Havnevik om Sida och Bagamoyo Ecoenergy Limited (BEE)

KJell Havnevik skriver klokt om de åter aktuella planerna på svenska sockerplantager i Bagamoyo genom Bagamoyo Ecoenergy Limited på Nordiska Afrikainstitutets hemsida. Om Sida stöder det projektet riskerar man att öka konflikterna mellan rika och fattiga. Sida borde i stället stöda småbrukare. Men, skriver Havnevik, stöd till afrikanska småbrukare kräver insikter i lokala förhållanden och hur det kan länkas till nationella och globala nivåer på ett produktivt och rättvist sätt. "Det finns inga storskaliga genvägar för stöd till afrikansk jordbruksutveckling".

Nu undrar vän av ordning, som läst mina tidigare bloggar vad företaget egentligen heter. Om jag fattat det rätt så är det så här:

Per Carstedt äger Carstedts Bilservice i Örnsköldsvik, som är huvudägare till Ecosystem i Scandinavien AB (ja det stavas så), som är huvudägare till Ecodevelopment in Europe AB, som är huvudägare till Ecoenergy Africa AB, som fram till för ett år sedan ungefär ägde Ecoenergy Tanzania Limited i Tanzania och Ecoenergia de Mozambique Limitada i Mozambique.

I slutet av 2010 såldes de båda afrikanska dotterbolagen till ett nybildat dotterbolag Ecoenergy Africa Limited, med säte i skatteparadiset Mauritius och som ska verka som holdingbolag för de afrikanska bolagen, däribland Bagamoyo Ecoenergy Limited...

Jag hoppas verkligen att Sida kan reda ut var skatterna ska betalas. Genom openaid.se är det meningen att det ska vara full transparens i vad som sker med svenskt bistånd, men det gäller inte vad som räknas som affärshemligheter. På openaid.se finns det i alla fall en notering om det planerade stödet och nättidningen Development today avslöjade också i våras att svenska ambassaden i Tanzania i ett brev till Ecoenergy förklarat sig i princip positiv till en kreditgaranti.

Men det är inte lätt att fatta varför Carstedts bilservice måste gå igenom ett bolag på Mauritius för att operera i Tanzania....

"ett av de mest intressanta seminarierna"

Maria Wikse på Riksbankens Jubileumsfond ger en översikt över vad som hände på AAAS i Washington och uppmärksammar särskilt vår session om Global Agricultural History .  "Glädjande nog dominerades ett av de mest intressanta seminarierna av svenska historiker och geografer" skriver hon .Kul!

SEKAB = EcoDevelopment = EcoEnergy Tanzania

Det har varit tyst länge om de svenska planerna att med dubiösa metoder skaffa sig mark i Tanzania för att starta etanolplantager, som var en ganska uppmärksammad fråga våren 2009. Mitt sista blogginlägg om detta handlade om hur trögt det gick för etanolen i Tanzania för ett halvår sedan. LÄNK.

Norrländska kommunägda SEKAB sålde sina Afrikasatsningar till sin egen medarbetare Per Carstedt som genom företaget EcoDevelopment skulle fortsätta verksamheten. Nu uppmärksammar nogranna nät-läsare att det inte är EcoDevelopment man ska googla på om man vill ha koll på hur dessa planer fortskrider. Företaget heter nu EcoEnergy Tanzania och Carstedt talar också för EcoEnergia Mozambique.

Ännu i mars 2010 talade Carstedt uppenbarligen fortfarande om planerna i Rufiji, som av miljöskäl och av sociala skäl borde vara stoppade för länge sedan. Se hans powerpoint här.

"Efter omstruktureringen av svenska SEKAB finns fortsatt svenska intressen inom etanolområdet genom EcoEnergy" skrev svenska ambassaden i juni 2010.

Se också rapporten "Foreign land deals and human rights", från New York University School of Law, som redogör för turerna kring SEKAB, EcoDevelopment och EcoEnergy Tanzania.

Är planerna nedlagda eller inte? Kommer Carstedt även på årets upplaga av World Biofuels Market  i mars i Rotterdam att prata om fortsatta Afrikaplaner. Nån därute som vet? Och finns det någon som vet vad som händer ute i bygderna i Bagamoyo och Rufiji i Tanzania?

Vi ska kable masse vi!!

  

I den norska tidningen Nationen den 8 januari 2011 uttalar sig Norges olje- og energiminister Terje Riis-Johansen (Sp) om möjligheten att lägga den omdiskuterade kraftledningen över Hardangervidda i jordkabel i stället

“— Vi skal kable masse, vi. Men vi kabler ikke av estetiske hensyn, bare dersom det er nødvendig av hensyn til naturmangfoldet, sier Riis-Johansen.

Han mener at folk må tåle å se vindmøller, vannkraftverk, bølgekraftverk og kraftlinjer hvis landet skal satse på fornybar energi. Det er naivt å tro at man kan satse på fornybar energi uten å ruste opp kraftnettet, mener statsråden.”

Här är det uppenbart att en tillväxtvänlig oljeminister har förstått att naturvårdsintressena är starka, men att de som av övergripande landskapshänsyn vänder sig mot kraftledningen närmast är att betrakta som några slags gnälliga NIMBYs (not-in-my-backyard).  Vilken myndighet ska få honom att tänka annorlunda och förstå att Norge liksom Sverige har ratificerat en konvention på området?

Hur ska vi komma vidare med förståelsen för landskapskonventionen om vi bara ska lita på att olika sektorer så småningom ska fatta innebörden? Eller om planerare och naturvårdare insisterar på att “detta är inget nytt det har vi hållit på med länge."

Ovanstående var en av de frågor jag tog upp på ett rundabordssamtal kring landskapskonventionen i den gångna veckan. Läs mer här.

Trögt för etanolen i Tanzania

Förra våren var den svenska etanolsatsningen i Tanzania ett ganska hett debattämne -- se flera av mina bloggar på denna länk. 

Ett år senare  - våren 2010  - var det mycket tyst om Carstedts försök att skaffa nya finansiärer och dra igång projektet igen. Men nu börjar det komma lite nyheter. Allt pekar på att det går trögt att hitta nya finansiärer och att frågan blivit allt mer känslig i Tanzania.

"Problem göra etanol" i Tanzania skriver lantbrukets affärstidning ATL idag. 

"Trögt värre för Carstedts Tanzania-satsning" skrev Örnsköldsviks Allehanda i mitten av juli och utsikterna att få tillbaka de slantar som det kommunalägda SEKAB förlorat genom att sälja Tanzaniaprojektet till Carstedt före en krona verkar blekna. "Inte en miljon i sikte" skriver ÖA i sin ledare. Tanzania-satsningen är fortfarande ett kommunalpolitiskt stridsämne i norrlandskommunerna.

SEKAB styr om mot sockerproduktion?

Nu kommer nyheter om SEKAB-Tanzanias nya satsningar. Om jag fattat rätt vad som står i tanzanska nättidningen Daily News så kommer man att satsa på någon slags flexibel lösning där man kan producera både socker och etanol. Nu är det uppenbarligen inga klimatargument alls kvar kring planerna på svenska plantager i Tanzania. Med satsning på sockerproduktion kan man ju knappast tala om miljöargumenten längre.

Carstedt letar "gröna" riskkapitalister

Jag skrev i en tidigare blog att SIDAs beslut att inte ge kreditgarantier till SEKAB (numera EcoDevelopment) för sockerrörsplantager i Tanzania inte skulle vara baserat på "vare sig miiljöhänsyn eller på social hänsyn, utan på att upphandlingen inte skett i internationell konkurrens." Detta var baserat på knapphändig uppgifter i Västerbottenskuriren. Men man ska inte alltid lita på lokalpressen.

I underlaget för SIDAs beslut står bl. a. följande:

"The request for guarantee does not fulfil the requirements of the new ordinance – Development Loans and Guarantees (ex. one of the criteras is that procurement of products or services shall be made with international competition). Guarantees are aimed to support specific projects, not financing or development costs.

Other reasons considered:

The social as well as the 'green' environmental risk is deemed to be high (influence on sensitive and already threatened environments) in relation to the potential advantages of the project.

Uncertainty wether the EU’s sustainability criterias will be fulfilled.

Tanzania’s fragil legal framework to manage biofuel investments of type and magnitude proposed by SEKAB."

Bra rutet från SIDA!!

Nu letar EcoDevelopment nya finansiärer. Korparna Hugin och Munin, som ständigt håller sig informerade, säger att de sett att representanter för  stora "gröna" riskkapitalister från USA nyligen varit ute och tittat på f.d. SEKABs planer. Så det är inte säkert att sagan ännu är slut.

Att de stora globala konflikterna om mark är av stort intresse visades i går då över 100 personer deltog i ett symposium kring globala markkonflikter ordnat  Svenska Nationalkommittéen för Geografi på Kungliga vetenskapsakademien. Där togs SEKABs engagemang i Tanzania  upp som ett av många exempel på den rika världens jakt efter produktiv jordbruksmark i fattiga länder.

Sida säger nej till SEKAB

I våras noterade jag i bloggen de olika stegen runt de miljömässigt och socialt helt galna planerna på en  svensk etanolplantage i Tanzania. Under sommaren tätnade oklarheterna och det var helt omöjligt att fatta vart ärendet var på väg och det var ingen idé att försöka följa det i bloggen.

Nu dyker frågan åter upp i olika sammanhang. I torsdags hade vi på Afrikamuseet i Tervuren utanför Bryssel en genomgång av ett antal olika östafrikanska Mastersuppsatser, som för sitt arbete fått stöd från EU-projektet CREATING. Där rapporterade Wilhelm Kiwango från Universitet i Freiburg om sina undersökningar i våras i byarna, som har SEKABs Bagamoyo-projekt som närmaste granne. Dålig eller obefintlig information och avstängning från marker som man utnyttjat ingick i bybornas perspektiv på projektet. Endast ett några få personer från en av byarna hade fått anställlning i projektet - som vakter. Området som SEKAB planerar att använda hålls nämligen noggrannt avstängt för att inga andra ska kunna utnyttja markerna - och för att man ska undvika kommande markkonflikter, allt i enlighet med de rekommendationer som finns i miljökonsekvensbeskrvningen.

I fredags kom så beskedet från SIDA att man inte vill ge några kreditgarantier till projektet. Det stod att läsa i Västerbottenskuriren. Men SIDAs negativa beslut verkar inte vara baserat på vare sig miiljöhänsyn eller på social hänsyn, utan på att upphandlingen inte skett i internationell konkurrens. Fixar SEKAB till detta är de välkomna med en ny ansökan, allt enligt SIDAs handläggare.

Rötmånadsnytt: SEKAB Tanzania fortsätter

Som man i sina värsta stunder kunde befara så har SEKAB inte gett sig när det gäller planerna på att gå vidare med sina sockerrörsplantager i Tanzania. SEKAB Tanzania söker om kreditgarantier från SIDA. Hela omstruktureringen tycks bygga på att SIDA ställer upp med slantar. Deras skrivelse hittar du här. Detta sker trots den omfattande kritiken, bristfälliga miljökonsekvensbeskrivningar och total frånvaro av analys kring den kolskuld som uppstår när det röjs för sockerrör.

Nu kan man bara hoppas att SIDA använder sig av kloka vetenskapliga bedömningar av denna ansökan och dess miljökonsekvenser.

Kommer SEKABS etanol att klara EU-kriterierna?

Av presskonferensen den 11 juni att döma så är Afrikasagan slut för SEKABS del om det inte dyker upp någon köpare snart. Personalen är uppsagd till september.
En helt annan ton kan vi nu höra i ett brev som SEKABs Tanzania-ledning sänt ut som kommentar till WWFs granskning av deras planer i Rufiji-deltat. I brevet talas fortfarande om SEKABs framtidsplaner för Afrika trots att SEKAB-ledningen klart och tydligt sagt att SEKAB inte kommer att vara aktiv i Tanzania efter september. SEKAB undviker också helt att gå i svaromål om kring WWFs nyktra konstaterande att SEKAB planerar sockerrörsplantager i fullvuxen skog och i skogsreservat, och därmed kommer att öka koldioxidutsläppen i stället för att minska dem. Om sådana helt avgörande frågor skriver de "we see no reason to discuss them in detail in this forum". De svarar inte heller hur de tror att de trots detta ska kunna uppfylla EUs hållbarhetskrav vad gäller etanol.
SEKAB-Tanzanias märkliga text har föranlett oss, som var författare till DN-artikeln i april att i ett brev be SEKAB att precisera sig om hur de ser på den saken.

SEKAB-sagan slutligen slut?

Ska vi nu äntligen lita på att SEKABs Afrika-planer är för alltid avslutade? Det verkar så från det sätt som Västerbottensnytt presenterar SEKABs presskonferens idag.  Samtidigt framgår det från SEKABs egen video från presskonferensen, att man fortfarande parallellt arbetar aktivt med plan A (att få fram en köpare/investerare) och plan B (att definitivt stänga butiken i september).

Mycket annan information har kommit fram under de senaste tre veckorna: SIDA kan inte ta ställning till ett svenskt kreditstöd förrän en ansökan kommit in från Tanzania och någon sådan verkar inte ha kommit. Näringslivsministern Maud Olofsson tycker att projektet är värt stöd som ett biståndsprojekt och biståndsministern Gunilla Carlsson har förklarat i riksdagen att frågan om ett sådant stöd sköts av flera departement. Det är tydligt att, även om frågan formellt skulle skötas av SIDA,  så bevakas den noggrant av bl.a. näringslivsdepartementet. Allt tyder på att det finns en beredskap i Sverige för att utnyttja en ny stödform i form av kreditgarantier för detta projekt.

Men frågan står stilla och SEKAB förbereder alltså ännu en gång sina aktieägare på att plan B kommer att kosta pengar och bli en rejäl förlust. Även om projektet har stöd från svenska ambassaden i Dar es Salaam så tyder nu allt på att den tanzanska regeringen har kommit på andra tankar.  Det är också det som bäst förklarar, varför frågan om svenskt stöd inte har kommit längre. Ska vi hoppas att debatten bland forskare i Sverige, Norge och Tanzania haft en viss verkan?

Läs tanzanska forskares kritiska artikel om Biofuels and colonialism, (som kom redan i april, men nu läggs ut på allt fler webbsidor) samt svenska forskares diskussion i rapporten från Nordiska Afrikainstitutet om seminariet på Stockholms Universitet den 20 maj.

Biobränslen i veckan som kommer

Måndag den 25 maj kl 11:  Interpellationsdebatt om villkoren för svenskt stöd till biobränslesatsningar med början kl 11. Bör kunna följas direkt på denna länk. 

Torsdag den 28 maj SIDA-seminarium om markrättigheter och naturresurser med paneldebatt om biobränslen.

Stora planer - stora misslyckanden

Statsvetaren Ng’wanza Kamata vid universitetet i Dar es Salaam kritiserar i senaste numret av den afrikanska nättidskriften Pambazuka news den tanzanska presidenten Jakaya Kikwete och hans regering för att de inte lever upp till sina tidigare löften om utveckling av jordbruket och i stället sätter allt sitt hopp till utländska investeringar på storjordbruk.

Jag fäster mig särskilt vid att han tar upp den historiska erfarenheten av två tidigare stora misslyckade jordbruksprojekt, det ena från brittisk kolonial tid och det andra från Nyereres tid. Kamata skriver om den politiska eliten att

”De talar om en jordbruksrevolution, som ska åstadkommas av storskaligt jordbruk. De har inget minne av att staten på 1970-talet för att befrämja den typen av storjordbruk, avyttrade stora markområden från barabaigerna i Hanang-distriktet. Det gjordes med våld eftersom folket gjorde kraftigt motstånd mot avhysningarna. Idag är vetefarmerna i Hanang nedlagda. På 1940- och 1950-talet införde den brittiska regeringen en plan för storskalig jordnötsodling i Nachingwea och Kongwa. Den planen skulle vara en trendsättare för intensiv jordnötsodling i Tanganyika-kolonien. Målet var att producera smörjolja för maskiner i Europa. Även dessa planer misslyckades. Inget av dessa gigantiska projekt fokuserade på den stora majoritetens behov av mat. I stället så skapade de problem för landsbygdens befolkning. Problemen upprepas nu. På samma sätt som sina föregångare så hjälper den nuvarande regeringen utländska bolag att roffa till sig mark från de fattiga på landsbygden, men nu handlar det om biobränslen. Utländska bolag har redan börjat att roffa mark i Tanzania. Främst i ledet står SEKAB och Sun Biofuel” .

Det är lite tjatigt att vara historisk geograf ibland, man tenderar att med en dåres envishet påminna om att det finns historiska lärdomar att dra av hur sambandet mellan samhälleliga faktorer och naturesursutnyttjande fungerat under tidigare epoker. Men det har slagit mig att de som nu talar för biobränsleprojekt i Tanzania talar som om de stod vid markanvändningshistoriens jungfrufödsel. De talar om en unik chans som inte får missas.

Har de läst och dragit lärdomar av The Tanganyika Groundnut Scheme eller om NAFCOs vetefarmer i Hanang-distriktet (Läs t.ex. på sid 8 Issa Shivjis uppsats)?

Går vi längre tillbaka i Tanzanias historia kan vi följa sisalplantagernas framväxt och nedgång. De var inte misslyckade på samma sätt som jordnötsplanerna och vetefarmerna utan spelade en viktig roll i Tanzanias ekonomi under stora delar av 1900-talet. Men när det gäller lokalt motstånd i markfrågorna och de sociala konsekvenserna av att försöka skapa en lydig lantarbetarklass finns det lärdomar att dra. Läs Hanan Sabeas uppsats ”Mastering the landscape?”  i vårt specialnummer om markanvändningshistoria i nordöstra Tanzania under 150 år.

Sensationella uppgifter om SEKABs planer

WWF, Nordiska Afrikainstitutet och INK på Stockholms Universitet stod som idag anordnare av ett seminarium om SEKABS planer på sockerrörsodling i Rufiji-deltat i Tanzania.

Afrika-institutets Kjell Havnevik, gav en bakgrund till Rufiji-deltat och de olika storstilade, misslyckade eller avbrutna utvecklingsprojekt som det genomlevt tidigare.

WWFs Peter Roberntz och Metrias Tobias Edman rapporterade om sin utredning baserad på kartstudier och intervjuer i byarna i Rufiji-deltat. Kartöverlägg där SEKABs planerade områden jämfördes med annat inventerings- och planeringsunderlag visade på sensationella och oroväckande samband.

Av de två större områden som man fokuserar på i Rufijideltat täcks det ena till större delen av ett skogsreservat. Det andra ligger på vad som i en kartläggning från FNs miljöorgan klassas som skog med högt kolinnehåll. Miomboskogen innehåller tydligen, i kraft av sina omfattande rötter, en mycket stor del kol såväl i jorden som i träden. Området fungerar som en gigantisk kolsänka. Om man hugger ner den skogen och skapar sockerrörsplantager förorsakar detta ett omfattande växthusgasutsläpp. Att odla upp denna skog för sockerrör skulle alltså skapa en stor kolskuld som det kommer ta mycket lång tid innan man betalat tillbaka genom att fler bilar kör på etanol. En av representanterna för Stockholm Environment Institute sa som svar på detta att syftet med SEKABs planer inte var att minska på växhusgasutsläppen utan att bidra till utveckling i Tanzania!! Det var annorlunda än hur projektet tidigare presenterats.

WWF visade också hur SEKABS planer i by efter by står i stark kontrast till de fastställda markanvändningsplaner som finns för byn. I en av byarna skulle 77 procent av byterritoriet överföras till det svenska bolaget.

Göran Nilsson Axberg från Stockholm Environment Institute presenterade den utredning om Rufijideltat som man genomfört med pengar från SEKAB. Det visade sig att man från detta utredningsuppdrag, efter en överenskommelse mellan SEI och SEKAB, hade undantagit frågorna om växthusgasutsläppen och om markrättigheter. Hur är det möjligt att ett fristående forskningsinstitut kan komma överens med en uppdragsgivare med kommersiella intressen att frågan om påverkan på klimatet inte skulle tas upp i en utredning om miljörisker med ett klimatrelaterat projekt? Och hur är det möjligt att undvika att ta upp frågan om markrättigheterna? Johan Rockström, chef för SEI, höll i en debatt i P1 för några veckor sedan med mig om att markrättighetsfrågorna var jätteviktiga. "Jag delar verkligen Mats oro över markrättigheter. Jag tycker det är en oerhört central fråga" sa Johan i radiodebatten. 

På seminariet varnades Axberg av personer, som läst SEIs preliminära version av utredningen, att inte publicera den i den form den nu har. Den innehåller både rena felaktigheter och tendentiösa påståenden utan empiriskt underlag. Den saknar kartunderlag och bygger på ytligt fältarbete.

Man oroar sig i utredningen, på icke dokumenterade grunder, över att lokalbefolkningens nuvarande bruk av skogen skulle vara icke uthålligt, men hela slutsatsen av rapporten är att att om hela denna skog kalhöggs och förvandlades till sockerplantager så skulle miljön förbättras.

Ibrahim Salim Joura, byäldste i en av byarna i Rufiji berättar om hur SEKAB förklarat sitt outgrower scheme för byledningen. Videoklipp från www.lars.intanzania.org 

På seminariet kom det också fram osannolika uppgifter om hur SEKAB tänker sig sitt "outgrower scheme". Det handlar inte om att bönderna själva skulle odla sockerrör och sälja till SEKAB utan att en del av markerna skulle vara i enskilda bybors ägo, men skötas av SEKAB. Efter avräkning av de kostnader som SEKAB haft för att odla och skörda sockerrörern skulle överskottet av det pris som SEKAB har satt, delas ut till markägaren. Jag vill helst inte tro på detta. Det stämmer dåligt med tanken om outgrowers scheme så som det uppfattas på annat håll, där det ses som ett sätt att parallellt med storjordbruk även stödja småbruk.

Karin Holmgren redovisade de senaste forskningsrönen om kolskuld vid uppodling av skogsmark till biobränsle. Tendensen i de senaste studierna har snarast gått emot att man är ytterligt osäker om vad man kan vinna klimatmässigt på att odla upp marker för etanolproduktion. Jag tog upp frågan om markrättigheter och markens värde.  SEKAB säger att det inte kommer att avhysas några från de planerade sockerplantagerna, men i SEKABs egen nypublicerade miljökonsekvensutredning om området i Bagamoyo försäkras att detta kommer att skötas av distriktsmyndigheterna:  "According to the district authorities preparations are underway to relocate the pastoralists to Mkuranga District within the Coast Region". 

Jag har också lyckats hitta några svar på min tidigare fråga om markens värde. Medan åkermark i Skåne värderas till upp emot 200 000 kr och ibland mer (inte 50 000 som jag skrev i bloggen) och ett stycke betesmark, som Leif Häggström köpt i Västergötland kostade 35 000 kr per hektar (se kommentar till samma blog) så har byarna i Tanzania, där andra biobränselföretag har etablerat sig, kompenserats med som mest 606 kr / hektar.

 Klicka för större bild

 

Lars Johansson visade till slut några intervjuer med byledningar om hur de tänkt kring SEKABs besök i byn för att skaffa mark. Filmsnuttarna återfinns på Lars blog. Uppenbart är, vilket också framkom i såväl SEIs, som WWFs dokumentation, att SEKABs bybesök för att skaffa mark skapat intryck av att de kommer att bygga skolor och andra väl behövda offentliga investeringar som utbyte mot marken. Enligt SEKABs klargöranden här hemma finns dock inga sådana planer.

Massor av läsning om SEKAB

Nu har den omdiskuterade miljökonsekvensanalysen för det svenska biobränsleföretagets SEKABs satsning innanför Bagamoyo i Tanzania offentliggjorts. Tillsammans med en del andra dokument finns den att ladda ner via SEKABs hemsida. Den är på 296 sidor så nu har alla som har engagerat sig i detta fått en rejäl hemläxa. Jag har bara två kommentarer än så länge:

1. SEKAB públicerar flera andra dokument som ska dokumentera processen bakom denna rapport, men de lyckas ändå inte sprida någon riktig klarhet om hur den av SEKAB slutgiltigt inlämnade rapporten egentligen förhåller sig innehållsmässigt till den bedömning  som ORGUT gjorde tidigare. Förhoppningsvis kan man hitta detta i själva huvuddokumentet?

2. Omslagsbilden:

När jag undervisar om landskap brukar jag också tala om det sätt som landskap används i bilder och uppmuntra studenterna till kritisk bildanalys av den sort. som min teckningslärare i gymnasiet Gert Z. Nordström sedermera utvecklade när han var på Konstfack. Vad avbildas? I vilket sammanhang? Vad är budskapet? Men man måste inte ta till det tunga teoretiska artilleriet (denotation, konnotation, kontext) för att kritiskt granska denna bild. Den är helt enkelt en rörande bild av hur SEKAB önskar framställa sig.

Parallellt med att SEKAB nu har offentliggjort denna rapport så pågår många andra utredningar och diskussioner.

I Dar es Salaam presenterade Stockholm Environment Institute i måndags en första version av sin av SEKAB beställda utredning av planerna i Rufiji-deltat. Presentationen var väl besökt. Rapporterna om hur den togs emot av de många forskare i Tanzania som engagerat sig på ena eller andra sidan i denna fråga varierar med från vem rapporten kommer. Klart är att den vad gäller de samhälleliga frågorna baseras mer på ytligt fältarbete och tyckande än på ett analytiskt perspektiv. Frågan om existerande markrättigheter berörs ej, men skymtar förbi. Bl.a. får vi veta att plantagerna kommer att beröra områden där man under villagiseringskampanjen avhyste bönder från deras åkrar och bosättningar.

Den av svenska ambassaden bekostade utredningen "Feasibility of large scale bio-fuel production in Tanzana", som har gjorts av en grupp forskare från tre tanzanska universitet är nu färdig. Den är ännu inte publicerad, men det är redan väl känt att den på många punkter landar på en mycket kritisk inställning till biobränsleprojekten i Tanzania.

WWFs studie om SEKABs satsning i Rufiji-deltat kommer att presenteras på ett seminarium i nästa vecka.

Den 25 maj ska biståndsministern svara på  Bodil Ceballos interpellation i ämnet.

Den 28 maj ordnar SIDA en heldag om "Land rights of rural poor - in times of global resource squeeze" där svenska biobränslesatsningar kommer att vara ett av diskussionsämnena med bl.a. vår medförfattare i DN-artikeln Ian Bryceson i en diskussionspanel.

Baksäteschaufförer

Anders kommenterar min blog om landgrabbing. Han ogillar baksäteschaufförer och hänvisar bl.a. till att SEKAB  "gärna låter sig granskas av WWF och Oxfam för att få sin satsning så grön som möjligt". Men var och en som kan läsa, kan se att OXFAMS syn på biobränslen liksom WWFs hittillsvarande ståndpunkter stämmer mycket väl övererens med det som vi baksäteschaufförer gav uttryck för i DN-artikeln. Vad jag förstår håller WWF på med ytterligare granskningar kring Rufiji-deltat och vi väntar med spänning på resultatet.

Berätta gärna lite mer Anders om hur det ser ut från framsätet.

Markrättigheter och etik

Ur mailskörden i kölvattnet av SEKAB-affären saxar jag ett klokt uttalande om situationen i Tanzania: 

"Den eksisterende uklarheten rundt jordrettigheter stiller krav til investorers etikk ut over det å forholde seg til det som er rettslig sett er mulig!" Det skriver Ingunn Ikdahl som är doktorand i juridik vid Universitetet i Oslo.

Norwatchs rapport "Sementgiganten Scancem og böndene fra Boko" illustrerar problemet.

Bebyggelse och åkrar på det som är Scansems mark. Om området faktiskt tillhörde befolkingen i Boko fram till 1990-talet, hur lyckades då företaget Scancem få ett lagligt bevis på att marken var deras? Ser mer i Norwatchs rapport.

 

Development Today

Nättidskriften Development Today fortsätter att visa sin styrka på undersökande journalistik vad gäller skandinaviskt bistånd. Nu har de en artikel som innehåller nya uppgifter om innehållet i samtalen mellan Sida och SEKAB och som ger bilden av vad som sker bakom kulisserna. Intrycket blir ett annat än det som man får av Sidas uttalande. Tydligen kommer en ny stödform från Sida kunna tas i anspråk för att SEKAB ska kunna fortsätta verksamheten.

Landgrabbing i Studio ett

Lyssna på Johan Rockström, Kenneth Hermele och undertecknad tala om landgrabbing i Studio ett. Där finns också reportage om SEKAB gjorda på plats i Tanzania. Det är för mig oförståeligt hur Johan Rockström kan hålla med om alla farhågor inför SEKAB men ändå har en sån tro på att allt till slut ska bli till det bästa.

SEKAB i riksdagen

Bodil Ceballos (mp) ställer , med utgångspunkt i Swedwatch´s biobränslerapport och vår DN-artikel om biobränsle i Tanzania ett antal frågor till biståndsministern Gunilla Carlsson. Läs hennes interpellation.