Påsköns "kollaps"

Jag har inte läst och inte engagerat mig djupt i Jared Diamonds bästsäljare Collapse (på svenska Undergång: civilisationernas uppgång eller fall). Men jag har inte undgått att i olika sammanhang lyssna på kritik och diskussioner och läst några recensioner.
Av någon anledning har jag fått intrycket att mycket av det han skrivit är tveksamt, men att skildringen av Påsköns nedgång skulle vara det riktigt väl grundade i hans bok. Men Thomas Malm fick mig i höstas på ett ögeografiskt symposium att förstå att skälet till att Påskö-exemplet fått sån retorisk kraft,  snarare ligger i metaforen om jorden som en ö, än i vad som faktiskt skedde på Påskön. Thomas hävdar att  No island is an "island". De öbefolkningar, som inte  haft kontakter med sin omvärld finns inte, enligt Thomas. Alltså är liknelsen mellan Påskön och jorden en dålig liknelse.
Joseph Tainter skriver nu om bl.a. Påskön i en recension av fyra olika  böcker på kollapstemat. Enligt både Malm och Tainter var det snarare det faktum att Påskön drogs in världsystemen som lade grunden för nedgången, än dess påstådda isolation. Tainter skriver:
"Many of the most dramatic elements of Diamond´s  'scary parable' may have been set in motion by European contact (Rainbird 2002), perhaps between the visits of Roggeven and Cook [1722 resp. 1774 MW]. Alternatively, much of the devastations of Easter Island's people and culture may have occured in the latter half of the 19th century, when there were Peruvian slave raids and wholesale transfer of much of the population to South America" s. 351
Påskön är alltså en dålig metafor för jorden. Om vi ska förutsäga jordens undergång utifrån Påsköexemplet måste vi tänka oss en utomjordsinvasion från en starkare makt, menar Thomas Malm. Men likafullt är det så många som gillar metaforen att den fortsätter att användas. Jag får allt svårare att förstå varför så många vettiga forskare, trots att de är medvetena om kritiken mot Diamond, ändå ger honom och hans Påskö-exempel en så pass stor plats i sitt tänkande och skrivande. Som Tainter påpekar så har de forskare,  som studerar miljö och samhälle i ett historiskt perspektiv, i dagens krisdominerade tankevärld,  ett allt större ansvar för att göra bra akademiskt arbete och inte falla för de enkla men falska tolkningarna, hur politiskt motiverade vi än kan tycka att de är. Risken finns ofta -- som i Påsköexemplet -- att vi då missar de verkliga orsakerna till kriser i samhälle och miljö.

Fossiler

Som den flitige bloggläsaren förstått håller jag på med en slags retro-aktivitet, dvs jag rotar i mina egna fossiliserade forskningsresultat från äldre tid och ser hur de håller i dag. Jag minns när DN-kåsören Bo Åkermark fått syn på Leif Grens skrift "FOSSIL ÅKERMARK". Han kände sig personligen utpekad och noterade detta på Namn-och-Nytt sidan. FOSSIL WIDGREN?

Två skrifter med 90-talssynteser av fossil åkermark är nu så fossila att det gäller inte längre går att få tag på.

Andra upplagan av Welinder, Pedersen och Widgrens Det svenska jordbrukets historia band 1, (från 2004) gick på rean men en liten restupplaga köpte vi fri från makulaturtuggens gap och en del av den säljs på Kulturgeografiska institutionens kompendieförsäljning.

Jag upptäckte också efter en fråga från en annan fossil på en av öarna därute i Östersjön (Tack Danne!) att ett av förarbetena -- Fossila landskap som gavs ut som Kulturgeografiskt seminarium  1/1997 är så gott som slut. I går pusslade jag ihop en pdf-version av en återfunnen wordfil och lite skannade delar från ett biblioteksex som jag lånat. Den är nu tillgänglig via min hemsida: Fossila landskap.

Fossil skannad karta.... i bättre skick om du klickar här . Men innehållet kan inte tyvärr inte uppdateras med ett klick. Framförallt så har man gjort många nya fynd av bandparcellerad åkermark i Halland, och den kan dateras till järnålderns slut och tidig medeltid.

Respect and robbery

Innan jag presenterar lösningen på den rafflande "cliffhangern" i min blog om Stensträngsystemens datering 2 kommer här en exkurs om vikten av att inventera och detaljinmäta stensträngssystem och andra fossila odlingslandskap.
Uppdragsarkeologin syndar (av historiska? skäl) regelmässigt mot detta och det händer alltför ofta att man ger sig på att förstöra sitt källmaterial genom provschakt i samband med arkeologiska förundersökningar innan man först dokumenterat och analyserat vad som kan ses ovan mark.
En analytiskt inriktad inventering och detaljinmätning mellan snösmältning och lövsprickning, är fortfarande en grovt underskattad arbetsmetod.
I början av fältsäsongen pickar tofsvipan runt på åkrarna och vintern gör kanske ett sista försök och lägger ett tunt lager aprilsnö över fjolårsgräset. När aprilsnön sedan förångas i solen, kan de fossila formerna i lyckosamma fall komma att framträda än tydligare med snörader i svackorna. Mot slutet fältperioden blommar vitsipporna och det blir så varmt att fleecejackor hängs av på något träd. Man glömmer bort vilket och måste ta stensträngskartan till hjälp för att hitta var man varit under dagen.
Vad har då denna naturlyrik att göra med rubrikens ord om respekt och plundring?
De syftar på några analytiska begrepp, som verkar cirkulera som en skags muntlig hantverkstradition bland landskapsarkeologer och historisk geografer, men ännu inte gjort något rejält insteg i uppdragsarkeologin. Jag lärde dem på 1980-talet av Andrew Fleming, när vi strövade runt i Sjuhäradsbygdens system av fossil åkermark, men kan inte dra mig till minnes att jag sett dem klart beskrivna i text. Tankegången bygger på att karaktäristiska linjära former i landskapet, förr eller senare, stöter på andra former, som kan vara lättare att datera. I bästa fall råder ett tydligt stratigrafiskt förhållande av över- eller underlagring. Men även när ett sådant stratigrafiskt förhållande inte råder kan man i många fall dra slutsatser om de olika formernas relativa kronologi.
En linjär form kan exempelvis respektera andra former. Så kan t.ex. vara fallet om en stensträng gör en böj runt en grav, trots att det verkar ha varit mer praktiskt att anlägga stenmuren rakt över graven.
En linjär form kan å andra sidan vara ”oblivious” (Eng.) i förhållande till en annan form. Det innebär att den är ”okunnig om” eller ignorerar den äldre formen. Det kan t.ex. vara fallet när en stensträng inte överlagrar, men dock ligger så nära ett röjningsröse att röjningsröset inte längre kan fyllas på från alla håll. Eller att en ny refug i gatan ligger så nära ett gammalt spårvagnsspår (utan att överlagra det)  att de inte kan ha fungerat samtidigt.
Slutligen kan förhållandet mellan olika element i landskapet präglas av plundring. Man kan ha tagit material från en grav för att konstruera en stenmur. Eller, man har vid anläggandet av ett gravfält röjt undan och kanske t.o.m. utnyttjat stenarna i en stenmur eller en fägata. Ett tydligt exempel på detta finns vid gravfältet i Alvestad i Skärkind (se detaljinmätning i Widgren 1983:102).
De slutsatser som kan dras av sådana samband ska naturligtvis hanteras med försiktighet. Slutledningsmetoden kan, som så många andra arkeologiska slutledningar, ses som ett exempel på  abduktion. Man utnyttjar ett enskild fall för att resonera om de mest sannolika processer som kan ha lett fram till det observerade. Det intressanta med stensträngssystem och andra karaktäristiska linjära former i landskapet är att det ofta går att samla en stor mängd av fall  - om man alltså tar sig tid mellan snösmälting och lövsprickning och har både hjärnan och stövlarna med sig).
Detta sätt att hantera relativ kronologi är inte begränsat till stensträngar. Ett sätt att börja öva sin iakttagelseförmåga är att börja med gamla järnvägsbankar -- eller varför inte industrispår i Värtahamnen. Det senare gjorde Patrik Nordström i sina berättelser om övergivanden -- i en bok om bronsåldern (!).

Kategorier i bloggen

Stensträngssystemens datering 2

Eftersom min blog om stensträngssystemens datering från 2006 är en sån oväntad hit-blog -- den nedladdas fortfarande 2009 (!) så dristar jag mig till att fortsätta resonemanget, eftersom jag just nu jobbar med att i några mycket korta ord skriva om detta.
Det finns flera skäl till missförståelse när det gäller denna fråga. Det verkar som om det fortfarande finns en otydlighet på följande punkter -- antagligen har jag själv varit oklar i text i dessa frågor. Nu sätter jag därför mina klargöranden på pränt. De är lite väl elementära, men litteraturen har visat att det lönar sig att vara precis i dessa frågor.
1. Stensträng är ingen fornlämningstyp som har en specifik datering, stensträngar bildas (bl.a.) när stenmurar av enkelmurstyp rasar samman. Eftersom enkla stenmurar har använts i olika delar av Sverige under olika epoker tycks stensträngar alltså ha kunnat bildas från åtminstone århundradena före Kristus fram till och med idag, t.ex. när enkelmurar på Gotland eller i södra Bohuslän rasar.
2. Stensträngssystem är därför inte heller någon fornlämningstyp som kan ha en specifik datering (av samma skäl som ovan).
3. När man diskuterat åldern på stensträngssystemen i Östergötland, på Gotland, på Öland och i Uppland (och antagligen Västmanland?) har det  handlat om en specifik typ av odlingslandskap med långa fägator, fägatstrattar och  stora och små inhägnader (ofta med rundade former, dvs mer sällan  rektangulära). De är tecken på en integration mellan åkerbruk och boskapsskötsel - en specifik form av ett inägor/utmarksystem. Liknande hägnadssystem finns i många skilda kronologiska sammanhang där en sådan integration har eftersträvats. Inte heller denna odlingslandskapstyp har därför en tydlig datering. Jag minns ur litteraturen exempel från 1800-talets England och 1600-talets Falbygden. Jag har själv i Sydafrika gått i fossila fägator av detta slag i Sydafrika (från 1800-talets början)  och hittar samma former i Sahelområdet på Google Earth idag. Hägnaderna kan vara gjorda av trä, buskar, sten eller häckar. Vad vi diskuterar är om denna typ av inägor/utmarksystem var dominant i vissa bygder av Östergötland under romersk järnålder och folkvandringstid (vilket jag i min avhandling hävdade) eller om den inte dominerade under denna tid. En annan fråga är om dessa hägnadssystem föll ur bruk (helt eller delvis) under yngre järnålder (vilket jag i min avhandling hävdade att de huvudsakligen gjorde). Detta påstående är fullt förenligt med att stensträngssystem av annan karaktär kan dateras till yngre järnålder (som Fallgren visar på Öland), att stensträngar har fortsatt att tillkomma under yngre järnålder eller medeltid i Östergötland ( som Maria Petterson visar).
4. Till detta senare resonemang hör också frågan om att stensträngar av olika ålder och ursprung kommit att ingå i eller nybildats i begränsningslinjer mellan åker och utmark, i åker eller längsmed hägnadslinjer på kartor från 1600-1800-talen (som Maria Pettersson visar). Konstigt vore väl annars. Markbundet kapital av detta slag kan återutnyttjats och medan finansiellt kapital är flyktigt i rummet, men fixerat i tiden (dvs inte är tidsbeständigt) , så är markbundet kapital (som stensträngarna kan vara) fixerat i rummet men "flyktigt i tiden" , dvs det kan återanvändas vid de mest olika tidpunkter (Widgren 2007: Precolonial landesque capital).
Hur gammalt anser jag då idag att inägor/utmarksystemet är på Gotland, Öland, i Östergötland och i Uppland?
Kan denna blog bli en lika stor hitblogg som min förra om stensträngsystemens datering? Och kan de kära läsarna klara en sån cliff-hanger, som i ovanstående stycke?? Häng med på fortsättningen!!

Tintin-snack

Hans Rosling kallar i Vetenskapsradio kritiken mot SEKABs satsning i Tanzania för "Tintin-snack". Jag fattar inte varför han drar in Tintin i denna fråga. Debatten kring detta finns på Vetenskapsradions hemsidor.

Däremot är det lätt hålla med Hans Rosling om att dagens många tanzaner vill ha utveckling och kommer att ha ökade krav på energikonsumtion i framtiden. Motståndet mot SEKABS planer handlar (hoppas jag) inte om att man vill frysa all utveckling i Afrika. Men det är helt klart att det å ena sidan finns projekt som både kan ge sysselsättning åt många och säkra att vinsterna stannar i landet och att det å andra sidan  finns projekt där både människor och miljö i Afrika riskerar att bli förlorare i det långa loppet. SEKABS Tanzania-satsning liknar allt för mycket gammal kolonialism för att övertyga. Är huvudsyftet att hjälpa Tanzanias energisituation eller handlar det om att säkra etanol till svenska bilar och sin egen vinst.

SEKABs norska kritiker menar att det finns " bedre alternativer til karbonbinding og bioenergi som er mer integrert i lokale produksjonssystemer og som baserer seg på småbønders individuelle eller felles rettigheter til jord." (Dagbladet) 

I fallet SEKAB kompliceras fallet dessutom av att pengarna kommer från skattebetalare i kommuner i Norrland. Där verkar tålamodet snart tryta.... Se LÄNK

Klimatflyktingar

De många skriverierna i pressen om klimatflyktingar är förvirrande. Googlar man på klimatflyktingar hamnar man först på meteorologen Pär Holmgren som i Expressen har varnat för detta.  Är det inte konstigt att det är meteorologer och andra naturvetare som tycks larma högst om detta? Vad säger samhällsvetare och migrationsexperter?

Jag letar febrilt efter mina anteckningar från en session på det internationella geografmötet i Tunis augusti 2008. Minns jag rätt så gick inläggen på en session på detta tema ungefär som följer: Det finns väldigt lite empiriska fakta att stödja sig på. Men de erfarenheter man har av t.ex. torkkatastrofer i Afrika är att många hushåll splittras. Delar av familjen söker sig till städerna, men någon ökning av den internationella migrationen brukar den inte leda till, helt enkelt för att de som drabbas värst inte har resurserna till detta.

Som freds- och konfliktforskaren Nils Petter Gleditsch påpekar  i en debatt i norska Aftenposten så finns det inte alls lika säkert samhällsvetenskapligt underlag för förutsägelsen om hundratals miljoner klimatflyktingar som det finns på den naturvetenskapliga sidan kring klimatförändringarna. Likafullt så cirkulerar en massa siffror runt, och enligt Gleditsch så tycks de härröra från Stern-rapporten som citerar "grå" litteratur, dvs utredningsmaterial som inte granskats vetenskapligt. Har kan det komma sig att naturvetare och meteorologer så ivrigt talar om klimatflyktingar på ett så bräckligt grundlag? IPCC-rapporten har ju ett mycket strikt och respektabelt sätt att värdera vetenskapliga slutsatser. Det är därför den har stor trovärdighet. En del av skälen ligger förstås i att det är ganska få samhällsvetare som forskar kring dessa frågor, men man måste ändå fråga sig varför vissa meteorologer tycks veta så bestämt.

Söker man i stället på Web of Science hittar man endast 26 artiklar på temat climate refugees. Men man hittar ganska högt upp en välgörande nykter och analytisk artikel i decembernumret av Climatic Change. I artikeln Exploring the link between climate change and migration    tas utgångspunkten  i den sunt-bondförnuft-analys, som tycks ligga bakom de flesta tidigare uttalanden. Där utvecklas ett ramverk för vidare analys, baserat på den knappa empiriska litteraturen. Där visas på alla de mellanliggande faktorer som är avgörande för hur människor som utsätts för översvämningar osv agerar. Lång migration tycks vara det sista alternativet enligt de knapphändiga undersökningar som föreligger.

En annan aspekt som kom i upp i debatten i Aftenposten är att det i nästa alla kända fall är grovt felaktigt att skylla politiska konflikter exempelvis i Sahelområdet  på torka och kamp om betesresurser. Det bidrar till att dölja de verkliga konfliktorsakerna som ofta handlar om stormaktspolitik och helt andra naturresurser, främst oljan.