Indianer och vita

Jag har i tidigare bloggar uppmärksammat aktuell forskning om jordbruk i Amerika före Kolumbus (Bill Doolittles undersökningar av förkoloniala jordbruksformer i Nordamerika  och Charles Manns utmärkta bok 1491). Det känns viktigt att påminna om detta eftersom de flesta läsande svenskar tycks ha en ganska dimmig uppfattning om vad ursprungsinvånarna i Nordamerika livnärde sig av under 1400-talet. Det har jag fått bekräftat både genom enkäter till nybörjarstudenter på universitetet och i samtal med samhällsintresserade jämnåriga intellektuella med en viss position i samhällsdebatten.
Nu kan jag inte låta bli att göra reklam för en annan ingång till detta problem. Peeter Maandi tipsade mig om en ny bok av Stuart Banner: "How the Indians Lost Their Land". Några dagar senare fann jag den på en hylla hos Hedengrens i Stockholm (bra bokhandel förresten!!).
Stuart Banner, som är juridikprofessor vid University of California, Los Angeles, fick frågan av en student om indianerna hade sålt sin mark eller om den hade blivit tagen från dem. Banner svarade att det visserligen hade funnits avtal, men indianerna hade egentligen inte gått med på försäljningen för de hade ett annat ägandebegrepp än europeiska bosättare. Dokumenten var bara till för att få transaktionen att se laglig ut. Studenten verkade nöjd med svaret, men frågan bekymrade Banner och gav upphov till denna bok där Banner går igenom vad som egentligen hände. Kännetecknande för den första koloniala epoken var att ursprungsinvånarna visst hade begrepp för ägande och att engelsmännen visst erkände deras äganderätt till marken. Under den första perioden ägde alltså flera transaktioner rum på ett sätt som uppfattades som lagligt både från de säljandes och de köpandes sida.  Banner kritiserar här tidigare historiker, bl.a. William Cronon, för att de framställt det som om de tidiga kolonisatörerna använt argument som att marken inte brukades av någon. I själva verket respekterades deras äganderätt på samma sätt som den engelska lagen nu har respekterat en uteliggares hävd i en park i London. Han har tilldömts lagfart på sitt buskage i Hampstead heath.
Längre fram i tiden, när indianerna redan var bortträngda från "eastern woodlands" och gett upp jordbruket kom saken i ett annat läge och helt andra juridiska och militära medel användes mot dem.
Som jag läser Banners argument så ändrar de inte föreställningen om att indianerna även under den första tiden blev fråntagna sin mark - dispossession. Han visar bara hur det faktiskt gick till - och det faktum att det skedde inom lagens råmärken ändrar inte på det historiska faktum att de ursprungliga markägarna trängdes bort av en ekonomiskt starkare övermakt. De processerna beskriver Banner i detalj. Var priserna rättvisa frågar han sig, och visar hur omöjligt det är att svara på frågan. I den koloniala situationen var mark så oändligt mycket mindre värt än varor: filtar, rockar, nålar eller kokkärl. Frågan om det som hände var rättvist måste alltså besvaras i ljuset av en bredare bild av en ekonomiska och politiska situationen. För att återvända till ett annat tema i mina bloggar: svenska markköp i Ryssland: Köper svenska börsbolag marken i Ryssland av f.d. kolchosbönder till ett rättvist pris?

Luddiga centraliseringstankar

Rektor har tidigare kort kommenterat Madelene Sandströms utredning Forskningsfinansiering -  kvalitet och relevans på basis av hennes presentation i DN-"debatt". Nu har jag läst utredningen (SOU 2008: 30) och förvånats över vilka tankar, som hon menar underbygger idén om en samlad forskningsmyndighet i stället för de olika forskningsråd vi sedan sju år har.  Denna blog blir lite tråkig och lång så för den som vill sluta här ska jag bara säga att jag inte kan komma fram till att de problem, som faktiskt finns i den nuvarande rådsorganisationen, skulle kunna lösas med den mastodontmyndighet som Sandström förespråkar.

För den som orkar läsa vidare klipper jag in ett lite längre resonemang från ett underlag jag skrivit om utredningen: 

Utredaren rör sig med ett antal olika underliggande teman som inte förklaras eller klargörs utan oftast tas för givna. Ett första tema är styrning.  Det uttrycks framförallt i termer av regeringens styrning av forskningsråd och forskningsmyndigheter  (”styrmedel som kan få genomslag i finansiärernas verksamhet”). Men i utredningen saknas så gott som fullständigt forskarperspektivet. Utredaren klargör inte om de försök till programforskning och till mer riktade ansökningar, som har gjorts, verkligen har lyckats att åstadkomma en högkvalitativ forskning. Utredarens perspektiv på detta rör alltså inte frågan om forskningsråden lyckats eller kan lyckas med ökad styrning utan fastmer om regeringens möjlighet att styra forskningsråden. Forskningen och forskarna, deras förutsättningar och kvalitén på forskningen träder därmed i bakgrunden.

Ett annat återkommande tema är konsistens och transparens. Enligt utredaren kan ett mera konsistent och transparent system för forskningsfinansiering gynnas av en samlad forskningsmyndighet. Men de erfarenheter från samlade forskningsråd som utredaren redovisar pekar inte mot att man lyckats med detta. Den som medverkat som sakkunnig vid Norges forskningsråd eller som gjort ett besök på deras hemsida slås snarast av motsatsen. En oöverblickbar flora av olika utlysningar kopplade till skilda typer av program, med olika ansökningstider och olika villkor möter läsaren. I jämförelse med detta är den nuvarande svenska rådsorganisationen synnerligen konsistent och transparent och därmed förutsägbar från den enskilde forskningsledarens perspektiv. Likafullt krävs en stor grad av lyhördhet, insiderinformation, och ”lägga örat mot rälsen” för att överblicka finansieringsmöjligheterna även i det svenska systemet. Här frågar man sig återigen vems perspektiv på forskningsfinansiering som utredaren företräder. En större betoning på programforskning, som utredaren tycks förespråka, riskerar att skapa mindre transparens, flera program för forskare och forskningsledare att hålla sig informerade om och mera utspridda ansökningstider. Följden blir naturligtvis att forskningsledare och forskare får ägna ännu större delar av året till att bevaka utlysningar, skapa strategiska, till utlysningarna anpassade, nätverk, skriva ansökningar, samt delta i beredningen av andra forskares ansökningar. Denna aspekt, som alltmer uppmärksammas, berörs inte i utredningen. Man skulle vilja se en forskningskonsekvensutredning kopplad till alla idéer om styrning och program. Vilka blir egentligen konsekvenserna för de som ska utföra detta?

Ett tredje återkommande tema är begreppet värdekedja. Begreppet diskuteras inte inledningsvis men efterhand står det klart att utredaren med detta menar ett slags ax-till-limpa resonemang. d.v.s. från grundforskning till praktiskt tillämpning. Hur denna ”värdekedja” i praktiken ser ut och i vilken utsträckning, som den låter sig styras av en forskningsmyndighet, diskuteras inte. Om den nya forskningsmyndigheten sägs att ”Hela värdekedjan ska stå i centrum”. Utredarens brist på analytisk förståelse för det komplexa samspelet mellan grundforskning och tillämpad forskning kommer till uttryck i meningen ”Utredningen är tveksam till om grundforskningsinitierade projekt finner vägen till behovsmotiverade forsknings- och utvecklingsprojekt på ett systematiskt sätt”s. 128. Forskningshistorien är ju fylld av exempel på hur komplicerat, osystematiskt och oförutsägbart sambandet mellan grundforskning och dess tillämpning är. Sammanfattningsvis döljer det sig bakom begreppet värdekedja en mycket instrumentalistisk uppfattning av forskningens värde.

Gärna en förbättring av rådsorganisationen så att den bättre hanterar tvärvetenskap och övergripande initiativ, men inte enligt Sandströms modell. I avsnittet om den nya organisationen nämns inte ordet tvärvetenskap med ett enda ord, trots att problematiken kring tvärvetenskapens plats ingick som en viktig del i direktiven. Klimat- och miljöforskning ska tydligen kopplas till geovetenskaper och grön biologi i ett eget ämnesråd, men inte till samhällsvetenskap, samhällsplanering och transportforskning. Det rimmar illa med det sätt som vi idag ser på klimat- och miljöfrågorna.
 

 

Genus och redskap

I verkstadsboden på landet står två hackor. Det mindre av bladen är köpt i Botswana och tillverkat i Sydafrika, det större av bladen är köpt i Tanzania och tillverkat i Kina. Jag försökte lite valhänt att tillverka skaft av ask, men gav upp. I stället köpte jag på en marknad i Chesoi i Kenya tre skaft, som - hör och häpna -- när de väl kom ut på landet passade som handen i handsken, eller ska vi säga som olika delar i IKEA-möbel.

Hackorna har använts av och till för mindre jordarbeten, men i lördags hade jag ett långt kabeldike att snygga till. Den stora hackan var utmärkt, men efter ett tag började det kännas i ryggen. Skaftet var för för kort och jag böjde mig för mycket. Jordbruksarbete med hacka är kvinnoarbete i Afrika. Skaften var för korta för en 1,81-man.

Det var en bra kontrast till de gamla gipsskivorna 120 som skulle passa till reglar  60 cc och andra standarder i byggmaterialbranschen, som i förstone verkar vara byggtekniska neutraliteter, men som man sedan inser är anpassade till vad en normal hantverkare (en man) kan famna enkelt (Tack för 90-gipsskivorna förresten!!!!). 

 Ogräsrensning i Malaka, Botswana i mitten av 1990-talet.

Skarvlandskap

Sitter på Sjögull på väg norrut i Furusundsleden. Skarvöarna i Furusundsleden utmanar en del av våra föreställningar om natur och kultur. I en del biocentriska föreställningar är det bara människan som kan förfula det "vackra som naturen har skapat". Men ingen kan väl påstå att skarvöarna är vackra. De verkar snarast vara skapade av en skräckfilmsscenograf. Döda träd, svarta, grå och vita även mitt i grönskande sommaren. 

Kollegor på växtekologen, som följer övergivna skarvöar, kan dock berätta att de då grönskar som aldrig förr.

Kanske är det våra föreställningar om "natur" och "kultur" som är konstiga snarare än skarvarnas hetsiga skitande och träddödande.

Bilden kommer från Åke Ekenbergs blog.

Landskap i Hyper-photo

Lockade det inte med ett par rejäla skor och en omgång fältarbete i aprilvädret? Leta då fram ett par lättare skor och smyg in i biblioteket i stället. Eller kolla på ett gammalt bilvrak med åkerterrasser i bakgrunden. Det är Jean-Francois Rauzier som på detta sätt gjort det möjligt att se landskap bekvämt tillbakalutad framför datorn. Hans bilder lever upp till något av det som det är karaktäristiskt för landskapsbetraktande utomhus – att kunna hoppa från detaljer till helhet – ”alltifrån komockan på grusvägen över karaktäristiska byggnadsdetaljer till vidsträckta ängar och fjärran bergsryggar i gråtonsperspektiv” (så skrev jag själv en gång). Det var långt innan jag visste vad hyper-photo var, om det ens fanns.  Är skoreklamen ovan del av samma genre? Kan nån som vet mer om design och web berätta det för mig?  Kul var den i alla fall och mycket rumslig.  Rauziers verk såg jag i höstas på en gammal nedlagd kraftstation i Garonne mitt i Toulouse. Vissa av Rauziers landskap är på ytan fånigt vackra som om det var illustrationer till en tantsnuskroman. Andra är skarpa om än mångtydiga  i sin samhällsskildring.

Ingen av länkarna ovan verkar fungera längre. Gå till denna länk och upptäck Rauziers senare verk:
Hyperphoto. (TILLAGT 13 april 2011.)

"A good pair of boots"

Jag har alltid hävdat att skor är viktiga för landskapsforskningen. "Man ser med fötterna", "Man går sig in i landskap" osv osv, Jag har t.o.m. i ett angrepp på skrivbordssittande, postmodernistiska landskapsforskare med darrande patos visat upp mina gamla fältskor på en nordisk forskarkurs (med Chrustjovs berömda skobankande i FN som förebild). Det var ett hål i sulan efter många mils fältarbete på savannen i Botswana eller i skarpa kopjes med både klippdassar och svarta mambor. Inför studenterna kastade jag slutgiltigen skorna i papperskorgen.

Nu får denna romantiserande syn på skor, fältarbete och ärorika vandringar svar på tal i Matthew Johnsons bok. Han har inget särskilt emot vare sig skor eller kängor eller fältarbete där man försöker att avläsa "humps and bumps". Men han kritiserar den blåögda syn som säger att det enda man behöver för att tolka landskap är tålamod och "a good pair of boots". Det är synnerligen skarpsynt och nydanande positionering av landskapsarkeologin som Johnson gör i denna bok.  Han skär fram en klok syntes mellan den gamla fältarbetande landskapsarkeologin och den 90-tals-reflexiva. Läs boken!!

Skaffa er sedan ett par bra vandrarkängor och ge er -- med ny teoretisk skärpa -- ut i aprillandskapet på jakt efter "humps and bumps": åkerterrasser, röjningsrösen och åkerhak och andra lämningar av tidigare jordbruk. Just nu är det fossila åkerlandskapet som mest naket och tolkningsbart.

Tack Vincent för lånet av skorna. (Les souliers aux lacets) Riktigt så slitna har mina nog aldrig varit.....

Landskap i Zimbabwe

Landskapsbilder används för att påverka. Denna sedel från Zimbabwe växlade jag till mig 1995 och det slog mig genast att den var ett bra exempel på hur landskapsbilder används. Jag behöll den ovikt och den hamnade efter ett tag i Simon Schamas bok "Landscape and Memory" som bokmärke. Jag tyckte den passade där. Till vänster självhushållningsjordbruket i harmonisk inramning med den kommersiella farmen till höger. Klicka på bilden och betrakta detaljerna: majsmorteln, hönsen, taggtråden, de snörräta fårorna på farmen. Sedan jag började att visa den för studenter för att diskutera hur landskapsbilder används ideologiskt har bilden fått ytterligare lager av betydelser. 1998 kom jag tillsammans med familjen och universitetets fotograf Per Bergström till Bulawayo med tåg från Botswana, där vi visat ett bildspel om vår forskning i en by. I Bulawayo var allt stilla på gatorna, stängda butiker:  en endags politisk strejk mot Mugabe. Restauranger var stängda, och de finare hotellen ville bara släppa in sina egna gäster. Vi hade ingen valuta och ingen mat och det tog tid innan vi hittade en ensam butik som höll öppet. Samtidigt proklamerade radion från Harare att strejken inte åtlyddes i Bulawayo, där allt sades vara normalt...  Sedan följde en period av blodiga farmockupationer och det kändes allt mer konstigt att visa bilden av det harmoniska samarbetet mellan kommersiellt jordbruk och självhushållningsjordbruk. Det som slår mig i dag är valören på sedeln. Under hela 1995 låg zimdollarn ganska stadigt på 86-87 öre. Sedeln var alltså värd över 4 kronor. Idag är den värd 0,1018 öre. 

Skare, SOU och kitesurfing.

I tisdags: Tre renar skrapar i snön på högt uppe på Lill-Ulvåfjället 5 km söder om Storulvåns fjällstation. Kulturgeografiprofessorn glider förbi på skidor med sin fru och gläds över en extra krydda på den gnistrande, solskarpa skarturen. Helags och Sylarna lyser i fjärran. Sällan upplever man sådana tomma vidder. Inte en människa i synhåll. Helags ligger över två mil bort. Men skenet bedrar. Renarna hör sannolikt till Handölsdalens sameby som från den 1 oktober 2005 efter ett domslut inte längre har rätt till vinterbetet på böndernas marker i Härjedalen.

Så vitt jag har fattat är den långdragna rättsprocessen om vinterbetet inte avslutad på nationellt plan, men i Härjedalen tycks rättsläget klart -- om det inte fortfarande pågår något i Europadomstolen. Den som vill läsa om den historiska bakgrunden bör vända sig till den välskrivna och intressanta utredningen Samernas sedvanemarker (SOU 2006:14). Frågan om samernas rättigheter är för viktig för att hasplas över i en snabb politikerutredning, som så många andra beslut, så denna utredning är snart ett minnesmärke över utredningsväsendets fordna intellektuella sida. 

För Handölsdalens sameby har domen i all fall inneburit att säsongen i det som förut var sommarbetesmarker börjar tidigare. Tidsrummet proppas igen och skidturisternas högsäsong sammanfaller med renbetet. Och olika typer av aktiviteter tar olika stor plats i tidrummet. Till de aktiviteter som tar större plats än en otränad professor hör kite-surfing (precis som en större och snabbare bil tar mer asfalt än en liten och långsam). Enligt Östersundsposten är en konflikt där under uppsegling.  Torsten Hägerstrand skrev om geografin som ”studiet av kampen om makten över existensers och händelsers tillträde till rummet och tiden”.  Vidderna mot Helags var tydligen inte så oändliga.

 

Kitesurfing på Lill-Ulvåfjället med Sylarna i bakgrunden. från http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=40866&page=2

FORMAS och SLU i annonsbilaga

Forskningsrådet FORMAS går tillsammans med SLU ut i en betald annonsbilaga i några dagstidningar, där FORMAS-forskning och SLU-forskning presenteras i en slags nyhetsform tillsammans med regelrätta annonser från ett antal intressenter inom skogs och jordbruksforskningen. Det ser lite märkligt ut när FORMAS tillsammans med ETT av de många universitet som de ska stödja med forskningsmedel går ut med en samlad utåtriktad satsning. Om man på allvar vill se sig som ett brett miljöforskningsråd, med ansvar för helheten av den miljöforskning som bedrivs på många svenska universitet borde man akta sig för sådana här specialsatsningar. Jag har själv som ordförande för FORMAS valberedning 2003 brottats med att få en bättre represenatation från samhällsvetenskapliga miljöforskare i rådets dåvarande styrelse. Det var inte lätt att hantera de SLU-forskare som allt sedan SJFR-tiden vant sig vid att se FORMAS som "sitt" forskningsråd. Annonsbilagan verkar närmast vara tänkt att förstärka den inställningen. Det hjälper inte att kloka kollegor från bl.a. Stockholms Universitet, med FORMAS-finansierade projekt, framtträder i några artiklar, när hela upplägget går ut på att visa upp SLU och FORMAS i skön förening. Hur skulle det se ut om något annat forskningsråd gick ut med annonsbilaga tillsammans med ett av Sveriges universitet? En annonsbilaga från Vetenskapsrådet och Stockholms Universitet om vikten av humanistiskt forskning till exempel? Hur skulle det uppfattas av andra universitet?