Idag hade jag tänkt att ta fatt i ett uttalande från Zaremba som jag tyckte var intressant. Zaremba skriver i DN om utredningen En hållbar lärarutbildning SOU 2008:109.
"Utredaren Sigbrit Franke noterar särskilt att lärarstudenterna lider av ett speciellt handikapp. De har svårt att skilja mellan vetenskapliga och politiska texter." (Sverige har slutat undervisa).
Jag känner igen problematiken från universitetsundervisningen, det är ju en av de viktigaste sakerna vi lär ut när det gäller källkritik. Lösningen på det problemet är givetvis att se till att lärarutbildningen närmas den övriga universitetsutbildningen, en process som just nu pågår med full och ibland lite smärtsam kraft vid Stockholms Universitet, där den tidigare Lärarhögskolan nu håller på att integreras i universitetets övriga verksamhet. Ökad satsning på forskning och forskarutbildning för lärare och lärarutbildare som idag föreslås i en debattartikel i SvD är ett annat bra steg för att närma lärarna och lärarutbildningen till det vetenskapliga perspektivet.
Jag blir nyfiken på vad det egentligen stod i SOU 2008:109. Är det verkligen så att färdigutbildade lärare inte kan skilja på vetenskapliga och politiska texter ? På vilken nivå av lärarutbildningen syns det? Vilken undersökning stödjer sig utredaren på när detta påstås -- det måste jag ta reda på. Är det en hållning som finns kvar även efter att vi utbildat blivande lärare i tre terminer geografi på universitetet? I så fall är det något vi måste ta itu med. Det låter intressant. Det är sällan som vi får bra mått på hur vi uppnår våra lärandemål.
Jag går till källan och hittar endast följande text:
"Det räcker med att betrakta litteraturlistor för ett antal utbildningsvetenskapliga arbeten för att se en annan för det pedagogiska forskningsfältet typisk företeelse. Det gäller användningen av politiska dokument – såväl fastställda styrdokument som läroplaner och programmatiska dokument som internationella överenskommelser. Sådana texter kan självklart vara utgångspunkter eller föremål för vetenskapliga undersökningar, men kan inte ses som vetenskapliga teorier eller beskrivningar av skolans verklighet. Om blivande lärare får uppfattningen att politiska och vetenskapliga texter har samma status, riskerar de att få en alltför okritisk hållning till material som har en ideologisk snarare än empirisk grund." (SOU 2008:109 s. 201-202)
Finns Zarembas påstående om lärarstudenternas handikapp belagt någon annanstans i SOU, som jag i hastigheten inte hittar?? Nej, allt talar för att det är stycket ovan som är grunden för Zarembas påstående. Det handlar inte om lärarstudenterna utan om en del av den utbildningsvetenskapliga forskningen. Det gör visserligen inte saken bättre, men varför ska Zaremba uttala sig om de färdiga lärarstudenterna på grundval av det? Om vi talar om ämneslärarutbildningar, dvs för grundskolans högre nivåer och för gymnasiet så har de ju alla utbildats på vanliga universitetskurser och om de efter det skulle ha svårt att skilja politiska och vetenskapliga texter så är det vårt ansvar. Hur var det med källkritiken Zaremba?
För att göra det klart för alla som läser detta: Jag delar Zarembas önskan om en kritisk granskning av skola och lärarutbildning. Jag tror också att det begåtts stora felsteg i utbildningspolitik och lärarutbildning. Som förespråkare för universitetsämnet geografi har jag sett många dumheter både från skolverket, lärarutbildningar och regeringar av skilda färger. Men debatten om detta befrämjas inte av att man hanterar fakta på det sätt som Zaremba gör. Bör inte både skolan och skoldebatten närma sig vetenskapen snarare än kvällstidningsjournalistiken? Är inte det bästa kriteriet för en undersökande journalistik att man kollar sina källor ordentligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar