Bloggåret som gått

Så här års är det kul att kolla på statistiken över vilka blogginlägg som nått många läsare. Här följer årets tio i topp.

1. Maciej Zaremba slarvar med fakta
Det var med förvåning, som jag upptäckte hur slafsig Zaremba var med sin faktakoll. När han hängde ut ett antal geografer som "14 tunga pedagoger" och verkade ha läst Jan Björklunds svar på vårt debattinlägg nogrannare än själva debattinlägget och vårt svar,  började jag att undra över hur Zarembas variant av undersökande journalistik egentligen var upplagd. Det väckte mer uppmärksamhet när Second-Opinion också publicerade mitt blogg-inlägg i frågan. Mera Zarembaslarv under inlägg 10 nedan.

2. SEKAB = EcoDevelopment = EcoEnergy Tanzania
Planerna på svenska sockerrörsplantager i Tanzania har fortsatt att intressera läsare, och nu i december kom det på tapeten igen i samband med att GRAIN fick alternativt nobelpris för sin kamp mot den typ av billiga markaffärer som SEKAB och dess efterträdare ägnat sig åt i bl.a. Tanzania. Det är bl.a. den historiska erfarenheten av hur man sett på bönders sedvanerätt till marken som gör att jag engagerat mig i denna fråga.

3. Masterskurs i landskap 
Detta över två år gamla inlägg verkar ha ett evigt liv. Förmodligen beror det på att bilderna som finns där av Kvismare kanal och av den magiska Kvarntorpshögen kommer ganska högt upp vid ett bildsök. Hederlig gammaldags geografikunskap om Sverige.

4. Durra
Ett ännu äldre blogginlägg, vars popularitet nog också kan förklaras med en bild som kommer högt upp i bildsök efter durra. Bra att många får reda på vad som är Afrikas främsta bidrag till världens viktiga grödor.

5. Bridges of Madison County
En billig poäng. Filmen visas då och då på TV och då är det alltid några vetgiriga som googlar och på det sättet får i sig lite geografisk fackkunskap om de täckta broarnas utbredning och om geografins ämneshistoria.

6. Engelska eller svenska som forskningsspråk? Båda!
Ett ämne som aktualiserats bl.a. genom Stockholm Universitets språkpolitik. Blogginlägget har även uppmärksammats av Språkförsvaret.

7. Världen enligt DN och FIB-Kulturfront
Det är märkligt att både DN och FIB-Kulturfront uppmärksammat att den projektion de själva valt är eurocentrisk, men att de ändå envisas med Mercator som förstorar Nordeuropa på bekostnad av tropikerna. De kunde ha följt sin kollega International Herald Tribune, som åtminstone på denna punkt har en mer rättvisande bild av världen.

8. Jan Öhman för länge sedan
Fint att det är många som vill hylla en kär och saknad kollega genom att besöka bilden av honom i unga år.

9. Gentrifiering i Stockholm, Göteborg och Malmö
Högaktuellt tema som geografikollegor i Umeå och Lund klarlagt i en nyligen publicerad studie.

10. Bör undersökande journalistik vara källkritisk -- eller bara polemisk?
Se ovan under punkt 1.

Jag passar också på att lyfta fram några blogginlägg från året, som jag tycker är värda samma uppmärksamhet som tio-i-topp-listan ovan.

Carl Bildt uttalade sig dumt i våras om tsunamis och Nordens diskreta charm, men det vara bara Karin Boijs på DN som uppmärksammade att han också hade helt fel om tsunamiförekomst i Nordeuropa. Jag lyfte fram lite fler exempel i inlägget Bildt om tsunami och Nordens diskreta charm.

Ett annat tema från i våras var avslöjandena om plagiat på hög nivå : hur tyska ministrar plagierat sig till sin doktorstitel och hur London School of Economics släppt igenom Saif Ghadaffis plagierade avhandling. Det fick mig att fundera över den svenska regeringens utbildningsnivå. Vare sig till höger eller vänster verkar ju högre utbildning vara någon viktig merit för en minister. Det är ju i och för sig skönt att vi på det sättet slipper plagiataffärer, men det är pinsamt att ministrar kan skriva på sin CV att de har högre studier vid Stockholms Universitet när de  inte har tagit  nån examen. Det är ungefär som att säga att man har klarat körkortsteorin och halkkörningen. När jag skriver detta upptäcker jag att man avsevärt förbättrat utbildningsnivån med den (delvis) nya kvinnocentertrion Hatt, Ek och Lööf, som alla har en examen på kandidatnivå.

Jag avslöjade också ett annat fall av plagiat, i detta fall självplagiat. Det skulle vara lättare att vara högproduktiv forskare om man kunde göra som Kronstam och publicera gamla artiklar med lite ny inledning. Ännu när detta skrivs ligger både 2011 års och 2000 års versioner av samma artikel ute på DNs webb, så självplagiat är tydligen inte något man skäms för inom tidningsvärlden.

Slutligen mera dumheter från DN, slafsig journalistik, att intervjua en självgod historiker som är  missnöjd med sina kollegor och ta det som ett mått på forskarnas ovilja att nå ut med sina resultat. Att forskare på Stockholms Universitet inte är ovilliga att popularisera sin forskning eller att använda sin sakkunskap och analysförmåga på viktiga samhällsfrågor visas bl.a. av de många kollegor som bloggar.

Havnevik om Sida och Bagamoyo Ecoenergy Limited (BEE)

KJell Havnevik skriver klokt om de åter aktuella planerna på svenska sockerplantager i Bagamoyo genom Bagamoyo Ecoenergy Limited på Nordiska Afrikainstitutets hemsida. Om Sida stöder det projektet riskerar man att öka konflikterna mellan rika och fattiga. Sida borde i stället stöda småbrukare. Men, skriver Havnevik, stöd till afrikanska småbrukare kräver insikter i lokala förhållanden och hur det kan länkas till nationella och globala nivåer på ett produktivt och rättvist sätt. "Det finns inga storskaliga genvägar för stöd till afrikansk jordbruksutveckling".

Nu undrar vän av ordning, som läst mina tidigare bloggar vad företaget egentligen heter. Om jag fattat det rätt så är det så här:

Per Carstedt äger Carstedts Bilservice i Örnsköldsvik, som är huvudägare till Ecosystem i Scandinavien AB (ja det stavas så), som är huvudägare till Ecodevelopment in Europe AB, som är huvudägare till Ecoenergy Africa AB, som fram till för ett år sedan ungefär ägde Ecoenergy Tanzania Limited i Tanzania och Ecoenergia de Mozambique Limitada i Mozambique.

I slutet av 2010 såldes de båda afrikanska dotterbolagen till ett nybildat dotterbolag Ecoenergy Africa Limited, med säte i skatteparadiset Mauritius och som ska verka som holdingbolag för de afrikanska bolagen, däribland Bagamoyo Ecoenergy Limited...

Jag hoppas verkligen att Sida kan reda ut var skatterna ska betalas. Genom openaid.se är det meningen att det ska vara full transparens i vad som sker med svenskt bistånd, men det gäller inte vad som räknas som affärshemligheter. På openaid.se finns det i alla fall en notering om det planerade stödet och nättidningen Development today avslöjade också i våras att svenska ambassaden i Tanzania i ett brev till Ecoenergy förklarat sig i princip positiv till en kreditgaranti.

Men det är inte lätt att fatta varför Carstedts bilservice måste gå igenom ett bolag på Mauritius för att operera i Tanzania....

Bra fråga på Åkes blog: Vad är egentligen land grabbing?

Nairobi Arboretum, källa Wikipedia

Åke Barklund, sekreterare och VD för KSLA, ställer den högst motiverade frågan "Vad är egentligen land grabbing?" i Åkes blog. Åke Barklund ger också en mycket god, självupplevd illustration till land grabbing. Han berättar hur politiker i Nairobi försökte skaffa sig tomter på mark som tillhörde Nairobi arboretum - en av Nairobis lungor, som verkligen rekommenderas. Jag har vid olika tillfällen vandrat genom området på väg från centrum upp till British Institute in Eastern Africa. Åke Barklund satt i styrelsen för Nairobi Arboretum och upplevde alltså dessa konflikter på nära håll.

Det verkar som begreppet land grab började användas under 1800-talets andra hälft för det sätt som mark koloniserades i Nordamerika. Boken Land grab: the truth about "the winning of the West" av John Upton Terrell rekommenderades av en kollega för ett bra tag sedan och den ligger i lästraven, men det verkar dröja tills jag kommer fram till den.

Merriam Webster definierar land grabbing  som "usually swift acquisition of property (as land or patent rights) often by fraud or force"

På samma sätt som Nordamerika på 1800-talet hade sin historia, som präglade synen på olagliga, snabba och etiskt oförsvarbara sätt att skaffa sig mark, så hade vi i Sverige en liknande erfarenhet vid samma tid. Skogsbolag avverkade kronoskog och köpte, med tveksamma affärsmetoder, mark av bönder. Det gav upphov till begreppet baggböleri. Begreppet används i dag om olovlig avverkning på annans mark, eller att lura timmer och skog från bönder (Nationalencyklopedien). Baggböleriet var, vad jag förstår, också bakgrunden till Jordförvärvslagen, som genom att förhindra eller försvåra att bolag köper mark av enskilda ska gynna sysselsättning och boende i glesbygder och förhindra att bolag (juridiska personer) ska konkurrera ut bönder (fysiska personer).

Den ordagranna översättningen av land grabbing är markrofferi och jag tycker inte det finns någon anledning att använda engelska när vi har en så tydlig översättning. Det klargör också att grabbing eller rofferi inte är något som vi tycker är bra. Att som en radioreporter en gång frågade mig  "Kan inte land grabbing vara bra för utveckling?" blir då omöjligt. Jag vill alltså definiera markrofferi  som att med juridiskt eller etiskt tveksamma metoder eller genom rent lurendrejeri tillskansa sig mark.

Men den frågan som bör diskuteras, och som också Åke Barklund tar upp i sin blog, är om alla stora utländska markförvärv och jordbruksinvesteringar i utvecklingsländer ska anses som markrofferi eller om sådana markförvärv i stället kan bidra till positiv utveckling.

Sedan 2007 och 2008 års skenande livsmedelspriser har stater, bolag och pensionsfonder allt mer riktat sin uppmärksamhet mot råvarumarknaderna och mot fastigheter och jordbruksmark i utvecklingsländer. Det är en ny situation som ställt frågan om nyttan av jordbruksinvesteringar i fattigare länder i ett helt nytt perspektiv.

Många ställer den högst berättigade frågan till oss, som i debatten kritiserar att svenskt bistånd ska gå till markrofferi, om alla utländska markförvärv och investeringar i jordbruk i utvecklingsländer automatiskt är dåliga. Afrika behöver tillväxt och investeringar och hektarskördarna i afrikanskt jordbruk skulle kunna vara mycket högre - det tror jag alla bedömare är eniga om.

Åke Barklund skriver: "Förutsatt att de myndigheter i utvecklingsländer, som upplåter jordbruksmark till utlänningar, har kompetens och är okorrupta, så kan rika länders landinvesteringar i fattiga länder mycket väl bidra positivt till utveckling." Jag håller i princip med, men vill lägga till två punkter, som i första hand fokuserar på Afrika.

Den första rör respekten för existerande sedvanerätter i området. Regelrätta avhysningar av bönder från bostäder och mark, som de odlat under längre tid förekommer visserligen i samband med utländska markförvärv, men det är långt mer vanligt att de stora utländska markförvärven leder till att småbönder och pastoralister förlorar tillgången till utmarker och skogar, som de sedvanerättsligt utnyttjat till bete, jakt, biskötsel, ved och kolning. I Sverige växte fastighetslagstiftning och lantmäteri fram successivt och i de gamla lantmäterikartorna och domböckerna hittar vi många exempel på hur man noterar och respekterar sådana rättigheter. Urminnes hävd, d.v.s. att man brukat marken så länge att ingen längre kan minnas hur man fick tillgång till den, var ett viktigt rättsargument på 1600-talet, liksom även "viss tids hävd".  Respekt för sådana rättsargument var en viktig grund för dagens fastighetsindelning och för det transparenta fastighetsregister, som gör att många svenskar har en ganska enkel och okomplicerad bild av vad det innebär att äga mark.

Många utvecklingsländer har å andra sidan en fastighetslagstiftning, som är en blandning av gamla koloniala lagar och nya lagar som infördes under den första tiden av självständighet, inte sällan med starka socialistiska inslag. I många lagar är en portalparagraf att "All land is vested in the president". Ofta förekommer paradoxalt nog inom sådana socialistiska system att gamla europeiska farmer kan ha tydliga lagfarter, medan bönders urminnes hävd visserligen är respekterad i lagens paragrafer, men inte registrerad och inte respekteras i praktiken om det gäller mark som räknas som “state land”, “public land”, eller “government land”. I många länder pågår en formalisering och registrering av sådana rättigheter, men som påpekas i rapporten Land rights and the rush for land överflyglas den processen ofta när stora utländska markförvärv sker. En viktig del i FNs och andra utvecklingsorgans politik för bekämpa fattigdom har varit att säkra de fattigas rätt till mark och likhet inför lagen, vilket inte minst kom till uttryck i arbetet inom kommissionen Legal Empowerment of the Poor. Tydliga rättighetssystem ses som en viktig grund för ekonomisk och social utveckling. Om de utländska investeringarna ska ha stöd från biståndsorgan borde det alltså inte räcka med att säga att man följer landets nuvarande lagar och praxis. Man måste också respektera de grupper som sedvanerättsligt har hävd på marken och som skulle ha respekterats i 1600-talets Sverige. När detta inte sker eller när överenskommelserna med småbönderna sker på ett vis som påminner om baggböleri (tomma utfästelser och snabba underskrifter) är det motiverat att tala om markrofferi.

Den andra frågan. som är helt central när man ska bedöma om utländska investeringar i jordbruk bidrar till utveckling är de rent ekonomiska faktorerna. Skattar det utländska bolaget i landet? Har man valt en produktionsform - exempelvis med underleverantörer och kontraktsodling  - som ger maximal effekt när det gäller att öka välståndet i landet? Hur många arbetstillfällen skapas? Här gäller det att granska inte bara vad som utlovas utan vad som faktiskt sker. Det hänvisas ofta också till indirekta effekter, men det verkar ännu inte finnas empiriskt robusta resultat, som kan belysa den senaste vågen av storjordbrukssatsningar ur den aspekten. Rätta mig om jag har fel.

Det verkar ibland som om de biståndsorgan som ger stöd till storskaliga jordbruksprojekt befinner sig vid historiens jungfrufödsel och inte tar till sig lärdomarna från tidigare storsatsningar både under kolonialperioden och senare. Se mitt blogginlägg Stora satsningar stora misslyckanden.  Om jag fattat det rätt pekar ekonomisk forskning på att det finns viktiga skillnader i effekten på fattigdomsbekämpning vad gäller hur mycket man satsar på kontraktsodling eller rent plantagejordbruk, och (när det gäller biobränsleproduktion) på vilka grödor man satsar - kassava och jatropha skulle ge störst möjligheter för småbönder.

Slutligen - frågan om hur jordbruket i Afrika ska kunna utvecklas handlar inte i första hand om hur man ska förhålla sig till utländska investeringar utan i lika hög utsträckning att man stödjer de utvecklingsmöjligheter som ligger i kraftigt ökade hektarskördar bland de småbrukare som nu dominerar kontinenten. Jonathan Foley har nyligen visat att det är möjligt att få fram livsmedel till de 9 miljarder vi förväntas bli om 40 år utan att odla upp mer mark utan i stället genom en hållbar jordbruksintensifiering på existerande ytor - genom att minska avkastningsklyftan (close the yield gap).

Det verkar på mig inte som det viktigaste just nu skulle vara att öka arbetsproduktiviteten i afrikanskt jordbruk med kapitalintensiva satsningar utan snarare att öka arealproduktiviteten med förbättrade grödor, kloka växtföljder, investeringar i markvård, gödsling och omsorg om odlingsjorden. Vad gäller potentialen för en rejäl ökning av hektarskördarna från existerande småbönder, utan inblandning från storbolag, finns det nu också förhållandevis optimistiska bedömningar, som inte bara utgår från ett litet antal framgångshistorier utan från ett större material, som nyligen sammanfattats i boken Sustainable intensification in Africa.

Tack Åke, för att du med din kloka fråga gav mig inspiration att utveckla frågan längre än vad som gick att göra i ett 600 ord långt utropstecken i Expressen.

Flera bloggar från Stockholms Universitet

Tack Per Larsson, redaktör på kommunikationsenheten, för uppgifter om fler bloggar från Stockholms Universitet. Nu är listan nere till höger utvidgad. De som visat aktivitet under senaste halvåret är med. Nu börjar listan likna samma bredd som fanns på blogs.su.se  fram till sista november 2010. Det vore kul om kommunikationsenheten hittar en bra form för att visa upp denna bredd och kommunikationsvilja från universitetets forskare.

Jag upprepar det jag skrev på Second opinion :  "Forskarna är inte ovilliga att föra ut sina resultat", och jag skulle vilja tillägga : och inte heller ovilliga att delta i samhällsdebatten med sin sakkunskap och analytiska förmåga även i frågor som de inte direkt forskar om. Döm själva från blogglistan med aktiva bloggare från Universitetet.

Bloggar från Stockholms Universitet

Nu har det gått ett år sedan Stockholms Universitet lade ner sin gemensamma blogfunktion. Funktionaliteten är tveklöst mycket bättre på de mer reguljära blogvärdarna. Men det är samtidigt synd att inte universitetet synliggör de bloggande forskarna mer. Till min stora glädje uppmärksammar nu Universitetsnytt bloggande forskare.

Jenny Madestam på statsvetenskapen, Mårten Schultz på juridik och Patrik Lindenfors på Centrum för evolutionär kulturforskning intervjuas om sitt bloggande. Jag håller med om många av de skäl de har till att man bloggar, men vill tillfoga ett. Universitetet har numera en språkpolicy som säger att vi forskare ska vara tvåspråkiga, d.v.s. kunna tala och skriva om vår forskning på både svenska och engelska. Och eftersom mina vetenskapliga skrifter under de senaste åren mest är på engelska ser jag bloggande som ett viktigt sätt att hålla en vetenskaplig och populärvetenskaplig svenska vid liv.

Ibland har det hänt att en kort blog tagit alldeles för lång tid för att jag funderat och slagit över en bra översättning på ett engelskt fackbegrepp. Men den tiden är det värt - ofta tillför denna översättningsoperation en dimension till forskningen. Ibland har vi t.o.m. bättre och slagkraftigare begrepp på svenska än vad de ofta luddiga, oprecisa och programmatiskt synonymspäckande och definitionsskeptiska,  brittiska samhällsvetarna och humanisterna rör sig med.

Kul att få med tre nya bloggar i  listan nere till höger. Jenny Madestam och Mårten Schulz var okända som bloggare för mig. Patrik Lindenfors blog har jag sett men inte förut tänkt på som en blogg från Stockholms Universitet. Eftersom jag tycker att långa bloglistor bara rör till det så passar jag samtidigt tyvärr på att stryka Andrej Kuutmann, som förut bloggade så intressant om möjligheten till liv på andra planeter. Han verkar inte vara på Stockholms Universitet längre och bloggar ytterligt sporadiskt och då sällan om sin forskning, som var så intressant. Är det nån som känner till andra bloggar från Stockholms Universitet så tar jag tacksamt emot information om det.

Svenska kyrkan ställer frågor till Swedfund

Jag hade inte utrymme att närmare beskriva de stora frågetecknen kring Swedfunds investering i Addax i debattinlägget i Expressen. I bloggen i går gav jag några länkar till kritiken. Nu ser jag också att svenska kyrkan ställer vassa frågor i ett brev till Swedfund.

Jag tycker att det är konstigt att Swedfunds affärer i Sierra Leone har uppmärksammats så lite i pressen. På nyhetsdebatt-siten second opinion frågar jag: "Borde inte Swedfunds stolta pressmeddelande om den största jordbruksinvesteringen någonsin i Sierra Leone väcka undersökarinstinkter på åtminstone någon nyhets- eller ekonomi-redaktion?"

Frågor kring svenskt bistånd och markrofferi

Swedfund har investerat 10 miljoner euro i ett biobränsleprojekt i Sierra Leone. Enligt Swedfund har företaget Addax gjort allt för att detta inte ska kunna anses som markrofferi, men den schweiziska kyrkliga organisationen Brot für Alle är i sin grundliga rapport från Sierra Leone inte lika övertygad om att allt har gått rätt till. Se också rapporten från Oakland Institute.

Västerås stift har investerat i ett skogsprojekt i Mozambique, som skulle vara bistånd, men som verkar vara så tokigt genomfört i förhållande till lokala bönder att en stor nederländsk pensionsfond erkänner att deras investeringar där inte stämmer överens med deras miljömässiga och sociala krav. Fallet diskuteras inom svenska kyrkan och det är viktigt att notera att Svenska kyrkan centralt inte stod bakom Västerås stift när de startade detta. Den tidigare stiftsjägmästaren i Västerås, som ledde Mozambiqueprojektet, är nu uppsagd.

Ännu har inga biståndsmiljoner från Sida, mig veterligt, garanterats för det svenskägda men Mauritiusbaserade EcoEnergy, deras sockerplantage i Bagamoyo i Tanzania och deras planer på 200 000 hektar i Rufijideltat. Men av openaid.se framgår, om man söker på EcoEnergy, att fråga finns på Sidas bord.

Detta är något av bakgrunden till att jag på Expressens debattsida idag väcker frågan om biståndsmiljoner ska gå till markrofferi. Den som vill se vilka källor jag bygger på kan kolla på en engelsk översättning med fotnoter.

Är markrofferi utveckling?

Renée Vellveé och Henk Hobbelink från GRAIN intervjuas i samband med prisceremonin för Right Livelihoods award.  . Foto UDs pressarkiv.


I går ringde jag till vdn för Agro EcoEnergy i Tanzania, Anders Bergfors, för att få lite sakupplysningar inför kvällens presentation om deras pågående planer på 8000 hektars sockerplantage vid Bagamoyo. Han övergick snabbt till att anklaga oss som under 2009 kritiserat deras föregångare SEKAB för markrofferi (land grabbing). Han menade att vi inte var intresserade av utveckling utan hellre såg att de afrikanska bönderna gick kvar där med sina hackor som intressanta studieobjekt.

Det kan därför vara skäl att hänvisa till hur FNs speciella rapportör för matsäkerhet ser på biobränslen och markspekulation och hur det förhåller sig till utveckling. Olivier de Schutter säger "Our failure to help small-scale farmers to access markets – and to live decently from farming – is a key cause of hunger" och han ser mycket negativt på biobränslen och markspekulation:

“The G20 made an important statement of intent by placing food security at the top of its agenda. But agreeing a food security action plan without addressing biofuels and speculation would be like running a bath without putting in the plug. All of the good ideas simply drain away,” sa  Olivier De Schutter nyligen som en kommentar till G20-mötet i Cannes i början av november. Läs mer på Olivier de Schutters hemsida .

I går delades det "alternativa nobelpriset" ut till bl.a. GRAIN  - se mer om det på regeringens hemsida.  Motiveringen till priset är  “… for their worldwide work to protect the livelihoods and rights of farming communities and to expose the massive purchases of farmland in developing countries by foreign financial interests.”

Läs Henk Hobbelinks tal i riksdagshuset i går.

I morgonens radionyheter intervjuades Henk Hobbelink och där uppmärksammades också hur svenska pensionspengar används till investeringar i stora kommersiella jordbruk i Brasilien.

Samtidigt meddelas att Swedfund gått in med tunga investeringar i ett gigantiskt biobränsleprojekt i Sierra Leone. Om detta kommer Gunnel Axelsson Nycander från Svenska Kyrkan att rapportera vid kvällens seminarium på kulturhuset.