Jag har alltid hävdat att skor är viktiga för landskapsforskningen. "Man ser med fötterna", "Man går sig in i landskap" osv osv, Jag har t.o.m. i ett angrepp på skrivbordssittande, postmodernistiska landskapsforskare med darrande patos visat upp mina gamla fältskor på en nordisk forskarkurs (med Chrustjovs berömda skobankande i FN som förebild). Det var ett hål i sulan efter många mils fältarbete på savannen i Botswana eller i skarpa kopjes med både klippdassar och svarta mambor. Inför studenterna kastade jag slutgiltigen skorna i papperskorgen.
Nu får denna romantiserande syn på skor, fältarbete och ärorika vandringar svar på tal i Matthew Johnsons bok. Han har inget särskilt emot vare sig skor eller kängor eller fältarbete där man försöker att avläsa "humps and bumps". Men han kritiserar den blåögda syn som säger att det
enda man behöver för att tolka landskap är tålamod och "a good pair of boots". Det är synnerligen skarpsynt och nydanande positionering av landskapsarkeologin som Johnson gör i denna bok. Han skär fram en klok syntes mellan den gamla fältarbetande landskapsarkeologin och den 90-tals-reflexiva. Läs boken!!
Skaffa er sedan ett par bra vandrarkängor och ge er -- med ny teoretisk skärpa -- ut i aprillandskapet på jakt efter "humps and bumps": åkerterrasser, röjningsrösen och åkerhak och andra lämningar av tidigare jordbruk. Just nu är det fossila åkerlandskapet som mest naket och tolkningsbart.
Tack Vincent för lånet av skorna. (
Les souliers aux lacets) Riktigt så slitna har mina nog aldrig varit....
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar