onsdag 20 maj 2009

Sensationella uppgifter om SEKABs planer

WWF, Nordiska Afrikainstitutet och INK på Stockholms Universitet stod som idag anordnare av ett seminarium om SEKABS planer på sockerrörsodling i Rufiji-deltat i Tanzania.

Afrika-institutets Kjell Havnevik, gav en bakgrund till Rufiji-deltat och de olika storstilade, misslyckade eller avbrutna utvecklingsprojekt som det genomlevt tidigare.

WWFs Peter Roberntz och Metrias Tobias Edman rapporterade om sin utredning baserad på kartstudier och intervjuer i byarna i Rufiji-deltat. Kartöverlägg där SEKABs planerade områden jämfördes med annat inventerings- och planeringsunderlag visade på sensationella och oroväckande samband.

Av de två större områden som man fokuserar på i Rufijideltat täcks det ena till större delen av ett skogsreservat. Det andra ligger på vad som i en kartläggning från FNs miljöorgan klassas som skog med högt kolinnehåll. Miomboskogen innehåller tydligen, i kraft av sina omfattande rötter, en mycket stor del kol såväl i jorden som i träden. Området fungerar som en gigantisk kolsänka. Om man hugger ner den skogen och skapar sockerrörsplantager förorsakar detta ett omfattande växthusgasutsläpp. Att odla upp denna skog för sockerrör skulle alltså skapa en stor kolskuld som det kommer ta mycket lång tid innan man betalat tillbaka genom att fler bilar kör på etanol. En av representanterna för Stockholm Environment Institute sa som svar på detta att syftet med SEKABs planer inte var att minska på växhusgasutsläppen utan att bidra till utveckling i Tanzania!! Det var annorlunda än hur projektet tidigare presenterats.

WWF visade också hur SEKABS planer i by efter by står i stark kontrast till de fastställda markanvändningsplaner som finns för byn. I en av byarna skulle 77 procent av byterritoriet överföras till det svenska bolaget.

Göran Nilsson Axberg från Stockholm Environment Institute presenterade den utredning om Rufijideltat som man genomfört med pengar från SEKAB. Det visade sig att man från detta utredningsuppdrag, efter en överenskommelse mellan SEI och SEKAB, hade undantagit frågorna om växthusgasutsläppen och om markrättigheter. Hur är det möjligt att ett fristående forskningsinstitut kan komma överens med en uppdragsgivare med kommersiella intressen att frågan om påverkan på klimatet inte skulle tas upp i en utredning om miljörisker med ett klimatrelaterat projekt? Och hur är det möjligt att undvika att ta upp frågan om markrättigheterna? Johan Rockström, chef för SEI, höll i en debatt i P1 för några veckor sedan med mig om att markrättighetsfrågorna var jätteviktiga. "Jag delar verkligen Mats oro över markrättigheter. Jag tycker det är en oerhört central fråga" sa Johan i radiodebatten. 

På seminariet varnades Axberg av personer, som läst SEIs preliminära version av utredningen, att inte publicera den i den form den nu har. Den innehåller både rena felaktigheter och tendentiösa påståenden utan empiriskt underlag. Den saknar kartunderlag och bygger på ytligt fältarbete.

Man oroar sig i utredningen, på icke dokumenterade grunder, över att lokalbefolkningens nuvarande bruk av skogen skulle vara icke uthålligt, men hela slutsatsen av rapporten är att att om hela denna skog kalhöggs och förvandlades till sockerplantager så skulle miljön förbättras.

Ibrahim Salim Joura, byäldste i en av byarna i Rufiji berättar om hur SEKAB förklarat sitt outgrower scheme för byledningen. Videoklipp från www.lars.intanzania.org 

På seminariet kom det också fram osannolika uppgifter om hur SEKAB tänker sig sitt "outgrower scheme". Det handlar inte om att bönderna själva skulle odla sockerrör och sälja till SEKAB utan att en del av markerna skulle vara i enskilda bybors ägo, men skötas av SEKAB. Efter avräkning av de kostnader som SEKAB haft för att odla och skörda sockerrörern skulle överskottet av det pris som SEKAB har satt, delas ut till markägaren. Jag vill helst inte tro på detta. Det stämmer dåligt med tanken om outgrowers scheme så som det uppfattas på annat håll, där det ses som ett sätt att parallellt med storjordbruk även stödja småbruk.

Karin Holmgren redovisade de senaste forskningsrönen om kolskuld vid uppodling av skogsmark till biobränsle. Tendensen i de senaste studierna har snarast gått emot att man är ytterligt osäker om vad man kan vinna klimatmässigt på att odla upp marker för etanolproduktion. Jag tog upp frågan om markrättigheter och markens värde.  SEKAB säger att det inte kommer att avhysas några från de planerade sockerplantagerna, men i SEKABs egen nypublicerade miljökonsekvensutredning om området i Bagamoyo försäkras att detta kommer att skötas av distriktsmyndigheterna:  "According to the district authorities preparations are underway to relocate the pastoralists to Mkuranga District within the Coast Region". 

Jag har också lyckats hitta några svar på min tidigare fråga om markens värde. Medan åkermark i Skåne värderas till upp emot 200 000 kr och ibland mer (inte 50 000 som jag skrev i bloggen) och ett stycke betesmark, som Leif Häggström köpt i Västergötland kostade 35 000 kr per hektar (se kommentar till samma blog) så har byarna i Tanzania, där andra biobränselföretag har etablerat sig, kompenserats med som mest 606 kr / hektar.

 Klicka för större bild

 

Lars Johansson visade till slut några intervjuer med byledningar om hur de tänkt kring SEKABs besök i byn för att skaffa mark. Filmsnuttarna återfinns på Lars blog. Uppenbart är, vilket också framkom i såväl SEIs, som WWFs dokumentation, att SEKABs bybesök för att skaffa mark skapat intryck av att de kommer att bygga skolor och andra väl behövda offentliga investeringar som utbyte mot marken. Enligt SEKABs klargöranden här hemma finns dock inga sådana planer.

Inga kommentarer: