Svenska jordbrukets historia på engelska -- och på nätet

Snart är dags för boksläpp på The Agrarian History of Sweden: 4000 BC - AD 2000. Det är en förkortad och översatt version av Det svenska jordbrukets historia, som gavs ut i fem band med början 1998. I varierande grad har de olika författarna dessutom uppdaterat materialet med hänsyn till den forskning som skett under de senaste 15 åren. Ellen Anne Pedersen och jag skriver om perioden 800 f.Kr. - 1000 e.Kr.

Den svenska versionen är tyvärr slut på förlaget, bortread och eller makulerad. Det finns dock fortfarande en del ex kvar av band 1 i  Kulturgeografiska insitutionens kompendieförsäljning. Men det gamla fembandsverket är nu också tack vare bra arbete från lantbruksakademiens enhet för de agrara näringarnas historia tillgänglig på nätet på denna adress:

http://www.kslab.ksla.se/Femband/fembandet.htm

Björn Winberg

Nu kommer uppgiften om att Björn Winberg har avlidit. Arkeologibloggen Ting och tankar berättar den trista nyheten med länkar till andra arkeologibloggar. Björn Winberg var fornminnesinventerare och våra vägar korsades i två för mig viktiga fältområden. När jag hade avslutat mina fältarbeten i Östergötland 1978 så var han med om inventeringen i samma område 1979 och 1980 om jag minns rätt. Som ett resultat av inventeringarna i östra Östergötland fick Björn fram en fantastisk dokumentation av ett stensträngsområde i Rinna. Som man kan se så binder en dryg kilometer lång fägata samman ett helt odlingslandskap -- från äldre järnålder.

Björn publicerade denna karta i en artikel i Bebyggelsehistorisk tidskrift 11, 1986. Jag har använt den i olika sammanhang -- senast i det svenska jordbrukets historia från 1998.  Jag minns inte hur mycket jag träffade Björn i fält 1979 eller 1980 men det måste ha varit då nån gång som jag träffade honom första gången.

Sen korsades våra vägar senare på 1980-talet när jag jobbade med att få ihop fornminnesinventeringens uppgifter om ryggade åkrar i Bohuslän med Gösta Frammes uppgifter om medeltida ödegårdar. Även där så hade Björn arbetet med fornminnesinventeringen och var den som hade lokalkunskapen.

Under några veckor våren 1987 började Björn Winberg, Torsten Håkansson och jag med detaljinmätningen av de ryggade åkrarna på den medeltida ödegården Soltvet under Kampetorp i Skee. Sedan fortsatte en studentgrupp med uppgiften under våren 1988. I boken Bysamfällighet och tegskifte i Bohuslän publicerade jag sedan kartan.

Att vara i fält med en man med Björns humor var redan det en högtid. Om man till det lägger hans upptäckarglädje, precision, detaljkunskap och förmåga att sätta de enskilda detaljerna in i ett större sammanhang så har man fångat en liten bit Björn. För mig har han betytt mycket -- han var så påtagligt med och kom med viktiga inspel i två av mina viktigare undersökningar av svenska äldre agrarlandskap.

 

Respect and robbery

Innan jag presenterar lösningen på den rafflande "cliffhangern" i min blog om Stensträngsystemens datering 2 kommer här en exkurs om vikten av att inventera och detaljinmäta stensträngssystem och andra fossila odlingslandskap.
Uppdragsarkeologin syndar (av historiska? skäl) regelmässigt mot detta och det händer alltför ofta att man ger sig på att förstöra sitt källmaterial genom provschakt i samband med arkeologiska förundersökningar innan man först dokumenterat och analyserat vad som kan ses ovan mark.
En analytiskt inriktad inventering och detaljinmätning mellan snösmältning och lövsprickning, är fortfarande en grovt underskattad arbetsmetod.
I början av fältsäsongen pickar tofsvipan runt på åkrarna och vintern gör kanske ett sista försök och lägger ett tunt lager aprilsnö över fjolårsgräset. När aprilsnön sedan förångas i solen, kan de fossila formerna i lyckosamma fall komma att framträda än tydligare med snörader i svackorna. Mot slutet fältperioden blommar vitsipporna och det blir så varmt att fleecejackor hängs av på något träd. Man glömmer bort vilket och måste ta stensträngskartan till hjälp för att hitta var man varit under dagen.
Vad har då denna naturlyrik att göra med rubrikens ord om respekt och plundring?
De syftar på några analytiska begrepp, som verkar cirkulera som en skags muntlig hantverkstradition bland landskapsarkeologer och historisk geografer, men ännu inte gjort något rejält insteg i uppdragsarkeologin. Jag lärde dem på 1980-talet av Andrew Fleming, när vi strövade runt i Sjuhäradsbygdens system av fossil åkermark, men kan inte dra mig till minnes att jag sett dem klart beskrivna i text. Tankegången bygger på att karaktäristiska linjära former i landskapet, förr eller senare, stöter på andra former, som kan vara lättare att datera. I bästa fall råder ett tydligt stratigrafiskt förhållande av över- eller underlagring. Men även när ett sådant stratigrafiskt förhållande inte råder kan man i många fall dra slutsatser om de olika formernas relativa kronologi.
En linjär form kan exempelvis respektera andra former. Så kan t.ex. vara fallet om en stensträng gör en böj runt en grav, trots att det verkar ha varit mer praktiskt att anlägga stenmuren rakt över graven.
En linjär form kan å andra sidan vara ”oblivious” (Eng.) i förhållande till en annan form. Det innebär att den är ”okunnig om” eller ignorerar den äldre formen. Det kan t.ex. vara fallet när en stensträng inte överlagrar, men dock ligger så nära ett röjningsröse att röjningsröset inte längre kan fyllas på från alla håll. Eller att en ny refug i gatan ligger så nära ett gammalt spårvagnsspår (utan att överlagra det)  att de inte kan ha fungerat samtidigt.
Slutligen kan förhållandet mellan olika element i landskapet präglas av plundring. Man kan ha tagit material från en grav för att konstruera en stenmur. Eller, man har vid anläggandet av ett gravfält röjt undan och kanske t.o.m. utnyttjat stenarna i en stenmur eller en fägata. Ett tydligt exempel på detta finns vid gravfältet i Alvestad i Skärkind (se detaljinmätning i Widgren 1983:102).
De slutsatser som kan dras av sådana samband ska naturligtvis hanteras med försiktighet. Slutledningsmetoden kan, som så många andra arkeologiska slutledningar, ses som ett exempel på  abduktion. Man utnyttjar ett enskild fall för att resonera om de mest sannolika processer som kan ha lett fram till det observerade. Det intressanta med stensträngssystem och andra karaktäristiska linjära former i landskapet är att det ofta går att samla en stor mängd av fall  - om man alltså tar sig tid mellan snösmälting och lövsprickning och har både hjärnan och stövlarna med sig).
Detta sätt att hantera relativ kronologi är inte begränsat till stensträngar. Ett sätt att börja öva sin iakttagelseförmåga är att börja med gamla järnvägsbankar -- eller varför inte industrispår i Värtahamnen. Det senare gjorde Patrik Nordström i sina berättelser om övergivanden -- i en bok om bronsåldern (!).

Ottar Rønneseth

Jag far runt i bloggosfären och passar på att läsa en liten del av allt det intressanta som Frans-Arne Stylegar skriver kring västskandinaviska och atlantiska jordbrukslandskap under järnålder.  Frans Arne har fungerat som något av en introduktör av den norske historikern och kulturgeografen Ottar Rønneseth för den nutida norska arkeologiforskningen. Ottar disputerade vid Kulturgeografiska insitutionen året efter det att jag inlett mina forskarstudier, så vi var faktiskt doktorander samtidigt (!). Frans Arne översatte Ottars "Gard" und Einfriedigung från 1974 till Gard og gjerde: faser i utviklingen av Jærens kulturlandskap som kom  ut 2001. I Frans Arnes blog finns en artikel om Ottar Rønneseth, som är skriven för Norsk Arkeologisk Lexikon. Det är ett otroligt intressant forskaröde som beskrivs. Forskningshistorien är full av människor som varit för tidigt ute och som av olika skäl inte uppmärksammats av sin samtid på den nivå som de förtjänar. Det var länge sedan jag var i kontakt med Ottar och jag hoppas att han njuter ålderdomen väl i Stavanger.

 

Ottar Rønneseth demonstrerar ett åkerhak på gåden Lyngaland på Jaeren den 15 juni 1979. Jag hade blandat ihop finjeansen med fuljeansen och klafsade runt i Jaerens betesmarker med finjeansen. Till kvällen fick jag välja mellan att bära fuljeansen eller finjeansen med koskitfläckar på Hotell- och Restaurantskolans avslutningsbal i Stavanger. Det blev finjeansen med koskit, men jag fick ändå dansa med polismästarens hustru.

 

Uppdragsarkeologin och landskapshistoria

Den 9 februari hölls på Arkeologiska institutionen ett seminarium som ordnats av Länsstyrelsen i Stockholms län. Temat för seminariet var hur man i uppdragsarkeologin behandlar "agrara lämningar". Oftast handlar detta begrepp om fossila åkrar, röjningsröseområden, stensträngsområden och andra typer av lagligt skyddade fornlämningar som ger en inblick i hur jordbrukslandskapet var organiserat i förhistoriskt tid.

Diskussionstemat har varit uppe i flera decennier mellan historisk-geografer och den av arkeologer dominerade uppdragsverksamheten. Ett stort problem är att exploateringsarkeologin så sällan lyckas att göra vettiga förarbeten och intressanta anknytningar till forskningsläget när man förbereder undersökningar av sådana lämningar. Arkeologer på Länsstyrelsen i Stockholm har t.o.m. hotat att inte ge tillstånd till undersökningar av t.ex. stensträngar om uppdragsarkeologerna inte tydligare förklarar vilket vetenskapligt problem som ska vägleda undersökningen och på vad sätt man ser att denna undersökning kan bidra till kunskapstillväxten om agrarhistorien.

Pär Connelid från Kula -- ett konsultbolag som ägnar sig åt historisk kulturgeografi och landskapsarkeolgi främst i Västsverige -- gav många goda exempel på hur man där genomför uppdragsundersökningar med en sådan nära koppling till en aktuell forskningsfront. Han gav exempel från Halland hur de enskila undersökningarna bidragit till att verifiera och modifiera en modell över den halländska odlingslandskapsutvecklingen under medeltid.

I Stockholmsregionen har undersökningarna av stensträngsområden i samband med Norrortsleden inte alls på samma sätt vägletts av en sådan forskningskoppling och inte heller har man genomfört de nödvändiga utredningar, karteringar och förundersökningar som är ett led i sådan problemformulering. Det hade inte varit så svårt att klara av detta eftersom det till frågan om stensträngarnas datering, funktion och koppling till olika sociala strukturer finns en rik forskningslitteratur.

Man kan bara hoppas att länsstyrelsens tuffa attityd mot exploateringsarkeologins brist på forskningskoppling kan leda till bättre förarbeten och bättre problemformuleringar vid kommande stora exploateringar.
 

Man kan bara hoppas att länsstyrelsens tuffa attityd mot exploateringsarkeologins brist på forskningskoppling kan leda till bättre förarbeten och bättre problemformuleringar vid kommande stora exploateringar