När jag undervisar studenter i det vackra, idylliska svenska landskapet om de avhysningar av landbönder (arrendatorer), som skedde under 1600-och 1700-talets säteribildningar, brukar det väcka viss undran. När man står inför den till husgrunder förvandlade bytomten vid Halleby i Östergötland, i nära anslutning till det äldre stensträngsområdet, eller bönderas bevarade tegmönster vid Kavlås säteri i Hömbs by utanför Tidaholm brukar de fråga: Vad blev det av bönderna? Hur kunde jordherren bara avhysa dem och lägga by och åkermark för fäfot?
När jag berättar för djurskådande turister och vänner om att den fantastiska "vildmarken" i Ngorongorokratern är resultatet av en avhysning av de pastoralister, som bott där sedan den tyske farmaren Adolph Siedentopf flyttade från sin gård i kraterbotten 1916, brukar också några förvånade ögonbryn höjas. 1954 skedde de första avhysningarna men den slutliga avhysningen av massajer skedde under det självständiga och socialistiska Tanzania. "Som en konsekvens av villagiseringsprogrammet under mitten av 1970-talet och av den hårdnande naturbevaranderegimen avhystes de i slutet av 1970-talet" skriver Kaj Århem i sin bok Pastoral man in the garden of Eden.
Det finns alltså en lång tradition av avhysningar i många länder i Afrika, under kolonialtiden såväl som under den tidiga självständigheten. Den fortsätter nu i den neoliberala epokens afrikanska stater. Se till exempel på vad som just nu pågår i Morogoro-regionen och i Rukwa-regionen i eller nyligen hänt i Dar es Salaam i Tanzania.
Det finns få marker i Tanzania som inte utnyttjas eller bebos av folk. De gigantiska plantager som nu planeras från olika biobränslebolag i Tanzania, inklusive det svenska SEKAB, kommer förr eller senare att ställas inför att folk måste flytta sin från bosättningar och odlingar och flytta sina boskapshjordar från marker som de använt sedan länge. Enligt lagen kan det hävdas att de inte har rätt att vara där. Men den tanzanska lagstiftningen kring mark är en soppa av olika lager av beslut, där förstatligandet av all mark under Nyerere ligger som en legal bottenklang: "all land in Tanzania is public and vested in the president, as trustee on behalf of all". (Är det socialism eller feodalism vi talar om?) Det innebär att det som i det gamla Sverige skulle betecknas som långvarig hävd, har liten chans mot statens anspråk. I London däremot fick en uteliggare lagfart på sin koja med omnejd i Hampstead Heath på basis av tjugo-årig hävd.
När biobränsleföretag lovar att de ska följa "landets lagar och praxis" (SEKABs svar till vår debattartikel) blir jag alltså inte särskilt imponerad över deras "corporate social responsibility". Varför ser man inte mera kritiskt på Tanzanias marklagstiftning och på den praxis som man kan se tillämpas vid de pågående avhysningarna ("seizure of cattle", "brutal beating", "flatten and demolished homes") Varför tycker man det är så självklart att man i de gamla Sovjetrepublikerna ska ge marken tillbaka till de som ägde den före socialiseringen eller att svarta i Sydafrika ska få tillbaka de marker som de, före apartheid, hade långvarig, men icke lagfaren hävd på. Och varför kan samma syn inte gälla i Tanzania?
En helt annan ställning tar FNs kommission om
"Legal Empowerment of the Poor" som i sin slutrapport
Making the law work for everyone skriver om avhysningar:
"Evictions should only be an option in circumstances where physical safety of life and property is threatened, where contract agreements have been breached, or under fair eminent domain procedures. It must be by due legal process, equally applicable, contestable, and independent, and where the cost of eviction is fully compensated. "
Det konstiga uttrycket eminent domain procedures syftar på den rättsprocess som staten kan använda då den måste ingripa mot privata egendom för att säkra allmänna intressen som vägar, skolor etc.