söndagen den 13:e april 2014

Uppskjutet FORMAS-MISTRA-beslut

I veckan meddelade MISTRA och FORMAS att beslutet om det stora forskningsprogrammet om Environmental Humanities (Grön Humaniora) är uppskjutet på grund av misstankar om jäv. 

Enligt MISTRAs styrelseprotokoll från den 26 mars konstaterar ordföranden att det inkommit synpunkter på att jäv kan föreligga och styrelsen beslutade att bordlägga ärendet och tillsätta en utredning.

Enligt det besked som FORMAS och MISTRA meddelade på sina hemsidor den 9 april kan det leda till att en ny utvärdering ska ske. Det är naturligtvis ett väldigt tråkigt besked till de sex forskargrupper som under stor tidspress jobbade häcken av sig under hösten för att komma med trovärdiga ansökningar.

Det omfattande arbetet kommenterades i höstas av LundaprofessornJag tänkte i höstas mycket på min gamla idé om Forskarkonsekvensutredningar. Och nu blir det än mer aktuellt. Om forskningsråden och stiftelserna kunde ha fantasi nog och insikt om vad deras beslut ställer till med bland forskarna så borde dom tassa långsammare och försiktigare. Jag undrar om det går att som Lundaprofessorn antyder beräkna hur mycket forskningstid som går förlorad när man på alldeles för kort tid ska positionera sig och bygga trovärdiga koalitioner genom korridorspring, resor, skype osv.  Om jag minns rätt kom utlysningen den 10 september och ansökan skulle vara inne den 2 december. Det är en kort tid för att bygga ett trovärdigt "konsortium" . En vis man i en forskningsstiftelse sa en gång till mig "Du måste lägga örat mot rälsen", dvs för att ha framgång i ansökningar gäller det att ha spanat och laddat för dem långt före det att utlysningen officiellt kommer ut.

Å ena sidan är det naturligtvis mycket bra att FORMAS och MISTRA nu bromsar om det nu verkligen rör sig om en jävssituation. Å andra sida är det ju sällan som en jävssituation kommer neddimpande från himlen. Forskningsråden är vanligtvis mycket noggranna med att i varje skede av en sådan här hantering försäkra sig om att jäv inte föreligger eller kan misstänkas föreligga. Man får hoppas att utredningen kring detta görs offentlig så att alla inblandade parter kan få klarhet i var och när de eventuella felen har begåtts

Tillägg den 14 april: De sökande har nu meddelats att den oberoende granskningen av eventuella jävsförhållanden ska genomföras av Vetenskapsrådet. Det låter betryggande.

fredagen den 11:e april 2014

Krokshult juli 1979


Vid 1970-talets slut var förståelsen för hävdens påverkan på gräsmarkernas biologiska mångfald ännu ett ganska smalt forskningsområde och det skulle dröja mer än tio år till innan bönder kunde få betalt av staten för att hävda ålderdomliga slåtter- och betesmarker och ungefär lika länge tills Krokshult i Kristdala blev naturreservat. Men det fanns entusiaster som på obetald tid och med entusiasm dokumenterade det äldre odlingslandskapet och sambandet mellan hävd och vegetation. Den som kan namnge flest personer på bilden får en bokpremie. Gör det i kommentarsfältet!

lördagen den 5:e april 2014

De gyllene åren: Om samarbete mellan kulturgeografi och kulturmiljövård i ett 40-årsperspektiv

Då och då får jag frågan om vad som egentligen händer på kulturgeografen i Stockholm. Hur förvaltar vi det viktiga arvet av den banbrytande forskningen kring det äldre agrarlandskapet, som från det att David Hannerberg kallades till professuren i Stockholm på 1950-talet kom att skörda så många intellektuella framgångar. En författare liknande t.o.m vår forskargrupps framgångar med det japanska industriundret:

"The success of the Scandinavian contribution to Dark Age studies owes much to the conscious development of a programme of study adopted by the Department of Human Geography of the University of Stockholm. The work undertaken there and by Scandinavian historical geographers in general for this period is comparable with the success of the recent Japanese industrial effort" (Whittington i Pacione: Historical geography: progress and prospect, 1987, sid. 74)

Under 1980- och 1990-talet fick denna forskning också ett stort genomslag i svensk kulturmiljövård, i synen på landskapet som ett kulturminne och inte minst i synen på fossila åkermark som fast fornlämning.

Det finns många svar på frågan om den forskningsinriktningens utveckling, både inomvetenskapliga och de som har att göra med efterfrågan på den typen av kunskap. Jag berörde en del av den problematiken i en artikel 2003: Sjutton år av historisk geografisk forskning i Stockholm.

I juni 2012 ordnade konsultgruppen Landskapsarkeologerna ett seminarium i Luleå där jag fokuserade på just efterfrågan och på forskningens förhållande till Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna. Jag inledde så här:


"De två sista årtiondena på 1900-talet framstår i efterhand som en period av synnerligen kreativt, nyskapande och expansivt samarbete mellan den universitetsbaserade historiska kulturgeografin /(särskilt på Stockholms Universitet), och kulturmiljövårdens olika centrala och regionala organ. På denna sidan om millennieskiftet finns egentligen bara fragment av detta kvar och många av oss som var med på den tiden undrar vad det blev av det goda samarbetet, det utmanande samtalet och de intellektuella och praktiska utmaningarna som detta möte mellan landskapsforskning och kulturmiljövård innebar. För många i den generation av kulturmiljövårdare och landskapsforskare, som inledde sin yrkesverksamhet under 1970- och 1980-talen framstår denna period som gyllene år, vars bottenklang än idag påverkar vår verksamhet och vårt synsätt. Konsultgruppen Landskapsarkeologerna är i högsta grad ett uttryck för den kompetens som byggdes upp under dessa år framförallt i skärningspunkten mellan fornminnesinventering och landskapshistorisk forskning - - - - - - - -

Blir du nyfiken på resten? Klicka på 

lördagen den 15:e februari 2014

Avhysning i Högdalens skogar

På måndag ska enligt Dagens Nyheter lägret vid Magelungsvägen avhysas. 75 av de boende har fått en bussbiljett hem, men DN skriver att flera av dem i stället är på väg till liknande bosättningar på annat håll. Husvagnsläger och informella bosättningar av detta slag är ingen nyhet i Stockholmsområdet. Men det verkar som om inslaget av tält, kojor och skjul är större nu.

För tre år sedan revs ett husvagnsläger vid Kungens kurva (se min kommentar Avhysningar i Kungens kurva). De är inte första gången och sannolikt inte den sista gången. Några år tidigare genomförde två studenter en översikt över en del av då kända bosättningarna av detta slag i Stockholmsområdet. Där visas att avhysningar och flyttningar var normala inslag och att de boende ofta har en plan för vart de ska flytta. Jag vet inte om det idag finns någon sådan översikt, men erfarenheterna från den studien visade att det hela tiden fanns flera läger, långt flera än de som uppmärksammas i media. Dessutom om bosättningarna inte blir för stora och anses störa omgivningarna kan en del vara kvar under ganska lång tid. De boende hade ofta också en mycket klar uppfattning om markägandet. Statlig mark verkade mer attraktiv än privat och kommunal eftersom det ofta tog längre byråkratisk tid från bosättning till avhysning. Säkert sprider sig sådan detaljerad kunskap om potentiella lägerplatser även bland dagens informella lägerboende. Men det finns förvånansvärt lite geografisk forskning kring detta fenomen.

torsdagen den 23:e januari 2014

Svenska kommuner och markkonflikter i Tanzania

För snart sex år sedan skrev jag ett blogginlägg om Relationella rum och sockerrör i Skellefteå  .  Jag visade att det ibland lite krångliga begreppet relationella rum kunde bli väldigt konkret: att kommuner i Norrland bedrev utrikespolitik. Det har hänt mycket i den konkreta frågan om svenska kommunalägda sockerrörsplantager i Tanzania och Mozambique sedan dess. Men Örnsköldsviks nya ledarskribent Tomas Isaizas Englund visar i sin första krönika Gröna, sköna drömmar  att åtminstone för Örnsköldsviks kommunalpolitiker är frågan inte över.

Planeringen för en sockerrörsplantage utanför Bagamoyo i Tanzania pågår för fullt. I februari står det på dagordningen för Afrikanska utvecklingsbanken att besluta om stöd till projektet och Pär Carstedt har också fått en svensk riskkapitalist att satsa på markrofferiet. För varje gång som det kommer nya intressenter in i projektet skriver man dessutom om avtalen med SEKAB, som fortfarande är kommunalägt, om hur mycket av den eventuella vinsten som ska komma norrlandskommunerna tillgodo.

Och samtidigt blir det allt tydligare att projektet verkligen handlar om att avhysa lokalbefolkning inte bara från deras sedan länge hävdade åker- och betesmarker, men också om att avhysa hela byar. Det skrev jag om i ett blogginlägg på engelska i våras.

Englund visar i sin krönika att kommunalpolitiken i Norrland fortfarande är hopplöst inflätad i dessa nykoloniala äventyr. Han skriver

Frågan är vilket ansvar Örnsköldsviks förtroendevalda har i uppkomna markkonflikter och vad de rent konkret kan göra åt sitt gamla etanolhaveri. Förmodligen inte så mycket alls; det är betydligt svårare att ställa saker och ting till rätta i Tanzania och Moçambique än att upphandla rättvisemärkt kaffe till stadshuset.

torsdagen den 12:e december 2013

Resemetaforer -- allmänna i näringslivet eller gäller det bara svartjorden?

Det går dåligt för det svenskägda bolaget Black Earth Farming som driver jordbruk på 227 000 hektar i Rysslands svartjordsbälte. Aktiens värde har sjunkit från 51 kronor till dagens 5 kronor och 20 öre....

Jag läser om det på Jordbruksaktuellt:

-- Det har varit en besvärlig resa att utveckla jordbruksmark som inte varit i drift på många år, säger Torun Litzén, chef för investerarrelationer på Kinnevik i en kommentar till Dagens Industri.

Konkurrenten Agrokultura (tidigare Alpcot Agro och innan dess Alpcot Russian Land Fund) går det också dåligt för, men för snart sex år sedan spådde man där en annan resa:

- Jag tror att det blir en makalös resa, i Ryssland kostar jorden cirka 3.000 kronor per hektar, i Sverige kostar motsvarande jord 50-60 000 kronor. Men det tar tid att få struktur på jorden, den har varit vanskött sedan 1920-talet. Den stora grejen är inte spannmålen, utan värdetillväxten på jorden, säger Ericsson-greven Archibald Hamilton.

Det skrev jag om i denna blog i mars 2008

Min slutsats är att man inte bör anmäla sig till en gruppresa ledd av Svartajorden-bolagsdirektörer. Det verkar inte funka vare sig med markspekulationen som Hamilton trodde på för sex år sedan och eller med en lönsam jordbruksdrift. De två sakerna hänger naturligtvis ihop. Hur länge kan man skylla på att man inte får ordning på marken? Läser man årsrapporterna från Black Earth farming påminner de närmast om den utveckling som Tony Weis skrev om i artikeln The accelerating biophysical contradictions of industrial capitalist agriculture. Tunga maskiner leder till kompaktering och så måste man bearbeta jorden ännu mer. Den ensidiga satsningen en gröda leder till mer ogräs och så måste man spruta ännu mer osv osv. Ja det verkar vara en tung resa, som inte gynnar vare sig jordens livsmedelsproduktion eller förväntansfulla svenska aktieägare.

lördagen den 7:e december 2013

Mandela, Alexandra, släkt och vänner



Hanna och Philda Aphane i Alexandra juni 2004
Av de många kommentarer, tankar och minnen som publiceras om Mandela är det en artikel som griper mig särskilt. I Mail&Guardian rapporterar reportern Sipho Kings från Johannesburgstadsdelen Alexandra om hur invånarna där minns Mandela : Where Mandela used to dance.

Across the road from his house, 85-year-old Peter Rermo smiles when he thinks of Madiba. "When he spoke, people would come from all over to listen to him. After that he would dance." He laughs when asked if Madiba had his characteristic shuffle back in the day – "Yes."

Alexandra har en helt speciell roll i apartheids stadsplanering. Det är undantaget som bekräftar regeln. I den i början av 1900-talet välplanerade stadsdelen ägde svarta afrikaner ursprungligen sin mark och bodde i välordnade villor. Men den typen av stadsdelar passade dåligt in i apartheids stadsplanering. I den liknande stadsdelen Sophiatown i Johannesburg avhystes alla invånare på 1950-talet och från District Six i Kapstaden avhystes 60 000 invånare under 1970-talet. Av olika skäl kom avhysningarna aldrig till stånd i Alexandra, men de gamla villaägarna förlorade sina lagfarter eftersom svarta inte kunde äga mark, och en okontrollerad kåkbebyggelse fyllde efterhand ut mellanrummen mellan de gamla villorna.

Alexandra avhystes aldrig men de gamla fastighetsägarna förlorade sina lagfarter och idag är den endast med möda man kan urskilja de ursprungligen välordnade små tomterna och  villorna. I stället fylldes alla mellanrum med skjul och kåkar som i Johannesburgs andra kåkstäder. 
I Alexandra möts för mig också de personliga minnena med det politiska och det vetenskapliga på ett helt speciellt sätt. Min syssling Michael Hathorn tog, tillsammans med sin fru Margaret Cormack och ett annat läkarpar, över ansvaret för en klinik här i mitten av 1950-talet. Som antiapartheidaktivister var deras möjlighet till statliga anställningar begränsade när de var färdiga med sina examina. Vid kliniken i Alexandra kunde de förena sitt intresse för socialmedicin med aktiviteter mot apartheid. De publicerade en artikel i Lancet 1955 om sina erfarenheter under rubriken Medical care in a South African Township och en av de fyra läkarna på Alexandra-kliniken, Mervin Sussner gav 2006 en självbiografisk skildring av tiden i Alexandra i artikeln  A personal history: social medicine in a South African setting, 1952–5. Michael lämnade Sydafrika under 1960-talet och bor nu i London.

I artikeln Why Alexandra survived apartheid ges en kort bakgrund till Alexandras historia och där hänvisas också till arbeten av en annan kär och nu saknad släkting. Pauline Morris  (1946-2013) var geograf och stadsplanerare och publicerade 1981 ett grundläggande verk A history of black housing in South Africa,. Hon var en intellektuell guldgruva i allt som rörde Alexandra, Soweto och andra svarta bostadsområden i Johannesburg, och jag besökte henne alltid i Johannesburg på mina sydafrikaresor. 

I Alexandra växte också min Fisksätragranne och vän Nkutu Moalosi upp. En kall juninatt 2004 bodde jag tillsammans med min dotter Hanna i Alexandra hos hans gästfria storasyster Philda Aphane.Hon bodde då kvar i det hus som släkten en gång ägt. Det var inte lätt att i röran av tillbyggnader och skjul runt huset förstå vad som var kvar av den gamla tomten och det ursprungliga  huset, men det gick. Vita sydafrikaner på konferensen vi var på väg till var exotiskt förundrade över vårt val av övernattning och verkade närmast överraskade över att vi hade överlevt.... Både Nkutu och Philda är nu borta.

Alexandra är också en viktig plats i Sydafrikas musikhistoria. Hugh Masekela växte upp där och den som vanligtvis inte lyssnar vare sig på kyrkomusik eller mässingsorkestrar bör ge Alexandra Brass Band en chans.