Innan jag presenterar lösningen på den rafflande "cliffhangern" i min blog om Stensträngsystemens datering 2 kommer här en exkurs om vikten av att inventera och detaljinmäta stensträngssystem och andra fossila odlingslandskap.
Uppdragsarkeologin syndar (av historiska? skäl) regelmässigt mot detta och det händer alltför ofta att man ger sig på att förstöra sitt källmaterial genom provschakt i samband med arkeologiska förundersökningar innan man först dokumenterat och analyserat vad som kan ses ovan mark.
En analytiskt inriktad inventering och detaljinmätning mellan snösmältning och lövsprickning, är fortfarande en grovt underskattad arbetsmetod.
I början av fältsäsongen pickar tofsvipan runt på åkrarna och vintern gör kanske ett sista försök och lägger ett tunt lager aprilsnö över fjolårsgräset. När aprilsnön sedan förångas i solen, kan de fossila formerna i lyckosamma fall komma att framträda än tydligare med snörader i svackorna. Mot slutet fältperioden blommar vitsipporna och det blir så varmt att fleecejackor hängs av på något träd. Man glömmer bort vilket och måste ta stensträngskartan till hjälp för att hitta var man varit under dagen.
Vad har då denna naturlyrik att göra med rubrikens ord om respekt och plundring?
De syftar på några analytiska begrepp, som verkar cirkulera som en skags muntlig hantverkstradition bland landskapsarkeologer och historisk geografer, men ännu inte gjort något rejält insteg i uppdragsarkeologin. Jag lärde dem på 1980-talet av Andrew Fleming, när vi strövade runt i Sjuhäradsbygdens system av fossil åkermark, men kan inte dra mig till minnes att jag sett dem klart beskrivna i text. Tankegången bygger på att karaktäristiska linjära former i landskapet, förr eller senare, stöter på andra former, som kan vara lättare att datera. I bästa fall råder ett tydligt stratigrafiskt förhållande av över- eller underlagring. Men även när ett sådant stratigrafiskt förhållande inte råder kan man i många fall dra slutsatser om de olika formernas relativa kronologi.
En linjär form kan exempelvis respektera andra former. Så kan t.ex. vara fallet om en stensträng gör en böj runt en grav, trots att det verkar ha varit mer praktiskt att anlägga stenmuren rakt över graven.
En linjär form kan å andra sidan vara ”oblivious” (Eng.) i förhållande till en annan form. Det innebär att den är ”okunnig om” eller ignorerar den äldre formen. Det kan t.ex. vara fallet när en stensträng inte överlagrar, men dock ligger så nära ett röjningsröse att röjningsröset inte längre kan fyllas på från alla håll. Eller att en ny refug i gatan ligger så nära ett gammalt spårvagnsspår (utan att överlagra det) att de inte kan ha fungerat samtidigt.
Slutligen kan förhållandet mellan olika element i landskapet präglas av plundring. Man kan ha tagit material från en grav för att konstruera en stenmur. Eller, man har vid anläggandet av ett gravfält röjt undan och kanske t.o.m. utnyttjat stenarna i en stenmur eller en fägata. Ett tydligt exempel på detta finns vid gravfältet i Alvestad i Skärkind (se detaljinmätning i Widgren 1983:102).
De slutsatser som kan dras av sådana samband ska naturligtvis hanteras med försiktighet. Slutledningsmetoden kan, som så många andra arkeologiska slutledningar, ses som ett exempel på abduktion. Man utnyttjar ett enskild fall för att resonera om de mest sannolika processer som kan ha lett fram till det observerade. Det intressanta med stensträngssystem och andra karaktäristiska linjära former i landskapet är att det ofta går att samla en stor mängd av fall - om man alltså tar sig tid mellan snösmälting och lövsprickning och har både hjärnan och stövlarna med sig).
Detta sätt att hantera relativ kronologi är inte begränsat till stensträngar. Ett sätt att börja öva sin iakttagelseförmåga är att börja med gamla järnvägsbankar -- eller varför inte industrispår i Värtahamnen. Det senare gjorde Patrik Nordström i sina berättelser om övergivanden -- i en bok om bronsåldern (!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar