lördag 22 juli 2017

Slottspastisch i riksintresseområde

Villa Svartrå som Thomas Karlsson (delägare i GEKÅs i Ullared) fått bygglov för av Falkenbergs kommun (bild från Hallands Nyheter) 
Den befintliga mangårdsbyggnaden på Svartrå 2:9. Enligt bebyggelseregistret var huset i gott exteriört skick 2007 . (Foto Hans-Örjan Nohrstedt)






I går lämnade Hans-Örjan Nohrstedt och jag in ett överklagande över ett enskilt bygglovsärende i Falkenbergs kommun. Överklagandet kan läsas på Hans-Örjans blog. Hans-Örjan Nohrstedt twittrade om detta efter att han uppmärksammat det i Hallands Nyheter och jag uppmärksammade det dels på twitter, dels i direktkommunikationer med Falkenbergs kommun och Länsstyrelsen i Halland.

Jag vill förklara varför jag skrivit under detta överklagande. Normalt sett är det ju bara gränsgrannar som får överklaga ett enskilt bygglov och det är fortfarande en öppen fråga om Århuskonventionen skulle kunna ge en boende i Glommen (Nohrstedt) och en boende i Stockholmstrakten rätt att bry sig om detta.

Men ärendet är anmärkningsvärt och principiellt på flera punkter. Framförallt gäller det den urholkning av begreppet riksintresse som kommunens beslut innebär.

Är det förenligt med riksintresset att bygga ett pastischslott?


Här är beslutet om bygglov (från sid 44 och framåt) i Bygglovsnämndens protokoll från den 15 juni .


Jag har reagerat mot kommunens beslut och mot länsstyrelsens yttrande som ligger till grund för beslutet. Fastigheten som skulle få detta pastischslott ligger inom ett större område av riksintresse för kulturmiljövård, naturvård och friluftsliv, men kommunen finner inte att det hindrar bebyggelsen. Kulturmiljö Halland uttalar sig däremot tydligt emot bygglovet. De skriver:

"Den befintliga huvudbyggnaden är kulturhistoriskt värdefull och bör bevaras. I områden som är av riksintresse för kulturmiljövård bör tillkommande bebyggelse anpassas till områdets karaktär. Det föreslagna huset bryter kraftigt mot landsbygdens bebyggelse både till sin arkitektur och materialval."

Ett yttrande från Länsstyrelsen i Hallands län refereras i bygglovsbeslutet.

"Vad gäller fornlämningar inget att erinra ur kulturmiljösynpunkt då planerad åtgärd ej berör någon känd fornlämning. Länsstyrelsen påminner om att om fornlämning påträffas under grävning eller annat arbete skall arbetet avbrytas och förhållandet omedelbart anmälas till länsstyrelsen." 

Länsstyrelsen nämner inget om riksintresset. Länsantikvarien och Länsstyrelsens jurist har senare förklarat varför - jag återkommer till det.

Parallellt med att jag började forska om jordbrukslandskapets historia växte begreppet riksintressen fram i den fysiska riksplaneringen och fick en allt tydligare form. Vad gäller riksintressen för kulturmiljövården kunde det från början röra sig om ganska skönsmässiga avgränsningar runt områden med många herrgårdar eller många gravfält. Men efterhand, och särskilt under 1980- och 1990-talen arbetade man med att precisera värdena och finslipa avgränsningarna (och den finslipningen pågår just nu i med den pågående revidering av riksintresseområdena). I det sammanhanget blev kulturgeografernas historiska undersökningar av äldre kartor och tydliga karaktäriseringar av de historiska dragen i dagens landskap ett viktigt bidrag. Riksintressena för kulturmiljövård kom därför ofta att bilda en viktig motpol mot en gammal kulturmiljösyn där punktobjekt som herrgårdar och fornlämningar dominerade.  Idag avspeglar riksintressena för kulturmiljövård landskapliga helheter, viktiga delar av vår ekonomiska historia och med ett tydligt underifrånperspektiv. Det är ofta det vardagliga bondelandskapet som träder i förgrunden, men i bästa fall sätter karaktäriseringen av detta in det i ett perspektiv som gör att viktiga skeden i landets och jordbrukets utveckling görs förståeliga.

Så här motiveras det aktuella riksintresset enligt ett dokument från Riksantikvarieämbetet

"Ätradalen [N 19] (Svartrå, Okome, Köinge, Ljungby, Alfshögs, Vessige, Abilds, Årstads och Asige sn) 

Motivering: Dalgångsbygd med sammanhållet, väl hävdat odlingslandskap, kommunikationsstråk och ett av Hallands fornlämningstätaste områden, som helhet präglat av mångsidiga försörjningsaktiviteter sedan medeltiden, samt särskilt av 1800-talets laga skifte och välstånd till följd av havreexporten. (Fornlämningsmiljö, Marknadsplats, Kommunikationsmiljö). 

Uttryck för riksintresset: Välhävdade odlings- och hagmarker och hög fornlämningstäthet från alla förhistoriska perioder med bl.a. 15-20 gravfält och många övriga gravar av olika typ, flera av monumental karaktär. Sockencentra med medeltida och nygotiska kyrkor. Välbevarade herrgårdsmiljöer. Uråldrigt kommunikationsnät. Sjönevads marknadsplats med tradition som livdjursmarknad sedan 1200-talet. 1800-talsbebyggelse. (En mindre del av området ligger i Varbergs kommun.) "

Under en period på 1800-talet stod Sverige genom sin havreexport för bioenergi till driften av bl.a. Englands hästtransporter.  Det Bengtssonska magasinet i Vara brukar framhållas som ett viktigt minnesmärke i detta sammanhang (se Hembygdsförbundets websida). Men det finns också massor med exempel i Västsverige på övergiven mager åkermark från denna tid, som bara spelade roll under denna boom för havre.

Fastigheten tillkom vid laga skiftet 1857 och någon gång efter den tidpunkten, men före karteringen 1919-25 tillkom byggnaden som Falkenbergs kommun nu gett rivningstillstånd till.
Fastigheten tillkom vid laga skiftet 1857. Slottspastischen är tänkt att ligga där det på 1800-talet var ängsmark. (gröna figuren inom lotten Ed)



Vid tidpunkten för den första ekonomiska kartan (1919-1925) var fastigheten bebyggd och gården benämnes Ängarna. 

Problemet är alltså inte bara att pastischslottet är helt främmande för området, det är dessutom så att den befintliga bebyggelsen (som man alltså önskar riva) på ett tydligt sätt bidrar till just det värde som pekats ut i motiveringen till riksintresset: bebyggelseexpansionen, 1800-talets laga skifte och det välstånd som havreexporten medförde. Även jag, som alldeles för sällan besöker Halland, har inpräntat den bilden av Hallands dalgångar efter mina resor i länet: laga-skiftesutflyttade gårdar fjärran från ursprungsbyn, gärna vid foten av bergssidan, precis den situation som Hans-Örjan Nohrstedt fångat i sin bild ovan..


Kommunen gör inte inte ens ett försök att väga samman dessa olika synpunkter utan konstaterar bara kort "Bygglovsenheten anser efter en sammanvägd bedömning av [sic] att positivt bygglov kan lämnas".


Länsstyrelsens hantering


Vilken är då länsstyrelsens roll? Länsantikvarien förklarar sitt yttrande i ett mail till mig med att länsstyrelsens kulturmiljöfunktion inte har någon annan ingång i ärendet än frågan om fornlämning berörs eller ej. Riksintresset ska alltså tillgodoses genom kommunens översiktsplan och det är bara i plansammanhang som länsstyrelsen kommer in - inte i enskilda bygglov. Yttrandet från länsstyrelsen gäller alltså bara om byggande skulle bryta mot Kulturmiljölagen  - inte om det är  i samklang med Plan- och Bygglagen. Riksintresset ska alltså tillgodoses genom att det inskrivits i kommunens översiktsplan. Länsstyrelsens jurist har gett samma bild och dessutom tillfogat att normalt sett brukar inte heller kommunerna remittera sina bygglovsärenden till länsstyrelsen.

Allt detta beror på att om det skulle komma ett överklagande så är det länsstyrelsen som är överprövningsinstans och ska då alltså inte ska vara inblandad i beslutet innan (då är det ju märkligt att man överhuvudtaget yttrat sig i detta fall). Först om det kommer ett överklagande ska Länsstyrelsen ta ställning till om beslutet är förenligt med Plan- och Bygglagen.

Det är måhända en riktig juridisk gränsdragning, men det blir ju synnerligen förvirrande när det, som i detta fall, finns bilagt ett yttrande från Länsstyrelsen där man klargör att man inte har något att erinra ur kulturmiljösynpunkt. Det kan inte automatiskt vara lätt för en lokalpolitiker i en nämnd (eller en kulturgeografiprofessor) att förstå vad Länsstyrelsen egentligen menar. Jag har dessutom fått klart för mig att de olika länsstyrelserna i landet hanterar sådana här fall olika och det verkar mest var en praxis som har utvecklats olika på olika länsstyrelser.

Själv kan jag tycka att ett minimum från länsstyrelsen vore att påminna om att det ligger inom ett riksintresseområde och att det faller på kommunen att göra bedömningen utifrån det.

Århuskonventionen

Vi hänvisar i vårt yttrande till Århuskonventionen, som ska tillförsäkra att medborgare har insyn i beslut om miljöfrågor och har en rejäl chans att påverka. Och i detta fall är det ju verkligen fråga om att det krävs en bredare insyn. Om kommunen helt åsidosätter Plan- och bygglagen och gränsgrannarna inte klagar så skulle beslutet alltså ligga fast, om inte andra organisationer och personer ges rätt att överklaga.  Att området är av riksintresse bör ju rimligtvis betyda att även en Stockholmare ska kunna komma dit och njuta av landskapet och fatta dess historiska sammanhang.




lördag 13 maj 2017

Fem professorer skjuter från höften

De fem professorer som skriver på Expressens kultursidor under rubriken ”Johans fiender” (tryckta upplagan) eller ”Varför stoppas Johan Lundberg?” (nätupplagan) ger till synes tungt eldunderstöd åt ledarskribenter som har anklagat en lärarförslagsnämnd vid Stockholms Universitet för att ha styrts av politiska överväganden vid sitt underlag för rektors beslut i ett befordringsärende.

Men de fem professorerna förhåller sig lika lite som ledarskribenterna till de kriterier för professorsbefordran som humanistiska fakulteten fastslog 2011 och som finns tillgängliga på fakultetens hemsida: Kriterier för bedömning...  De tycks föredra att skjuta från höften med uppenbara retoriska glidningar i sin karaktäristik av lärarförslagsnämndens utlåtande. De skriver

”En lärarförslagsnämnd inkom med allvarliga invändningar. Lundberg uppgavs sakna ’internationell anknytning’. Han skulle ha visat för lite intresse för ’administration’. Han hade inte handlett i tillräcklig utsträckning på doktorandnivå. Det fanns visst också en och annan student som var missnöjd med honom.”

(Exempel på retoriskt grepp: När lärarförslagsnämnden och fakultetens kriterier betonar erfarenhet av akademiskt ledarskap talar de fem professorerna om "intresse för ’administration’".)

Man kan tycka vad man vill om dessa kriterier men om man ska anklaga lärarförslagsnämnden för att ha låtit politiska faktorer spela in så måste man visa på vilka punkter de frångår kriterierna. Sådana kriterier är grunden för förutsägbarhet och transparens vid tillsättningar och befordringar. De utgör också tydligt hinder mot godtycke, nepotism och politiska överväganden.

Det tycks också råda en märklig uppfattning om vad en professorsbefordran innebär. Det är inte bara en allmän belöning för visad forskningskompetens. En professorsbefordran innebär att man får en annan tjänst och andra arbetsuppgifter. Det innebär att man kan använda en större del av årsarbetstiden till forskning än vad som gäller för universitetslektorstjänst. Men på de flesta institutioner finns det också en tydlig förväntan att den som innehar den högsta akademiska tjänsten som finns på universiteten också har betydligt större ansvar för doktorandhandledning, forskningsledning, forskningsinitiering och forskningsbedömning än vad en docentkompetent lektor har. Det är i linje med befordringsreformen och allmänt sett går vi mot en utveckling där skillnaden mellan en professor som fått sin tjänst genom utlysning och den som fått sin tjänst till följd av befordran utjämnas. Därför är det rimligt att det i kriterierna för befordran också finns krav på att den sökande ska dokumentera förmåga också på de områdena.

Förväntningarna på en professor kan t.ex. i utlysningar uttryckas som att bland arbetsuppgifterna ingår att initiera, organisera och leda forskningsprojekt med extern finansiering eller att åta sig ledningsuppdrag. Utan att det är reglerat i detalj är det enligt min mening självklart att det finns samma krav på befordrade professorer.

Det är förståeligt att ledarskribenter med en politisk agenda bortser från sådana enkla och tydliga krav på en transparent personalpolitik, men det är trist att de ska få stöd från fem professorer som inte heller tycks ha satt sig in i vilka kriterier lärarförslagsnämnden har ansträngt sig att följa.

Viktigt att betona: jag skriver inte detta för att jag har någon som helst uppfattning om den lärare det berör vare sig som forskare eller lärare. Jag hade aldrig noterat namnet förrän Academic Rights Watch lyfte fram ärendet. Jag vänder mig mot försöken att politisera något som i mina ögon ser ut som ett ganska vanligt befordringsärende. Lärarförslagsnämnder brottas med sådana frågor hela tiden men de hamnar inte på kultur- och ledarsidor.

---
OBS förresten: Prorektor är naturgeograf, inte kulturgeograf som de höftskjutande professorerna felaktigt skriver.

tisdag 9 maj 2017

Bisarr twittertråd om professorsbefordran

Många vänner och kollegor ställer sig undrande till varför jag twittrar och vad som egentligen pågår där bland de 140 tecknen. Följ denna tråd (och dess många lika bisarra biflöden som  du hittar på twitter) och se hur rätt de kan ha. Först hålls det saklig ton, men mot slutet urartar det helt.

Sakfrågan är två ledarskribenters anklagelse mot lärarförslagsnämnden för de historiskt-filosofiska institutionerna vid humanistisk fakultet vid Stockholms Universitet att av politiska skäl bromsa en professorsbefordran (se mitt förra blogginlägg). Mot dessa står värderingen att lärarförslagsnämnden följer de kriterier som fastslogs 2011.

Hur ska man svara på de märkliga frågorna mot slutet av tråden? Har mina egna  meriter för mer än 15 år sedan betydelse för sakfrågan? Ska jag verkligen delta i en CV-jämförelse mellan mig och den person som frågan gäller? Jag har ju ingenting att dölja, allt finns på min hemsida, men har det relevans för sakfrågan? Och blir jag misstänkt för att undanhålla något om jag inte svarar ?

Jag blir böjd att hålla med twitterskeptikerna.