Durra

Jag läser Roger Blenchs fantastiska översikt Archaeology, Language and the African Past . Den innehåller bland annat en mycket bra översikt över olika afrikanska grödor. Intressantast att läsa är om de olika grödor som domesticerats i Afrika. Många av dem kände jag inte till förr, medan jag hört talas om andra som teff och enset. När jag läser om durra (latin: Sorghum bicolor)  väcks många minnen och associationer. Först det vetenskapliga. Blench hänvisar till Randi Hålands intressanta idé om hur domesticeringen av durra gått till. Jag hörde Randi presentera detta på en arkeologikongress 1993. Alla är eniga om att de vilda gräs som är ursprunget till durra fanns i ett område som sträckte sig från sydvästra Etiopien till Tchad-sjön. Men märkligt nog så har det varit lättare att hitta gamla dateringar av durra i Indien än i Afrika. En förklaring till detta skulle kunna vara att odlandet och utnyttjandet av durra i Afrika aldrig kunde leda till en fullständig isolering av odlad durra från de vilda gräsen. Först när durran flyttats ut ur detta område och odlats i Arabvärlden eller i Indien så skedde den verkliga domesticeringen, eftersom den inte längre kunde blanda sig med de sina vilda föregångare. Sedan skulle den, enligt Randi Hålands väl grundade hypotes, ha kunnat föras tillbaka till Afrika och då hade den blivit så förändrad att den inte längre kunde blandas med de vilda gräsarterna. Det är intressant tanke - inte minst som metafor för styrkan med globalisering och kulturkontakter. Det finns helt enkelt inget enkelt svar på den odlade durrans geografisk ursprung. Den är ett resultat av relationer mellan olika platser. Durran som odlas i Sudan skulle alltså ha varit ute och vänt i Indien innan den kom hem igen - domesticerad och avskuren från vidare sexuellt umgänge med sina vilda vänner.

I november för ett år sedan tog jag denna bild av växande durra i Gers i sydvästra Frankrike. Under 2007 odlades 55 000 hektar durra i Frankrike. Durran har beskrivits som Afrikas viktigaste bidrag till den globala matproduktionen.
En gång under fältarbeten i Botswana blev jag bjuden på durragröt med grönsaker hemma hos en av intervjupersonerna. Det var en kulinarisk höjdpunkt och omväxling till den dagliga vita majsgröten som vi hade i lägret. Majsens segertåg genom Afrika är att likna vid potatisens i Europa. En massa tråkig energi till låg kostnad, men mindre smakfull och antagligen mindre nyttig än sina föregångare.