Våren 2021 gjorde Hans Nilsson och Frida Persson från Vitterhetsakademiens Stensjö by ett besök hos Torvald Fält i Malmbäck. Torvald Fält är potatissamlare och med sin odling av sammanlagt 365 sorters potatis sköter han om en genbank för många äldre potatissorter. Syftet med besöket var att få med sig hans kunskap och dessutom ett antal lämpliga potatissorter som skulle kunna passa att odla i Stensjö med målbilden att de kunde varit odlade i Stensjö vid förra sekelskiftet (1900). Resultatet av vad de fick med sig från Torvald fick vi se på Facebook i oktober 2021.
 |
| Foto; Frida Persson, från Stensjö bys Facebook oktober 2021 |
Sommaren
2021 provodlade man på Stensjö sju sorters potatis: Rödbrokig svensk, Gammal svensk röd, Kalmar röd, Kasjurer, Röda
krokar, Tysk blå och Up-to-date. Alla dessa kunde ha varit i odlade i Stensjö
vid seklets början. Bland dem var Kasjurerna av särskilt intresse.
Potatissorten Kasjurer utsågs 2007 till Smålands landskapspotatis och när den
presenterades skrevs det i flera tidningar
bl.a. Expressen under rubriken Småland
har fått en egen potatis och att kasjurer omnämns bl.a. i Mobergs utvandrarepos.
Men sorten Kasjurer kom inte till Sverige
förrän runt 1900 då den importerades från Tyskland där den odlades under namnet
Kachyre. Det fick jag lära mig från Stensjös personal och det satte alltså ett frågetecken
för att kasjurerna kunde ha något med Karl-Oskar och Kristina att göra, vare
sig i Sverige eller i Amerika vid romansvitens tid på 1850-1860-talen.
Samtidigt stod det helt klart att denna pusselbit var en intressant koppling mellan den praktiska
verksamheten på Stensjö och den övergripande kunskapen om kulturväxternas
historia och dess koppling till litteraturhistorien. I skötselplanen för Stensjö hade
vi slagit fast att kulturreservatet skulle vara ett kunskaps- och utvecklingscentrum för historiskt landskapsbruk och biologiskt kulturarv. Den typ av erfarenhet och lärdom som man fick på Stensjö av att odla kasjurerna
och kopplingen till Vilhelm Moberg var ett utmärkt exempel på hur den
kunskapsuppbyggnaden skulle kunna gå till.
Men historien
om kasjurerna satte för mig ett frågetecken för hur Vilhelm Moberg hade arbetat
med källmaterialet till utvandrareposet. Hade han hört talas om kasjurer i sin
ungdom och tänkt sig att det måste var något gammalt? Var det så kasjurerna
hade kommit in i utvandrareposet trots att de knappast kan ha odlats vare sig
på Karl Oskars födelsegård Korpamoen eller i Minnesota i mitten av 1800-talet?
Jag
hade vid den tiden faktiskt inte läst utvandrareposet. Men en annan historia med
koppling till biologiskt kulturarv hade jag ändå fått med mig därifrån. Jag
hade hört historien om astrakanapeln som såddes på det nya bostället i Amerika
– och att Kristina till slut fick smaka på Astrakanäpplet. Eftersom jag påbörjat ympningsförsök på vårt
sommarställe på Norröra hade jag lärt mig grunderna. Bland vildaplarna på
tomten fanns både riktigt bittra surkart och vissa som, även om de också var sura,
ändå närmade sig riktig äppelsmak. Många av dem var förmodligen frösådda från
andra äppelträd på Norröra. Men jag fattade att det bara var genom att ympa som
man kunde få riktiga äpplen. En vän hjälpte mig att ympa inköpt ympris från
Transparente Blanche på en vildapel och där kunde vi efter några år njuta av
frukterna i augusti och gör så än idag.
Men
hur fick utvandrarna med sig Astrakan från Sverige till det nya bostället i
Amerika? Efter det jag lärt om kasjurerna misstänkte jag förstås att Moberg
även här hade skarvat. Var både kasjurerna och Astrakan-äpplena exempel på
bristande källforskning från Mobergs sida? Den kritiken kom genetikprofessorn
K.G. Lüning med i Svenska Dagbladet den 17 oktober 1995 när historien om
astrakanäpplena dök upp igen i samband med att musikalen Kristina från Duvemåla
hade satts upp. Rubriken på hans inlägg var – ”Vilhelm Mobergs astrakan långt
bortom biologins lagar”.
Under
en sjukdomsperiod vintern 2022-2023 hade jag möjlighet att fördjupa mig i
utvandrareposet som talbok Och jag läste Jens Liljestrands båda böcker om
Vilhelm Mobergs författarskap. Jag hade
också under 2021 från Torun Zachrisson fått en uppsats, som hennes far Sune
Zachrisson skrivit om Vilhelm Moberg och astrakanäpplet.
Astrakanäpplena
följer oss i de tre sista delarna av utvandrareposet. I Invandrarna har
Karl-Oskar och Kristina bosatt sig vid Ki-Chi-Sagasjön. Kristina längtar hem
och i minnesbilderna hemifrån återkommer flera gånger astrakanen sin stod vid
gaveln i hennes barndomshem:
”Frukten från det trädet var så syrligt frisk i
smaken”.
Längre
in i romanen skriver Moberg:
”I minnets klara bilder som visade astrakanapeln och
törnrosbusken i vårlyset framstod det alltsammans, allt vad hennes längtan
sträckte sig efter när hon såg ut mörkret: samvaron med människorna, invanda
bruk och seder, söndagen på kyrkbacken, vårens och höstens marknader, årets
fester och stora dagar, helger och högtider inom bondeårets ring”
I
slutet av Invandrarna skriver så Karl-Oskar hem till Sverige:
”Jag unnrar om I wille be Kristinas förälldrar skeka
oss tjärnor från Astrakanapeln i Dufvemåla, wi wille planta en ny Astrakanapel
här i Minnesota så wi feck samma sorts Apeln, hemma war di så freska att äta
som wi väl minnes”
I
Nybyggarna har Karl-Oskar planerat kärnorna från Sverige och astrakanträdet
skjutit skott. Några grannar kommer förbi.
”- Dä kan bli nåen annan sorts frukt på apeln, när en
sätter kärnor, sade helsingebonden.
- Ja. Dä kan bli suräpplen, iblann. Vi får si!”
Kristina
sade att ingen visste om det skulle bära riktiga astrakaner.
”Men inte ville hon tro, att det efter goda
astrakankärnor från Sverige skulle växa upp en simpel surapel i Amerika.”
Så
en vår blommade Kristinas astrakanapel för första gången
”Astrakanapeln tog på sig ett flocklikt hölje av
granna vita blommor, svagt skiftande i blekrött: Vid östra husgaveln fick de
plötsligt det allra vackraste prydnadsträdet de kunde önska sig.”
Astrakanen
blommade ännu några år, men frosten gjorde att blommorna inte utvecklades till frukter.
Kristina vårdade trädet och grävde flera gånger omkring astrakanapeln.
Så
i Sista brevet till Sverige blommar astrakanapeln för fjärde gången och
ger till slut frukt i augusti. Grenarna hänger nerböjda under tyngden av frukter
stora som barnhuvuden. När Kristina ligger på sin dödsbädd ger Karl-Oskar henne
ett äpple och Kristina försöker smaka men dör innan dess.
”Det stora äpplet rullade långsamt utför täckets
sluttning och föll med en duns ner på golvet invid sängen.”
Pomologen
Görel Näslund skrev i Dagens Nyheter 1997 och försvarade Vilhelm Mobergs
användande av astrakanen. Han hade inte som genetikprofessorn skrev begått ett
fundamentalt fel. Moberg tog reda på allt om äpplen innan han satte sig ner och
skrev och inhämtade information från Olof Selling på Riksmuseet. Kärnsådd av
astrakaner kan verkligen ge förvillande lika frukter. Han var väl medveten om
att det fanns en risk för suräpplen vid kärnsådd men att det också fanns en
sannolikhet för att det som kom fram var likt astrakan. Moberg utnyttjade detta
skickligt i sin skildring av vad som skedde vid Karl-Oskars och Kristinas
bosättning i Minnesota. Vetskapen om att det kunde blir suräpplen, grannarnas
misstro och så till slut Kristinas försök att smaka och hur hon förstår att äpplet
var från hennes träd som vårdat så ömt.
En
av de kända förebilder som man vet att Moberg haft för sin romaner var
äppelodlaren Andrew Peterson från Ydre som i sin dagbok från Amerika på
1880-talet berättar om sina äppelodlingar. Paralleller mellan utvandrareposet
och Petersons dagböcker har studerats av Roger Earl McKNight. Andrew Peterson
gjorde beställde ympkvistar från Sverige med båt och sådde alltså inte
äppelfrön. Det måste Moberg varit medveten om. Allt talar alltså för att Moberg
medvetet valde frösådden för att skapa en extra spänning i berättelsen. Sune Zachrisson har publicerade 2002
uppsatsen ”Vilhelm Moberg och astrakanäpplet” baserad på ett föredrag han
hållit vid Riksförbundet Svensk Trädgårds sommarmöte i Helsingborg 22-23
augusti 1998. Där citerar han hortonomen Anton Nilsson som berättat följande
för Zachrisson i fruktträdgården på Nordiska museets Julita:
”Moberg hade egentligen inte alls så fel som han
anklagas för. Astrakanerna, för de är flera, har just egenheten att ge en
astrakanliknande avkomma i många fall. Det kan vara antingen en slags dominant
egenskap som slår igenom eller vissa fall vara fråga om självbefruktning”.
Slutsatsen
kring Moberg och astrakanerna är alltså att han varit välinformerad och
medvetet använt osäkerheten om astrakanerna som ett tema i romansviten.
Men hur var det nu med kasjurerna? Jag lyssnade igenom romansviten
som talbok och hörde inget om kasjurer. Men jag kunde också söka mig igenom
textfilerna som följde med på telefonen tillsammans med talböckerna. Ingenstans
kunde jag hitta ett spår av kasjurerna. Varifrån kom då påståendet att
kasjurerna förekom i utvandrareposet. Jag vände mig till Birgitta Eriksson,
länsantikvarie i Kalmar län och hon kollade med de andra småländska
länsstyrelserna. Det fanns inget i deras diarier som tydde på att de varit
inblandade i beslutet att göra kasjurerna till Smålands landskapspotatis 2007.
Trädgårdskonsulent Magnus Engstedt på Länsstyrelsen i Jönköpings län, som var
inblandad i framtagandet av landskapspotatisen 2007 kunde inte heller förklara
varifrån kopplingen mellan kasjurerna och Mobergs utvandrarepost hade kommit.
Och potatissamlaren Torvald Fält i Malmbäck som var upphov till den här
historien genom ett ge utsäde till kasjurerna till personalen på Stensjö visste
inte heller varifrån påståendet om utvandrareposet kom ifrån.
Min ursprungliga skepsis mot Mobergs kunskap om potatis- och
äppelsorter var alltså ett felaktigt spår. Ingen skugga över Vilhelm Moberg vare sig vad
gäller astrakan eller kasjurer. Vad gäller astrakan hade han satt sig
ordentligt in i möjligheten till att frösådda äpplen oftast blev sura, men att chansen
fanns att de kunde ge astrakanliknande avkomma. Hur kasjurena knöts till
Moberg är inte utrett, men allt talar för att det är en på internet ofta upprepad
lögn. Jag har hittills inte hittat något som tyder på att Moberg nämnt dem i
någon av sina skrifter.
Liljestrand, Jens 2009. Mobergland: personligt
och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Stockholm: Ordfront
Liljestrand, Jens 2018. Mannen i skogen: en
biografi över Vilhelm Moberg. Stockholm: Albert Bonniers Förlag
Lüning, K.G. 1995. Vilhelm Mobergs astrakan långt bortom
biologins lagar. Svenska Dagbladet 17 oktober 1995
McKnight, Roger Earl 1974. Mobergs
invandrarromaner och Andrew Petersons dagböcker: en studie över inflytande och
paralleller. Avhandling, framlagd inför Faculty of The Graduate School,
University of Minnesota, som del av filosofie doktorsexamen. http://andrewpeterson.se/wp-content/uploads/2019/04/studie-over-inflytande-och-paraleller-doktorsavahdnling-r-mcknight-1974.pdf
Moberg, Vilhelm 2020 (1949). Utvandrarna.
Albert Bonniers Förlag
Moberg, Vilhelm 2020 (1952). Invandrarna. Albert
Bonniers Förlag
Moberg, Vilhelm 2020 (1956). Nybyggarna.
Albert Bonniers Förlag
Moberg, Vilhelm 2020 (1959). Sista brevet till
Sverige. Albert Bonniers Förlag
Näslund, Görel Kristina 1997 Vilhelm
Moberg och astrakanapeln. Dagens Nyheter 1997-03-09
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar