Rektor har tidigare kort kommenterat Madelene Sandströms utredning Forskningsfinansiering - kvalitet och relevans på basis av hennes presentation i DN-"debatt". Nu har jag läst utredningen (SOU 2008: 30) och förvånats över vilka tankar, som hon menar underbygger idén om en samlad forskningsmyndighet i stället för de olika forskningsråd vi sedan sju år har. Denna blog blir lite tråkig och lång så för den som vill sluta här ska jag bara säga att jag inte kan komma fram till att de problem, som faktiskt finns i den nuvarande rådsorganisationen, skulle kunna lösas med den mastodontmyndighet som Sandström förespråkar.
För den som orkar läsa vidare klipper jag in ett lite längre resonemang från ett underlag jag skrivit om utredningen:
Utredaren rör sig med ett antal olika underliggande teman som inte förklaras eller klargörs utan oftast tas för givna. Ett första tema är styrning. Det uttrycks framförallt i termer av regeringens styrning av forskningsråd och forskningsmyndigheter (”styrmedel som kan få genomslag i finansiärernas verksamhet”). Men i utredningen saknas så gott som fullständigt forskarperspektivet. Utredaren klargör inte om de försök till programforskning och till mer riktade ansökningar, som har gjorts, verkligen har lyckats att åstadkomma en högkvalitativ forskning. Utredarens perspektiv på detta rör alltså inte frågan om forskningsråden lyckats eller kan lyckas med ökad styrning utan fastmer om regeringens möjlighet att styra forskningsråden. Forskningen och forskarna, deras förutsättningar och kvalitén på forskningen träder därmed i bakgrunden.
Ett annat återkommande tema är konsistens och transparens. Enligt utredaren kan ett mera konsistent och transparent system för forskningsfinansiering gynnas av en samlad forskningsmyndighet. Men de erfarenheter från samlade forskningsråd som utredaren redovisar pekar inte mot att man lyckats med detta. Den som medverkat som sakkunnig vid Norges forskningsråd eller som gjort ett besök på deras hemsida slås snarast av motsatsen. En oöverblickbar flora av olika utlysningar kopplade till skilda typer av program, med olika ansökningstider och olika villkor möter läsaren. I jämförelse med detta är den nuvarande svenska rådsorganisationen synnerligen konsistent och transparent och därmed förutsägbar från den enskilde forskningsledarens perspektiv. Likafullt krävs en stor grad av lyhördhet, insiderinformation, och ”lägga örat mot rälsen” för att överblicka finansieringsmöjligheterna även i det svenska systemet. Här frågar man sig återigen vems perspektiv på forskningsfinansiering som utredaren företräder. En större betoning på programforskning, som utredaren tycks förespråka, riskerar att skapa mindre transparens, flera program för forskare och forskningsledare att hålla sig informerade om och mera utspridda ansökningstider. Följden blir naturligtvis att forskningsledare och forskare får ägna ännu större delar av året till att bevaka utlysningar, skapa strategiska, till utlysningarna anpassade, nätverk, skriva ansökningar, samt delta i beredningen av andra forskares ansökningar. Denna aspekt, som alltmer uppmärksammas, berörs inte i utredningen. Man skulle vilja se en forskningskonsekvensutredning kopplad till alla idéer om styrning och program. Vilka blir egentligen konsekvenserna för de som ska utföra detta?
Ett tredje återkommande tema är begreppet värdekedja. Begreppet diskuteras inte inledningsvis men efterhand står det klart att utredaren med detta menar ett slags ax-till-limpa resonemang. d.v.s. från grundforskning till praktiskt tillämpning. Hur denna ”värdekedja” i praktiken ser ut och i vilken utsträckning, som den låter sig styras av en forskningsmyndighet, diskuteras inte. Om den nya forskningsmyndigheten sägs att ”Hela värdekedjan ska stå i centrum”. Utredarens brist på analytisk förståelse för det komplexa samspelet mellan grundforskning och tillämpad forskning kommer till uttryck i meningen ”Utredningen är tveksam till om grundforskningsinitierade projekt finner vägen till behovsmotiverade forsknings- och utvecklingsprojekt på ett systematiskt sätt”s. 128. Forskningshistorien är ju fylld av exempel på hur komplicerat, osystematiskt och oförutsägbart sambandet mellan grundforskning och dess tillämpning är. Sammanfattningsvis döljer det sig bakom begreppet värdekedja en mycket instrumentalistisk uppfattning av forskningens värde.
Gärna en förbättring av rådsorganisationen så att den bättre hanterar tvärvetenskap och övergripande initiativ, men inte enligt Sandströms modell. I avsnittet om den nya organisationen nämns inte ordet tvärvetenskap med ett enda ord, trots att problematiken kring tvärvetenskapens plats ingick som en viktig del i direktiven. Klimat- och miljöforskning ska tydligen kopplas till geovetenskaper och grön biologi i ett eget ämnesråd, men inte till samhällsvetenskap, samhällsplanering och transportforskning. Det rimmar illa med det sätt som vi idag ser på klimat- och miljöfrågorna.
Arabemiraten riktar sina blickar mot Kasakstan och Sudan. Libyen hoppas på att arrendera mark i Ukraina och Sydkorea riktar blickarna mot Mongoliet. Enligt Financial Times baseras detta på en bristande tilltro till att världsmarknaden för livsmedel kan lösa problemen. Därför vill livsmedelsimporterande stater skaffa sig en mer direkt kontroll över jordbruksmark och jordbruksproduktion. "For some policymakers, this evokes the nightmare scenario of crops being transported out of fortified farms as hungry locals look on – although whether vast tracts could be defended in the manner of, say, oil installations, is open to question" skriver Financial Times. Jacques Diouf, FAOs generaldirektör, varnar för ett neokolonialt jordbrukssystem. 
