En stor del av de äldre svenska lantmäteriakterna är skannade. De finns att titta på via lantmäteriverkets hemsida. Men vill man skriva ut dem och ta med dem ut i fält eller på annat sätt använda dem för forskning så får man nöja sig med en skärmdump. Det gäller även universitet och högskolor. Alternativet är att betala för varje karta eller teckna ett förhållandevis dyrt avtal. Detta är märkligt i sig eftersom skanningen gjordes med extra medel från olika externa finansiärer och syftade till minska slitaget och att tillgängliggöra kartorna för forskning.
Men vad märkligare är: själva kartorna ska nu flyttas över till Riksarkivet, men de digitala versionerna följer inte med. I Riksarkivets filial i Arninge där kartorna nu ska arkiveras kommer besökaren inte att få tillgång till de digitala versionerna utan hänvisas till lantmäteriets hemsida. Lantmäteriverket behåller alltså de digitala versionerna och kommer att fortsätt att sälja dem.
Den process, som skulle förenkla för forskarna att få tillgång till kartorna och minska på slitaget, har alltså landat i en mycket dålig kompromiss. Varför tog Riksarkivet inte över de digitala versionerna när man tog hand om papperskartorna? Och hur kommer det sig att universitet och högskolor kan få tillgång till gratisversioner av moderna digitala kartor från lantmäteriet, men inte de historiska? Denna fråga verkar taffligt skött hittills. Man får hoppas att Riksarkivet nu tar ansvar för en vettigare lösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar