Den försvunna klimatflyktingkartan och köpt "vetenskap"

Frågan om hur prognosen om 50 miljoner klimatflyktingar år 2010 först kom till, sedan användes som ett tungt retoriskt grepp i FN, och nu inte längre finns att hitta på UNEPs hemsidor, blir allt rörigare. Om man försöker ta ner en information från en websida reagerar nätsamhället med att genast göra den mer allmänt tillgänglig. Det är konstigt att inte makthavare ännu insett hur man hanterar nätet. Här kommer kartan, som UNEP Grid inte längre vill visa. Jag återfann den hos bloggen http://wattsupwiththat.com/



UNEP-Grid i Arendal tillhandahåller, i alla fall ännu, den fortfarande i högupplöst from. Följ följande länk:

11kap9climat.png 3012 x 1699 pixels PNG (577K)

Kartan i sig säger inget direkt om antalet klimatflyktingar men när den låg ute på deras mer lätttillgängliga hemsidor hade den texten.

"Fifty million climate refugees by 2010. Today we find a world of asymmetric development, unsustainable natural resource use, and continued rural and urban poverty. There is general agreement about the current global environmental and development crisis. It is also known that the consequences of these global changes have the most devastating impacts on the poorest, who historically have had limited entitlements and opportunities for growth.

Sources

Norman Myers, ‘Environmental refugees, An emergent security issue’, 13. Economic forum, Prague, OSCE, May 2005 ; Millennium Ecosystem Assessment, 2005 ; Liser, 2007."

Mera klargöranden eller snarare mera förvirring om hur förutsägelsen om 50 miljoner klimaflyktingar kom till och nu hanteras av FN finns nu hos den ursprungliga källan till nyheten:  Asian correspondent. Deras reporter väntar på ett svar från FN

Sättet som detta hanteras på av UNEP och av UNEP-Grid i Arendal är verkligen klantigt. UNEP-Grid i Arendal har som syfte att "communicate environmental information to policy-makers and facilitate environmental decision-making for change". Då vore det väl väldigt lämpligt att uppdatera informationen om hur man ser på sannolikheten för klimatflyktingar idag och kommentera den äldre kartan, hellre än att bara ta bort den.....

Förklaringen till varför man tagit bort kartan som återfinns här är helt ofullständig. Dessutom så finns kartan kvar i andra sammanhang på samma site som t.ex. här. Det är svårt att sudda ut sin historia på nätet. Man får bära med sig dumma förutsägelser precis som man får bära med sig fyllebilder på facebook resten av livet.

Frågan är större än att enbart handla om en karta. Den belyser det James Fairhead och Melissa Leach beskrivit så väl i sin bok Misreading the African landscape. I kapitel 9 analyserar de de faktorer som gör att FN-system och andra internationella organ bidrar till att upprätthålla, vidarebefordra dåligt belagda och ofta helt bakvända historier om miljöförstöring och dess orsaker. Det är helt enkelt för mycket pengar och intressen inblandade för att man ska ha tid och råd att lyssna på hur forskningsläget idag ser ut. Alarmrapporterna och det utredningsväsende som är kopplade till dem har sin egen politiska ekonomi och har mycket lite med källkritik och vetenskap att göra.

Klimatflyktingarna verkar inte komma...

Jag har tidigare skrivit om naturvetenskapliga klimatforskare  och meteorologer som alltför högröstat pratar om saker de inte har koll på: klimatflyktingar.  När naturvetare larmar om klimatflyktingar är det som om samhällsvetare skulle larma om kommande jordbävningar. Det gäller i båda fallen att förstå vilka faktiska drivkrafter och mekanismer som är i rörelse.

Nu verkar det som om en sund skepticism mot alarmrapporterna sakta sipprar in även i FN-systemet. Enligt Spiegel känner sig FN, eller närmare bestämt UNEP,  besvärade över sina tidigare larmrapporter och har nyligen plockat ner de webb-sidor från 2005 som larmade om att det 2010 skulle finnas 50 miljoner klimatflyktingar.

Spiegel-länken twittrades fort förbi här nere till höger av den skarpsynte Benjaminsen.

Jag kan inte låta bli att samtidigt tänka på kopplingen till medielogiken, som jag varit inne på i mina tidigare inlägg i de gånga veckorna. Det var ju den som gjorde att meteorologen Holmgren utsågs till flyktingexpert av Expressen förra gången jag tog upp detta. För mig är detta som sagan om Peter och vargen. Ju mer pressen och opionsbildare som t.ex. Birger Schlaug, upprepar ogrundade påstående om klimatflyktingar, desto mer argument ger de till de intressen som inte vill dra ner på energiförbruking och fortsatta utsläpp.

Journalistikens nya villkor

Jag kanske var lite idealistisk när jag tyckte att undersökande journalistik skulle närma sig ett vetenskapligt förhållningssätt till sina källor. Jag gjorde det i ett blogginlägg, som jag också sände till Second opinion.

Stig-Björn Ljunggren, också på Second opinion, har en annan, mer cynisk, men sannolikt helt realistisk bild av vilka villkor som journalister arbetar under. De jagar så vilt efter en bra "ståry" att källkritik helt enkelt får stå tillbaka. "Medierna är helt enkelt nyhetsdrivna, inte analysdrivna" skriver han.

Stig-Björn Ljunggren lägger ansvaret tillbaka på oss läsare och ser det som en folkbildningsuppgift:

"Om människor är medvetna om under vilka villkor som medierna arbetar, att deras uppdrag inte är att spegla verkligheten utan ge oss en bra 'ståry', att de inte skriver upphetsade rubriker därför att det är sanningen som hyllas, utan den goda historien som det ska puffas för, då kommer vi också att få en mer medveten publik. Och avsändarna tvingas anpassa sig därefter."

Svenska jordbrukets historia på engelska -- och på nätet

Snart är dags för boksläpp på The Agrarian History of Sweden: 4000 BC - AD 2000. Det är en förkortad och översatt version av Det svenska jordbrukets historia, som gavs ut i fem band med början 1998. I varierande grad har de olika författarna dessutom uppdaterat materialet med hänsyn till den forskning som skett under de senaste 15 åren. Ellen Anne Pedersen och jag skriver om perioden 800 f.Kr. - 1000 e.Kr.

Den svenska versionen är tyvärr slut på förlaget, bortread och eller makulerad. Det finns dock fortfarande en del ex kvar av band 1 i  Kulturgeografiska insitutionens kompendieförsäljning. Men det gamla fembandsverket är nu också tack vare bra arbete från lantbruksakademiens enhet för de agrara näringarnas historia tillgänglig på nätet på denna adress:

http://www.kslab.ksla.se/Femband/fembandet.htm

Bör undersökande journalistik vara källkritisk -- eller bara polemisk??

Idag hade jag tänkt att ta fatt i ett uttalande från Zaremba som jag tyckte var intressant. Zaremba skriver i DN om utredningen En hållbar lärarutbildning SOU 2008:109.

"Utredaren Sigbrit Franke noterar särskilt att lärarstudenterna lider av ett speciellt handikapp. De har svårt att skilja mellan vetenskapliga och politiska texter." (Sverige har slutat undervisa).

Jag känner igen problematiken från universitetsundervisningen, det är ju en av de viktigaste sakerna vi lär ut när det gäller källkritik. Lösningen på det problemet är givetvis att se till att lärarutbildningen närmas den övriga universitetsutbildningen, en process som just nu pågår med full och ibland lite smärtsam kraft vid Stockholms Universitet, där den tidigare Lärarhögskolan nu håller på att integreras i universitetets övriga verksamhet. Ökad satsning på forskning och forskarutbildning för lärare och lärarutbildare som idag föreslås i en debattartikel i SvD är ett annat bra steg för att närma lärarna och lärarutbildningen till det vetenskapliga perspektivet.

Jag blir nyfiken på vad det egentligen stod i SOU 2008:109. Är det verkligen så att färdigutbildade lärare inte kan skilja på vetenskapliga och politiska texter ? På  vilken nivå av lärarutbildningen syns det? Vilken undersökning stödjer sig utredaren på när detta påstås -- det måste jag ta reda på. Är det en hållning som finns kvar även efter att vi utbildat blivande lärare i tre terminer geografi på universitetet? I så fall är det något vi måste ta itu med. Det låter intressant. Det är sällan som vi får bra mått på hur vi uppnår våra lärandemål.

Jag går till källan  och hittar endast följande text:

"Det räcker med att betrakta litteraturlistor för ett antal utbildningsvetenskapliga arbeten för att se en annan för det pedagogiska forskningsfältet typisk företeelse. Det gäller användningen av politiska dokument – såväl fastställda styrdokument som läroplaner och programmatiska dokument som internationella överenskommelser. Sådana texter kan självklart vara utgångspunkter eller föremål för vetenskapliga undersökningar, men kan inte ses som vetenskapliga teorier eller beskrivningar av skolans verklighet. Om blivande lärare får uppfattningen att politiska och vetenskapliga texter har samma status, riskerar de att få en alltför okritisk hållning till material som har en ideologisk snarare än empirisk grund." (SOU 2008:109 s. 201-202)


Finns Zarembas påstående om lärarstudenternas handikapp belagt någon annanstans i SOU, som jag i hastigheten inte hittar?? Nej, allt talar för att det är stycket ovan som är grunden för Zarembas påstående. Det handlar inte om lärarstudenterna utan om en del av den utbildningsvetenskapliga forskningen. Det gör visserligen inte saken bättre, men varför ska Zaremba uttala sig om de färdiga lärarstudenterna på grundval av det? Om vi talar om ämneslärarutbildningar, dvs för grundskolans högre nivåer och för gymnasiet så har de ju alla utbildats på vanliga universitetskurser och om de efter det skulle ha svårt att skilja politiska och vetenskapliga texter så är det vårt ansvar.  Hur var det med källkritiken Zaremba?

För att göra det klart för alla som läser detta: Jag delar Zarembas önskan om en kritisk granskning av skola och lärarutbildning. Jag tror också att det begåtts stora felsteg i utbildningspolitik och lärarutbildning. Som förespråkare för universitetsämnet geografi har jag sett många dumheter både från skolverket, lärarutbildningar och regeringar av skilda färger. Men debatten om detta befrämjas inte av att man hanterar fakta på det sätt som Zaremba gör.  Bör inte både skolan och skoldebatten närma sig vetenskapen snarare än kvällstidningsjournalistiken? Är inte det bästa kriteriet för en undersökande journalistik att man kollar sina källor ordentligt?

Maciej Zaremba slarvar med fakta

Maciej Zaremba granskar med skarpa ögon och en viss cynisk humor den svenska skolan i en serie i Dagens Nyheter. Jag läser inledningsvis hans artiklar med samma inlevelse som jag läst hans tidigare serier. Men så kommer han  i söndags plötsligt fram till vårt inlägg i SvD i höstas mot Björklunds klumpiga ändringar i kursplanen i Geografi. Efter att ha beskrivit en övning i namngeografi som medryckande skriver han

 "Men skall jag tro Annica Grundström, ordföranden i Geografilärarnas riksförening var just denna övning på gränsen till barnmisshandel. Tillsammans med fjorton tunga pedagoger (varav åtta professorer) gick hon i höstas till storms mot regeringen, som kört över Skolverket och ändrat i läroplanen för geografi. Ändringarna riskerade att föra skolan tillbaka till 1800-talet, fick vi veta."

Han lägger åsikter i Annica Grundströms mun som jag aldrig kan tänka mig att hon haft och han påstår att vi som skrev var "tunga pedagoger" . Han fortsätter

"Det reaktionära, visar det sig, bestod i att regeringen menade att eleverna skall lära sig i vilket land exempelvis Bryssel ligger och vilka språk som talas där. Att inhämta sådana fakta var förkastligt, hävdade pedagogerna. Det skulle rent av göra det svårare för ungdomarna att förstå världen."

Det är sorgligt att se hur han misshandlar vår text och våra argument och kommer med felaktiga uppgifter om vilka vi är (pedagoger). Han verkar bara ha läst Jan Björklunds svar till oss och inte vår egen artikel, än mindre tagit ställning till Björklunds klumpiga ändringar i kursplanen. Vi har aldrig påstått att man inte ska lära sig geografiska namn, men vi har vänt oss mot att Jan Björklund ska tala om vilka namn som ska läras och i vilken ordning man ska lära sig dem: Sverige, Norden, Europa, Världen.

Det var dels underkännandet av geografilärarens profession och dels det starka eurocentriska anslaget som gjorde att vi reagerade mot Björklunds klåfingriga sista-minuten-ändringar. Och påståendet att vi var en grupp pedagoger har Zaremba hämtat från Björklunds svar där Björklund skrev om oss geografiprofessorer och geografilärare  som "det pedagogiska etablissemanget" .

"Den motsättning mellan fakta och insikt som de konstruerar har haft förödande följder i klassrummen" skriver Zaremba och har inte läst vårt svar till Björklund där vi säger "Det är glädjande att Björklund och vi delar uppfattningen att det inte finns någon motsättning mellan att kunna fakta och ha förståelse för sammanhang (Brännpunkt 12/11). Det är dock inte där som skiljelinjen går."

Det hela gör mig tyvärr misstänksam mot resten av artikelserien. Har han vridit till andra uppgiftslämnare och händelser på samma sätt så sätter det ett frågetecken för hela serien. Måste man offra sanningen för den mediala dramaturgin? Det är sorgligt för det är ett viktigt budskap han har att föra fram.

I nästa artikel -  i DN i morgon - har han lovat att gå vidare i sin granskning av "de maktägande skikten i Skolsverige" till vilka han tydligen räknar oss undertecknare av artikeln. Jag är inte främmande för att det finns en sådan hegemoni och ett maktägande skikt i Skolsverige, och ser fram emot att få läsa om det skiktet, men räkna för Guds skull inte in oss geografiprofessorer i detta. Vi reagerade mot hur vårt ämne misshandlades av en klumpig skolminister. Vi har ingen åsikt om hur enskilda övningar i namngeografi utformas eller att det skulle vara barnmisshandel att lära geografiska namn. Hur man lär sig geografiska namn ska givetvis vara en fråga för den professionella geografiläraren och inte för utbildningsministern.

TILLÄGG: Se även nästa blogginlägg om Zarembas faktaslarv: LÄNK.

Behöver tillämpad forskning mindre teori?

Ibland stöter man på uppfattningen att tillämpad forskning och uppdragsforskning kan ta det lite lättare på sina teoretiska ansatser. Karl-Eric Knutsson var professor i socialantropologi och under en tid en av FNs biträdande generalsekreterare. Han tog mig en gång i ett samtal effektivt ur denna missuppfattning, som även jag nog lite oeftertänkt delade. Han menade att tillämpad forskning ställde större krav på teoretisk, begreppsmässig och metodisk klarhet. Som beslutsfattare i FN eller i UNICEF utfrågade han alltid forskare, som kom till honom med beslutsunderlag, om deras teoretiska och metodiska grundvalar. Det är lätt att förstå varför; deras resultat skulle ju ligga till grund för praktiska aktioner och om de varit luddiga i sin forskning var det stor risk att även åtgärden skulle bli fel.

Idag finns det ökad efterfrågan på landskapshistoria, både från den forskning som önskar förstå sambanden mellan klimat och markanvändning och från det växande landskapsintresse som följer av den europeiska landskapskonventionen. Jag menar, i linje med det som som Karl-Erick fick mig att förstå, att det ställer större krav på landskapsforskningens teoretiska och metodiska grundvalar. Det är en av de tankar som jag utvecklar i ett manus för Quaternary International som kan kan nås på följande länk.

En landskapsforskare med globalt perspektiv

Hans-Jürgen Nitz, som var professor i Göttingen, var en central forskare inom det europeiska samarbetet kring landskapshistoria inom t.ex. Permanent European Conference for the Study of the Rural Landscape och i den tyska Arbeitskreis für Genetische Siedlungsforschung in Mitteleuropa (numera ARKUM). Han disputerade på en avhandling om bebyggelseformer i Odenwald i Tyskland och skrev sin habilitationsavhandling (ung.docentmeritering) på en avhandling om jordbrukslandskap i Rajastan och den övre Gangesslätten. Det var många tyska historiskgeografer som på detta sätt kombinerade studier av historiska förhållanden i Tyskland med en vidare meritering baserad på studier av samtida landskap i tredje världen. Men för Nitz utvecklades detta till ett globalt perspektiv, som han höll levande hela tiden, parallellt med att han fördjupade sig i hur olika medeltida kolonisationsföretag i Europa återspeglades i planmässiga bebyggelse- och åkerformer.

Han skissade på 1980-talet på en analytiskt skarp global översikt över bebyggelseformer och deras historia (se nedan). Samtidigt så var han inspirerad av Immanuel Wallerstein, och förde in ett världsystemperspektiv i landskapshistorien. Han visade hur olika karaktäristiska odlingslandskapsformer och bebyggelsetyper återspeglade deras roll i den framväxande kapitalistiska världsekonomin, snarare än någon lokal organisk utveckling. Hans teoretiska intresse kring de samhällsvetenskapliga drivkrafterna i landskapsförändringen stod i kontrast till den ofta ganska formalistiska forskningen bland de andra tyskarna under 1970 och 1980-talen.

När man idag googlar efter Hans Jürgen Nitz hittar man inte mycket. Nätet har en tendens att fokusera på det som hänt i den engelskspråkliga världen på 2000-talet. JSTOR tycks t.ex. inte ha särskilt stort intresse för lite äldre tyska tidskrifter eller är det tyskarna som inte gillar JSTOR?  Nitz dog 2001 alldeles för tidigt och med många bra projekt framför sig. Jag skulle vilja illustrera denna blog men en bild av den korta, energiske, entusiastiska och skarpa Nitz, men det verkar inte finns några på nätet och jag tror inte han är med på mina gamla diabilder från konferenser och exkursioner. Likadant är det visst med böckerna. De flesta av dem finns endast antikvariskt via tyska Amazon.

För den som vill fördjupa sig i Nitz globala perspektiv rekommenderas att kasta sig till tyska Amazon och köpa sista exet av boken ovan (på engelska) och så skaffa sig följande två uppsatser på tyska:

Die aussereuropäischen Siedlungsräume und ihre Siedlungsformen: Gedanken zu einem darstellungskoncept (1985) och  Grundzüge einer Siedlungsgeographie der dritten Welt. Ein Versuch am Beispiel Afrikas und Asiens (1990).  Båda återfinns återtryckta i samlingsverket Nitz: Allgemeine und Vergleichende Siedlungsgeographie (1998)