fredag 31 mars 2017

August Hammars version av Mosi-ao-Tunya / Victoria falls

 








































Nu har min syssling i London sänt mig detta foto  av en av de flera oljemålningar som hans morfar August utförde på basis sina skisser från maj 1884 då han besökte Mosi-ao-Tunya/Victoriafallen. Se min förra blog. Bilden förklarar namnet "Dundrande rök".

August Hammar var alltså inte bara lantmätare, han var också en skicklig landskapsmålare. Det berättas om honom att han var mycket tillbakadragen när det gällde målningarna. Men när han 1901 var på sitt enda återbesök i Sverige passade hans fru på att ställa ut fyra av hans landskapsmålningar i Pietermaritzburg under namnet "Mr Dauber", Mr Dauber fick de första fyra priserna. 1985 ställdes dock flera av hans målningar ut i Pietermaritzburg.

torsdag 30 mars 2017

Mosi-oa-Tunya



I maj 1884 besökte min mammas farbror August Hammar de gigantiska vattenfallen Mosi-oa-Tunya i Zambesiflodens övre lopp mellan nuvarande Zambia och Zimbabwe. De namngavs tidigt på Lozi-språket till "Dånande rök". August Hammar förklarade i en parentes i brevet till sin syster i Strömstad att platsen också var känd som Victoria falls. Då hade David Livingstone besökt området 29 år tidigare, "upptäckt" vattenfallet och gett det sin drottnings namn (!).  2005 skrev Dagens Nyheter faktiskt fortfarande att Livingstone upptäckte Viktoriafallen.

Vad har Drottning Viktoria att göra med dånet. bruset, röken och regnbågarna i vattenfallet "Dånande rök" Mosi-oa-Tunya ( från Alexander Bassano   https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6640482)

Jag kom att tänka på farbror August när jag slog upp Dagens Nyheter i morse. Bredvid Theresa May´s önskan om goda förbindelser med Sverige lever det brittiska imperiet vidare i resebyrån Albatross entusiastiska utrop om en safariupplevelse. "Victoriafallen - bara namnet får tankarna att flyga högt i skyn". Vad menar reklamskribenten? Bara namnet?


 


Idag - 172 år efter Livingstones namnbeslag av Lozis "Dånande Rök" Mosia-oa-Tunya  och 53 år efter Zambias självständighet så marknadsförs platsen fortfarande som Victoriafallen. I Zambia heter nationalparken visserligen Mosi-oa-Tunya men i Zimbabwe heter nationalparken fortfarande Victoria Falls.

(Vill läsa mer om min mammas farbror August? Kolla min artikel Mammas, farbror, kung Khama och politisk ekologi , läs om hans lantmäteriförrättningar i Sofiero  och Sigtuna som båda ligger i  Kwa Zulu Natal.  Håll också ögonen http://www.august-and-josef.com/ där det snart kommer mer innehåll)

TILLÄGG -- SE AUGUST HAMMARS MÅLNING FRÅN FALLEN: 
LÄNK

onsdag 25 januari 2017

Locker room talk om vetenskaplig svenska

Ska vi acceptera att ofullständiga meningar, som är vanliga t.ex. i kvällspressen, ska bli en del av det vetenskapliga språket? Är jag en gammal kuf som med upprört rödpenna makerad "OM" (ofullständig mening) i kanten på akademiska texter?  Just nu läser jag "Något som brukar ske utanför samhällets ramar." och landar till slut på 7 liknande ofullständiga meningar på en sida. 

Kollade för säkerhets skull med en språkvetare i Frescatihallens omklädningsrum efter ryggympan. Jag fick lära mig att det bland språkvetare heter "icke satsformade meningar" .  Det är alltid klokt att få en precis term från en fackman. Då kan man googla med precision och hitta t.ex. artikeln "Icke satsformade meningar i modern tidningsprosa"

Vi enades snabbt i omklädningsrummet att användandet av sådana meningar bör ske med stor restriktion och kräver stor stilistisk säkerhet. Jag letar i dagens Expressen på nätet och hittar fort följande goda exempel på sporten:

"Djurgården har precis anlänt till träningsanläggningen ute på Kaknäs efter ett morgonpass på Bosön. Det är kallt och grått ute. En kylslagen vinterdag i januari."

Men det är ytterligt sällan som vetenskaplig text blir bättre och lika talande som texten ovan, av sådana icke-satsformade meningar. Oftast beror det bara på slarv och språklig osäkerhet Alltså är det rätt att ogräsrensa och jag fortsätter med mina markeringar åtminstone på två sidor för att göra uppsatsförfattaren medveten om sitt språkbruk.

torsdag 27 oktober 2016

Vitterhetsakademien i museidebatten

Vitterhetsakademien har vänt sig till regeringen genom ministrarna för kultur och högre utbildning och till utrikesministern med anledning av det som har framkommit om förhållandena på bl.a. Östasiatiska muséet, Etnografiska muséet, Medelhavsmuséet i den så kallade museidebatten. Förvaltningen av kulturarvet på dessa muséeer är inte bara en intern svensk fråga. Därför vänder sig akademien också till utrikesministern, men också till sina internationella kontakter och systerakademier.

”Den linje som Sveriges regering för leder i förlängningen till en förlust av vetenskapligt baserat tänkande och till att Sveriges ansvar som förvaltare av ett internationellt kulturarv hotas”.

Läs yttrandena här och sprid!
Svenska 
Engelska

Läs gärna också akademiens yttrande om det stolliga förslaget om en En museimyndighet för hela den historiska utvecklingen i Sverige

måndag 26 september 2016

Äntligen: Kan man leva på en ödegård?



Jag har tidigare berättat om ett långsiktigt projekt kring medeltida ödegårdar som länge legat på jäsning. Se min blogg Matig bok från Jönköpings län och flera julklappar

Nu har vår bok Kan man leva på en ödegård kommit i trycket efter denna långa jäsning och jag citerar därför twittraren @arkland_swe som vid nyheten om detta i förra veckan utbrast ÄNTLIGEN

Här finns en länk till bokens baksidestext och hur den kan beställas.

På bokmässan i lördags försökte jag likt en knivförsäljare på Kiviks marknad överrösta alla andra och övertyga om att just denna bok var mest intressant. Den som tycker att framställningen är flåsig bör inse att Bokmässan just är en Kiviks marknad och att den handlar om att slå sig fram i ett decibelhav av hundratals högtalarsystem, tusentals kändisar och tiotusentals böcker.. Se videon HÄR:
Fråga mig inte varför region Västerbotten är så generösa att de sprider Östgötaforskning. TACK!

torsdag 25 februari 2016

Fanns det neandertalare i Skandinavien?


In large ares of Northern Scandinavia the inland ice did not act like a bulldozer as we were taught in school but instead a frozen bed deep-freezed all pre-glacial landforms. Image courtesy Clas Hättestrand, from one of the layers of Fig 4 in  Stroeven et al in press: Deglaciation of Fennoscandia 




Föreställningen att den skandinaviska inlandsisen fungerade som en stor väghyvel och effektivt rensade bort alla landformer som funnits före istiden lärde många av oss i skolan och en del kanske t.o.m. på universitet. Nyligen blev jag uppmärksammad på den missuppfattningen från en arkeolog som liknande isen inte vid en bulldozer men väl än stor trähyvel som gick fram över hela Sverige. Men förekomsten av djupfrysta ytor har varit känd länge i Skandinavien. Johan Kleman och Clas Hättestrand skrev bl.a. om dem i Nature 1999.

Om jag fattat detta rätt så innebär det att isen i sina bottenskikt lågt helt stilla medan den kan ha varit mer plastiskt i sina övre skikt och där rört sig. Effekten är att vi i stora delar av Sverige har djupfrysta ytor (frozen beds) där isen alltså har fungerat som ett välbevarande frysskåp snarare än som en väghyvel. På dessa välbevarade ytor finns bl.a torbildningar, dvs djupvittrade rangliga berg, som kan se ut som man staplat stora block ovanpå varandra. De hör bättre hemma i Kalle Anka-serier, när Kalle gör våghalsiga bilfärder till bergsområden i det torra Amerika eller i södra Afrika än vad de gör i vår standardbild av det nedisade och skrapade Skandinavien. Hade isen varit som en stor väghyvel så hade dessa rangliga berg fallit samman som korthus. Jag uppmärksammade det i ett det tidigare blogglinlägget Afrikanska berg i Pajala.
Torbildning i Naakakarhakka . Bilden är lånad från Arjen Stroevens hemsida där du kan läsa mer om den forskning som ligger till grunden för kartan ovan.
Men det verkar inte som om medvetenheten om detta är spridd utanför de smala fackkretsarna bland mina husgrannar naturgeograferna. Neandertalarna då? Jo själva djupvittringen och uppkomsten av dessa torbildningar ägde förmodligen rum långt innan neandertalarna vandrade runt i Europa. Men Sverige har vari isfritt flera gånger förr - inte bara under vår nuvarande mellanistid. Under den närmast föregående mellanistiden Eem (för cirka 130 000 år sedan ) fanns neandertalarna i Nordeuropa och kan alltså mycket väl ha besökt det isfria Skandinavien. En vanlig uppfattning har förut varit att - om mot förmodan neandertalarna besökt Skandinavien - så skulle isen ha sopat bort alla spår efter dem. Men när vi nu vet att det funnits djupfrysta ytor så håller inte det argumentet. Eftersom ytorna i norr är så välbevarande vad gäller föristida landformer borde det inte vara omöjligt att hitta också lämningar efter människor. Det finns en indikation på mänsklig bosättning i Sverige vid denna tid och Jens Heimdahl har närmare beskrivit de fynd som gjordes då i Fornvännen 2006; "Spår av en mellanpaleolitisk befolkning i Sverige? förnyad granskning av Mårtensöfynden 1938 och 1964"

Kartan som inleder denna blogg kan förhoppningvis användas som en uppmaning till inventerande arkeologer i norr att uppmärksamma de djupfrysta ytorna med vassa ögon och med tanken på paleolitiska bosättningar i huvudet.

------
Tillägg 25/2 2016 på kvällen; Kan inte undanhålla mina läsare några kommentarer jag fått per mail kring detta blogginlägg. Det första tillägget är att Johan Kleman redan för 22 år sedan 1994 direkt riktade sig till arkeologer i en av sina artiklar om detta:

“In archaeology the "assumption of glacial destruction"has previously given archaeologists no hope of finding traces of ancient (pre-Holocene) man in the areas covered by the last ice sheets. If he ( and she) were indeed present in those northerly areas before the onset of the last stadial, the possibility of finding traces of humans or their activities cannot any longer be neglected in areas interpreted to have been covered by dry-based ice sheets.” Kleman, J., 1994: Preservation of landforms under ice sheets and ice caps.     Geomorphology, 9:19-32.  Sid 31,

Det andra är ett förslag från Clas Hättestrand till korrigering av min lite luddiga mening "Om jag fattat det rätt... " Han skulle själv uttryckt det på detta sätt:. 

"Att delar av inlandsisen har en frusen botten betyder att själva isen där är fastfrusen i marken och den rörelse av isen, som finns i alla glaciärer och inlandsisar, sker genom att isen självt plastiskt deformeras. Detta till skillnad från en inlandsis som har en smältande botten, där en stor del av rörelsen sker genom att isen glider över landskapet, och därmed kan erodera det." 
Han fortsätter: 
Poängen här är att hela isen rör sig också när den är bottenfrusen, även i de lägre delarna, men inte just i själva gränsskiktet mot botten eftersom den kontakten är låst genom att det är fastfruset (tänk tunga mot frusen lyktstolpe). Och det är just i gränsskiktet som eventuell erosion annars kan ske. 

Tack Clas! Nu blir det hela mycket mer förståeligt. 


lördag 28 november 2015

Begrepp för jordbrukssystem

I vårt arbete med att kartlägga globala jordbrukssystem under de senaste 1000 åren inom projektet Mapping Global Agriculture brottas vi med att slå fast ett litet antal typer av jordbrukssystem. Kategorierna ska vara precisa, generiska och förstås på samma sätt av en stor mängd forskare. Antalet kategorier kan inte vara för stort, för de ska vara möjliga att urskilja på en serie av tre världskartor.

Uppgiften är inte lätt och vi tvingas att navigera mellan logiskt konsekventa indelningar och ett mer pragmatiskt förhållningsätt. Dessutom är vissa kategorier, hur tydliga vi än kan tycka att de är, så uppenbart förknippade med en viss tidsbunden och normativ syn på jordbruk, inte sällan knuten till en utvecklingsdiskurs.

Googles NGRAM VIEWER är ett utmärkt redskap för att fånga sådana tendenser i tiden. Där sammanfattas statistiskt ordens förekomst bland de böcker som är skannade inom ramen för Google Books.

Begreppet Dry farming har vi bl.a. stött på i översikter som berör Indien. Med hjälp av NGRAM kan vi konstatera att det har en mycket markant och ökande popularitet under början av 1900-talet. Det verkar som om boken Dry-Farming : A System of Agriculture for Countries under a Low Rainfall (1913) av den norskättade mormonen John A. Widstoe spelat en viktig roll i spridningen av detta begrepp. Han definierar begreppet på följande sätt:

"Dry-farming, as at present understood, is the profitable production of useful crops, without irrigation, on lands that receive annually a rainfall of 20 inches or less."

och han syftade uppenbarligen till att med utgångspunkt bl.a. från mormonernas erfarenheter av jordbruk i Utah sammanfatta och utveckla en modern agronomi för torrområden, som inte bara baserades på bevattning.

Begreppet Mixed farming, som av bl.a. David Grigg främst definierats utifrån det nordeuropeiska jordbruket, bygger på en långt gående integration mellan åkerbruk och boskapsskötset. Det är för mig hittills den bästa termen för att beskriva de olika system vi kan hitta världen över där gödsel och dragkraft från boskapssektorn används inom åkerbruket och där produkter från åkerbruket används till boskapen (halm, bete på stubbåkern osv). I Afrika söder om Sahara förekommer inte dragdjur och plog under förkolonial tid, men det finns ändå många exempel på långtgående integration med stallade djur och gödsling. I norra Europa spelar ängsmarkerna en central roll och vi talar ibland om äng-är-åkers-moder-jordbruket. Skillnaderna kan alltså vara stora, men det finns ändå skäl att se mixed farming i denna betydelse som ett allmängiltigt begrepp.

Men även detta ord har och har haft en särskilt innebörd i en viss diskurs. Det är för mig inte helt klart varför det har en så markant topp i litteraturen under 1950-talet. En pusselbit till detta ges möjligtvis i artikeln "The Science of 'Civilised' Agriculture: The mixed farming discourse in Zimbabwe" av William Wolmer och Ian Scoones i African Affairs 2000. Enligt Wolmer och Scoones stod begreppet ursprungligen för ett komplex av vetenskapliga jordbrukstekniker i 1700- och 1800-talets England där integrationen mellan åkerbruk och boskapsskötsel var en av nycklarna, men även kvävefixerande grödor. När denna jordbruksmodell under efterkrigstiden i Storbritannien ansågs alltmer föråldrad och fick ge vika för ett mekaniserat och specialiserat jordbruk skedde paradoxalt nog en organiserad export av denna mixed-farming-modell till framförallt det brittiska kolonierna i östra och södra Afrika. Till detta bidrog både enskilda kolonister - settlers - och kolonialtjänstemän och agronomer. Författarna visar hur begreppet mixed farming i Rhodesia och senare i Zimbabwe har förknippats med en diskurs kopplad till en rad olika antaganden: att modern jordbruksvetenskap är överlägsen lokal kunskap, att jordbrukssystem genomgår en linjär utveckling där mixed farming är ett viktigt steg på denna stege och att individuellt markägande är en nödvändighet för en effektiv jordbruksintensifiering.

I diagrammet ser vi hur begreppet agropastoralism likt ett flygplan lämnar marken på 1970-talet och sedan fortsätter i lugn takt uppåt utan att kurvan mattas som för dry farming och mixed farming. Jag blev först medveten om det problematiska med användningen av begreppet agropastoralism när jag diskuterade saken med Tim Maggs, som redan innan gett uttryck för sina syn på detta i artikeln "Name calling in the Iron Age" i South African Archaeological Bulletin 1992. Debatten där handlade om vilket begrepp som ska användas för att beskriva jordbrukare med stora boskapshjordar av det slag som kännetecknade stora delar av södra Afrikas mer torra områden under en stor del av järnåldern och fram till idag. Maggs ansåg att begreppet agropastoralist var "a gawky term, which emphasises the herding element of the economy to the detriment of cultivation" och föreslog i stället att de skulle kallas "agriculturists". I det sydafrikanska sammanhanget har begreppet farmer en annan konnotation. I Sydafrika har distinktionen pastoralism/jordbruk  förstås en extra dimension eftersom historieskrivningen under apartheid länge betonade att det inte fanns fast svart befolkning i Sydafrika före boerna och eftersom fast jordbruk ansågs konstituera en starkare rätt till marken än kringströvande pastoralister.

Begreppet agropastoralism tycks ha sitt ursprung i 1970-talets Sahel-kris där frågan om påstådd överbetning driven av olika pastoralister i Afrika spelade en stor roll. I detta sammanhang uppmärksammade bl.a. en grupp svenska forskare att man för att förstå mekanismerna bakom överbetning även borde fokusera på agropastoralister. Med detta begrepp avsåg de

 "those societies where agriculture consitutes the subsistence base, but combines with livestock keeping in such a way that the latter is a necessary condition for the maintenance and social reproduction of the socio-economic system" sid 8 i  Aspects of agropastoralism in East Africa (Brandström, Hultin och Lindström 1979).

Denna rapport är också vida citerad och kan säkert vara skälet till att kurvan i NGRAM skjuter fart just då. Begreppet agropastoralism definierades alltså i första hand utifrån 'pastoralism-problematiken'. Det är i deras egenskap av ägare av boskapshjordar som dessa afrikanska jordbrukare fick epitetet agropastoralister. Det var logiskt  och nydanande utfrån 1970- och 1980-talets pastoralism- och överbetningsdebatt eftersom dessa jordbrukare kunde ha en annan strategi i förhållande till sina boskapshjordar än de rena pastoralisterna. När detta begrepp idag används på jordbrukare i nutid eller i förhistorisk tid, är det dock, som Maggs gjorde så klart, inte bara klumpigt och tafatt (gawky) men också mycket missvisande.

Den som är intresserad av andra tidsbundna begrepp kan tillföra agroforestry i NGRAM-analysen. Begreppet dyker upp ungefär samtidigt som agropastoralism och detta är säkert kopplat till samma fenomen - medvetenheten om markvård i kölvattnet av Sahelkrisen. Men varför toppar det så dramatiskt 1992 och dalar sedan....