Påsköns "kollaps"

Jag har inte läst och inte engagerat mig djupt i Jared Diamonds bästsäljare Collapse (på svenska Undergång: civilisationernas uppgång eller fall). Men jag har inte undgått att i olika sammanhang lyssna på kritik och diskussioner och läst några recensioner.
Av någon anledning har jag fått intrycket att mycket av det han skrivit är tveksamt, men att skildringen av Påsköns nedgång skulle vara det riktigt väl grundade i hans bok. Men Thomas Malm fick mig i höstas på ett ögeografiskt symposium att förstå att skälet till att Påskö-exemplet fått sån retorisk kraft,  snarare ligger i metaforen om jorden som en ö, än i vad som faktiskt skedde på Påskön. Thomas hävdar att  No island is an "island". De öbefolkningar, som inte  haft kontakter med sin omvärld finns inte, enligt Thomas. Alltså är liknelsen mellan Påskön och jorden en dålig liknelse.
Joseph Tainter skriver nu om bl.a. Påskön i en recension av fyra olika  böcker på kollapstemat. Enligt både Malm och Tainter var det snarare det faktum att Påskön drogs in världsystemen som lade grunden för nedgången, än dess påstådda isolation. Tainter skriver:
"Many of the most dramatic elements of Diamond´s  'scary parable' may have been set in motion by European contact (Rainbird 2002), perhaps between the visits of Roggeven and Cook [1722 resp. 1774 MW]. Alternatively, much of the devastations of Easter Island's people and culture may have occured in the latter half of the 19th century, when there were Peruvian slave raids and wholesale transfer of much of the population to South America" s. 351
Påskön är alltså en dålig metafor för jorden. Om vi ska förutsäga jordens undergång utifrån Påsköexemplet måste vi tänka oss en utomjordsinvasion från en starkare makt, menar Thomas Malm. Men likafullt är det så många som gillar metaforen att den fortsätter att användas. Jag får allt svårare att förstå varför så många vettiga forskare, trots att de är medvetena om kritiken mot Diamond, ändå ger honom och hans Påskö-exempel en så pass stor plats i sitt tänkande och skrivande. Som Tainter påpekar så har de forskare,  som studerar miljö och samhälle i ett historiskt perspektiv, i dagens krisdominerade tankevärld,  ett allt större ansvar för att göra bra akademiskt arbete och inte falla för de enkla men falska tolkningarna, hur politiskt motiverade vi än kan tycka att de är. Risken finns ofta -- som i Påsköexemplet -- att vi då missar de verkliga orsakerna till kriser i samhälle och miljö.