalistiskt rumsrent att ljuga med kartor som påstår att Sverige är större än Madagaskar,  medan manipulerade bilder, felaktiga sifferuppgifter och faktafel i text anses pinsamt??

Den som tycker att jag utrycker mig konstigt kan kolla min blog från i januari.Världen enligt DN och FIB-kulturfront. DN-Världen har fortfarande Mercators projektion på sina världskartor  - och även FIB-Kulturfront om de inte ändrat sig i det allra sista.

Farliga flygkartor

Jag har tidigare kritiserat DN och Folket i Bild Kulturfront för att de väljer kartprojektioner som snedvrider världen på den fattiga världens bekostnad. Men jag måste säga att det är snäppet läskigare när flygbolag slarvar med kartor. I det polska flygbolaget LOTs Kaleidoscope 5/2011 hittar jag följande karta.

Det är väl i och för sig OK att hamna i Marseille när man har höpt en biljett till Madrid eller nånstans i Toscana om man har köpt en biljett till Barcelona.

Det är dock mera tveksamt om jag skulle köpa en biljett med Lot från Warsawa till Sofia. Jag vill gärna uppleva Svarta havet, men skulle föredra en båt framför att landa med flyg..

Becoming wilderness

Boka onsdagen den 15 juni kl 10:00 och kom till Nordensköldsalen i Geovetarhuset på Stockholms Universitet. Då disputerar Camilla Årlin på avhandlingen  Becoming Wilderness: a topological study of Tarangire, Northern Tanzania 1890-2004 .


Avhandlingen är å ena sidan en grundlig empirisk redogörelse för hur grunden för läggs nationalparken Tarangire i Tanzania genom olika beslut och överväganden under Tangayikas koloniala och postkoloniala historia, men den formar å andra sidan ett teoretiskt bidrag till landskapsforskningen. Titeln kan ses som en kommentar till Roderick P. Neumanns Imposing Wilderness. Neumann bygger vidare på Dennis Cosgroves landskapsdiskussion och ser införandet av nationalparker i Afrika som en del av ett projekt där en kolonial bild, en föreställning om det vilda Afrika, tvingas ner över ett territorium. Årlin ser utvecklingen långt mer dialektiskt och visar hur utvecklingen av Tarangire till en turistiskt säljbar vildmark är resultatet av olika praktiker från både kolonialtjänstemän och lokalbefolkning, där tsetse-bekämpning, jaktpolitik, kamerans och bilismens utveckling,  planering och zonering samverkar till att låsa en fast gräns mellan å ena sidan "vildmark" och å andra sidan betesmarker och odlingslandskap.

Opponent är Dan Brockington, som med sina böcker Fortress conservation : the preservation of the Mkomazi Game Reserve, Tanzania och Celebrity and the environment : fame, wealth and power in conservation positionerat sig som en av de mest tongivande kritiska granskarna av sambandet mellan makt, ekonomi och vildmarksbevarande.