Läsarsånger och markrättigheter

,

Jag har i en tidigare blog skrivit om hur fastighetsägarna på Norröra skapat en ny samfällighet av det drygt hundraåriga missionshuset som inte längre fyller sitt rum med läsarsånger, men är en omhuldad del av sommarlivet för oss fritidshusägare och många tillresande, exempelvis på midsommardagens jazzkonserter. Frågan intresserar mig inte bara av personliga skäl utan också som ett exempel på hur mångskiftande ägandeformer kan vara och hur mångfacetterad vår fastighetslagstiftning är. Många vill gärna tro att markägande är en enkel okomplicerad ett-till-ett-relation mellan å ena sidan en individ eller ett företag och å andra sidan ett stycke mark. Men så enkelt har det sällan varit. Markägande måste ses som ett knippe av rättigheter  (och skyldigheter) som på olika sätt är fördelade mellan individer och kollektiv. Från att tidigare ha varit en fastighet ägd av Blidö missionsförsamling står kapellet idag på mark som i stället blivit samfälld och den gamla fastigheten har upphört. Den nya samfälligheten har fått över hundra delägare och samfälligheten -- det gamla missionshuset -- är nu knuten fastighetsrättsligt till var och en av dessa fastigheter. På det sättet har missionshuset räddats undan att bjudas ut på marknaden. Våra efterkommande ägare till dessa fastigheter får under lång tid framåt finna sig i att ägarna på det tidiga 2000-talet tog ansvar för denna kollektiva nyttighet. Vår fastighetslagstiftning är uppenbarligen ganska väl anpassad till olika typer av annorlunda rättighetsknippen - inte bara den så omhuldade individuella äganderätten

"Åt Herren gifve man äran och hans lof förkunne man på öarna".
Idag var det högtidligt överlämnande och representanter från de gamla ägarna, Blidö missionsförsamling, underhöll med musik, berättade om husets historia och vi fick sjunga med i de gamla läsarsångerna. OH STORE GUD genljöd ännu en gång i salen och de nya ägarna fick inte bara ett "lycka till" utan Guds välsignelse till den nya verksamheten. Därefter var det gruppdiskussioner bland de nya delägarna om hur huset, som i dagligt tal går under benämningen Kapellet, kan utnyttjas i framtiden. Någon radikal ändring blir det nog inte, Norröras föreningar har redan tidigare haft generös tillgång till huset  - det fortsätter med föredrag, musik, möten och midsommardagens gudstjänst med efterföljande jazzkonsert. 

Biobränslen i veckan som kommer

Måndag den 25 maj kl 11:  Interpellationsdebatt om villkoren för svenskt stöd till biobränslesatsningar med början kl 11. Bör kunna följas direkt på denna länk. 

Torsdag den 28 maj SIDA-seminarium om markrättigheter och naturresurser med paneldebatt om biobränslen.

Stora planer - stora misslyckanden

Statsvetaren Ng’wanza Kamata vid universitetet i Dar es Salaam kritiserar i senaste numret av den afrikanska nättidskriften Pambazuka news den tanzanska presidenten Jakaya Kikwete och hans regering för att de inte lever upp till sina tidigare löften om utveckling av jordbruket och i stället sätter allt sitt hopp till utländska investeringar på storjordbruk.

Jag fäster mig särskilt vid att han tar upp den historiska erfarenheten av två tidigare stora misslyckade jordbruksprojekt, det ena från brittisk kolonial tid och det andra från Nyereres tid. Kamata skriver om den politiska eliten att

”De talar om en jordbruksrevolution, som ska åstadkommas av storskaligt jordbruk. De har inget minne av att staten på 1970-talet för att befrämja den typen av storjordbruk, avyttrade stora markområden från barabaigerna i Hanang-distriktet. Det gjordes med våld eftersom folket gjorde kraftigt motstånd mot avhysningarna. Idag är vetefarmerna i Hanang nedlagda. På 1940- och 1950-talet införde den brittiska regeringen en plan för storskalig jordnötsodling i Nachingwea och Kongwa. Den planen skulle vara en trendsättare för intensiv jordnötsodling i Tanganyika-kolonien. Målet var att producera smörjolja för maskiner i Europa. Även dessa planer misslyckades. Inget av dessa gigantiska projekt fokuserade på den stora majoritetens behov av mat. I stället så skapade de problem för landsbygdens befolkning. Problemen upprepas nu. På samma sätt som sina föregångare så hjälper den nuvarande regeringen utländska bolag att roffa till sig mark från de fattiga på landsbygden, men nu handlar det om biobränslen. Utländska bolag har redan börjat att roffa mark i Tanzania. Främst i ledet står SEKAB och Sun Biofuel” .

Det är lite tjatigt att vara historisk geograf ibland, man tenderar att med en dåres envishet påminna om att det finns historiska lärdomar att dra av hur sambandet mellan samhälleliga faktorer och naturesursutnyttjande fungerat under tidigare epoker. Men det har slagit mig att de som nu talar för biobränsleprojekt i Tanzania talar som om de stod vid markanvändningshistoriens jungfrufödsel. De talar om en unik chans som inte får missas.

Har de läst och dragit lärdomar av The Tanganyika Groundnut Scheme eller om NAFCOs vetefarmer i Hanang-distriktet (Läs t.ex. på sid 8 Issa Shivjis uppsats)?

Går vi längre tillbaka i Tanzanias historia kan vi följa sisalplantagernas framväxt och nedgång. De var inte misslyckade på samma sätt som jordnötsplanerna och vetefarmerna utan spelade en viktig roll i Tanzanias ekonomi under stora delar av 1900-talet. Men när det gäller lokalt motstånd i markfrågorna och de sociala konsekvenserna av att försöka skapa en lydig lantarbetarklass finns det lärdomar att dra. Läs Hanan Sabeas uppsats ”Mastering the landscape?”  i vårt specialnummer om markanvändningshistoria i nordöstra Tanzania under 150 år.

Tjuvstart om resiliens

På tisdag kommer Alf Hornborg till Stockholm för att diskutera sin resilienskritik. Seminariet har redan tjuvstartat. Victor Galaz på resilienscentret skriver under rubriken Machine Fetischism, Money and Resilience Theory på bloggen Resilience Science.

 

Och bl.a. förra veckans seminariegäst här på kulturgeografen Michael Sheridan deltar i debatten.

Victors inlägg är en kommentar till artikeln Zero sum world som vi också lagt ut som diskussionunderlag inför seminariet på tisdag.

Kom till Geohuset på tisdag kl 13.15 så fortsätter vi diskussionen.

Sensationella uppgifter om SEKABs planer

WWF, Nordiska Afrikainstitutet och INK på Stockholms Universitet stod som idag anordnare av ett seminarium om SEKABS planer på sockerrörsodling i Rufiji-deltat i Tanzania.

Afrika-institutets Kjell Havnevik, gav en bakgrund till Rufiji-deltat och de olika storstilade, misslyckade eller avbrutna utvecklingsprojekt som det genomlevt tidigare.

WWFs Peter Roberntz och Metrias Tobias Edman rapporterade om sin utredning baserad på kartstudier och intervjuer i byarna i Rufiji-deltat. Kartöverlägg där SEKABs planerade områden jämfördes med annat inventerings- och planeringsunderlag visade på sensationella och oroväckande samband.

Av de två större områden som man fokuserar på i Rufijideltat täcks det ena till större delen av ett skogsreservat. Det andra ligger på vad som i en kartläggning från FNs miljöorgan klassas som skog med högt kolinnehåll. Miomboskogen innehåller tydligen, i kraft av sina omfattande rötter, en mycket stor del kol såväl i jorden som i träden. Området fungerar som en gigantisk kolsänka. Om man hugger ner den skogen och skapar sockerrörsplantager förorsakar detta ett omfattande växthusgasutsläpp. Att odla upp denna skog för sockerrör skulle alltså skapa en stor kolskuld som det kommer ta mycket lång tid innan man betalat tillbaka genom att fler bilar kör på etanol. En av representanterna för Stockholm Environment Institute sa som svar på detta att syftet med SEKABs planer inte var att minska på växhusgasutsläppen utan att bidra till utveckling i Tanzania!! Det var annorlunda än hur projektet tidigare presenterats.

WWF visade också hur SEKABS planer i by efter by står i stark kontrast till de fastställda markanvändningsplaner som finns för byn. I en av byarna skulle 77 procent av byterritoriet överföras till det svenska bolaget.

Göran Nilsson Axberg från Stockholm Environment Institute presenterade den utredning om Rufijideltat som man genomfört med pengar från SEKAB. Det visade sig att man från detta utredningsuppdrag, efter en överenskommelse mellan SEI och SEKAB, hade undantagit frågorna om växthusgasutsläppen och om markrättigheter. Hur är det möjligt att ett fristående forskningsinstitut kan komma överens med en uppdragsgivare med kommersiella intressen att frågan om påverkan på klimatet inte skulle tas upp i en utredning om miljörisker med ett klimatrelaterat projekt? Och hur är det möjligt att undvika att ta upp frågan om markrättigheterna? Johan Rockström, chef för SEI, höll i en debatt i P1 för några veckor sedan med mig om att markrättighetsfrågorna var jätteviktiga. "Jag delar verkligen Mats oro över markrättigheter. Jag tycker det är en oerhört central fråga" sa Johan i radiodebatten. 

På seminariet varnades Axberg av personer, som läst SEIs preliminära version av utredningen, att inte publicera den i den form den nu har. Den innehåller både rena felaktigheter och tendentiösa påståenden utan empiriskt underlag. Den saknar kartunderlag och bygger på ytligt fältarbete.

Man oroar sig i utredningen, på icke dokumenterade grunder, över att lokalbefolkningens nuvarande bruk av skogen skulle vara icke uthålligt, men hela slutsatsen av rapporten är att att om hela denna skog kalhöggs och förvandlades till sockerplantager så skulle miljön förbättras.

Ibrahim Salim Joura, byäldste i en av byarna i Rufiji berättar om hur SEKAB förklarat sitt outgrower scheme för byledningen. Videoklipp från www.lars.intanzania.org 

På seminariet kom det också fram osannolika uppgifter om hur SEKAB tänker sig sitt "outgrower scheme". Det handlar inte om att bönderna själva skulle odla sockerrör och sälja till SEKAB utan att en del av markerna skulle vara i enskilda bybors ägo, men skötas av SEKAB. Efter avräkning av de kostnader som SEKAB haft för att odla och skörda sockerrörern skulle överskottet av det pris som SEKAB har satt, delas ut till markägaren. Jag vill helst inte tro på detta. Det stämmer dåligt med tanken om outgrowers scheme så som det uppfattas på annat håll, där det ses som ett sätt att parallellt med storjordbruk även stödja småbruk.

Karin Holmgren redovisade de senaste forskningsrönen om kolskuld vid uppodling av skogsmark till biobränsle. Tendensen i de senaste studierna har snarast gått emot att man är ytterligt osäker om vad man kan vinna klimatmässigt på att odla upp marker för etanolproduktion. Jag tog upp frågan om markrättigheter och markens värde.  SEKAB säger att det inte kommer att avhysas några från de planerade sockerplantagerna, men i SEKABs egen nypublicerade miljökonsekvensutredning om området i Bagamoyo försäkras att detta kommer att skötas av distriktsmyndigheterna:  "According to the district authorities preparations are underway to relocate the pastoralists to Mkuranga District within the Coast Region". 

Jag har också lyckats hitta några svar på min tidigare fråga om markens värde. Medan åkermark i Skåne värderas till upp emot 200 000 kr och ibland mer (inte 50 000 som jag skrev i bloggen) och ett stycke betesmark, som Leif Häggström köpt i Västergötland kostade 35 000 kr per hektar (se kommentar till samma blog) så har byarna i Tanzania, där andra biobränselföretag har etablerat sig, kompenserats med som mest 606 kr / hektar.

 Klicka för större bild

 

Lars Johansson visade till slut några intervjuer med byledningar om hur de tänkt kring SEKABs besök i byn för att skaffa mark. Filmsnuttarna återfinns på Lars blog. Uppenbart är, vilket också framkom i såväl SEIs, som WWFs dokumentation, att SEKABs bybesök för att skaffa mark skapat intryck av att de kommer att bygga skolor och andra väl behövda offentliga investeringar som utbyte mot marken. Enligt SEKABs klargöranden här hemma finns dock inga sådana planer.

Massor av läsning om SEKAB

Nu har den omdiskuterade miljökonsekvensanalysen för det svenska biobränsleföretagets SEKABs satsning innanför Bagamoyo i Tanzania offentliggjorts. Tillsammans med en del andra dokument finns den att ladda ner via SEKABs hemsida. Den är på 296 sidor så nu har alla som har engagerat sig i detta fått en rejäl hemläxa. Jag har bara två kommentarer än så länge:

1. SEKAB públicerar flera andra dokument som ska dokumentera processen bakom denna rapport, men de lyckas ändå inte sprida någon riktig klarhet om hur den av SEKAB slutgiltigt inlämnade rapporten egentligen förhåller sig innehållsmässigt till den bedömning  som ORGUT gjorde tidigare. Förhoppningsvis kan man hitta detta i själva huvuddokumentet?

2. Omslagsbilden:

När jag undervisar om landskap brukar jag också tala om det sätt som landskap används i bilder och uppmuntra studenterna till kritisk bildanalys av den sort. som min teckningslärare i gymnasiet Gert Z. Nordström sedermera utvecklade när han var på Konstfack. Vad avbildas? I vilket sammanhang? Vad är budskapet? Men man måste inte ta till det tunga teoretiska artilleriet (denotation, konnotation, kontext) för att kritiskt granska denna bild. Den är helt enkelt en rörande bild av hur SEKAB önskar framställa sig.

Parallellt med att SEKAB nu har offentliggjort denna rapport så pågår många andra utredningar och diskussioner.

I Dar es Salaam presenterade Stockholm Environment Institute i måndags en första version av sin av SEKAB beställda utredning av planerna i Rufiji-deltat. Presentationen var väl besökt. Rapporterna om hur den togs emot av de många forskare i Tanzania som engagerat sig på ena eller andra sidan i denna fråga varierar med från vem rapporten kommer. Klart är att den vad gäller de samhälleliga frågorna baseras mer på ytligt fältarbete och tyckande än på ett analytiskt perspektiv. Frågan om existerande markrättigheter berörs ej, men skymtar förbi. Bl.a. får vi veta att plantagerna kommer att beröra områden där man under villagiseringskampanjen avhyste bönder från deras åkrar och bosättningar.

Den av svenska ambassaden bekostade utredningen "Feasibility of large scale bio-fuel production in Tanzana", som har gjorts av en grupp forskare från tre tanzanska universitet är nu färdig. Den är ännu inte publicerad, men det är redan väl känt att den på många punkter landar på en mycket kritisk inställning till biobränsleprojekten i Tanzania.

WWFs studie om SEKABs satsning i Rufiji-deltat kommer att presenteras på ett seminarium i nästa vecka.

Den 25 maj ska biståndsministern svara på  Bodil Ceballos interpellation i ämnet.

Den 28 maj ordnar SIDA en heldag om "Land rights of rural poor - in times of global resource squeeze" där svenska biobränslesatsningar kommer att vara ett av diskussionsämnena med bl.a. vår medförfattare i DN-artikeln Ian Bryceson i en diskussionspanel.

Masterskurs i landskap

Internationella mastersstudenter på medeltida ryggad åker i Hästhagen utanför Örebro.
Årets masterskurs i landskapsforskning och historisk geografi: Landscapes Past and Present blev ganska liten. Vi kör ett slags tvåsäde med storsatsning på nordiskt och nationell rekrytering jämna år. Men årets blev trots sin litenhet mycket internationell ändå. Genom att studenterna kommer från Eritrea, Sverige, Lettland, Frankrike och Schweiz har den blivit lärorik åtminstone för lärarna. Vi samkörde fältkursen med den årliga fältkursen på KgII och det föll på min lott att se till att köra dem till Kristinehamn med lite nya landskapsperspektiv från Närke på vägen.

Holland eller Närke? Kvismare kanal är del av en av de relativt få riktigt lyckade sjösänkningsföretagen i Sverige på 1800-talet.


Kvarntorpshögen hade förändrats sedan jag sist såg den på 1970-talet. Då var den svart och skitig. Nu var den vacker och trolsk. Andar genomförde sin dans på toppen.

Geografi

Det finns fortfarande en del kollegor som är mycket skeptiska mot att man ska hantera Geografi som en helhet.  Är det så här de tänker sig den samlade Geografin så förstår jag dem:

 

Klicka på bilden om du närmare vill undersöka hur "Den Hvide Race (Englænderinde)" ser ut

Men det har faktiskt runnit en del vatten i Akerselva sedan sedan denna bok publicerades i Kristiania 1902. Och det har också runnit en del vatten under broarna både i Fyrisån och Akerselva sedan det var radikalt (och på sätt och vis kanske motiverat) av de kritiska samfunnsgeograferna i Oslo att bryta sig loss från Geografi-institutionen och i stället bli en underavdelning till sociologin. Men frågan om geografins tillhörighet till fakulteter inom universiteten och avdelningar av forskningsråden fortsätter att ge upphov till både byråkratiska och idémässiga problem. I Stockholm hör vi till två olika fakulteter, har ett bra samarbete och har dessutom Geografi som (fortfarande det enda?) fakultetsövergripande huvudområdet på Mastersnivå. I Oslo är ämnet uppdelat på olika institutioner och fakulteter, men inte i Trondheim och Bergen. Ett svårstyrt pastorat.

Men min uppfattning är att ett samarbete mellan samhälls/kulturgeografer och naturgeografer idag kan säkra att miljöfrågorna får en bra samhällsvetenskaplig belysning. Alltför många så kallat tvärvetenskapliga miljöforskningsansatser är svaga på att hantera samhällsvetenskapens frågor om makt, kön och klass.

Resiliens och krukväxter

Michael Sheridan kommer till Stockholms Universitet på tisdag. Se mer nedan. För mig är han för evigt förknippad med växten nedan.

 

En Dracaena på Östermalm i Stockholm.

Ni har alla sett en Dracaena. Och de något mer avancerade krukväxtodlarna (inte jag) vet att den är mycket tacksam att plantera om. Man kan tydligen knipsa av en liten bit av en stam och sätta ner i jord så växer den upp. Denna egenskap har också gjort att den har kommit att få en helt speciell symbolisk roll i det afrikanska landskapet.  Själv kände jag först bara till att den användes bland Chagga på Kilimanjaros sluttningar som gräns- och gravmarkör. Men Michael Sheridan presenterade på ett möte vi ordnade på Maweni farm i Usambara-bergen¨i Tanzania i oktober 2006 en översikt över Dracaena i Afrika. Han visade hur den nästan över hela sitt utbredningsområde har denna viktiga symboliska betydelse. Den kan därför användas som en ingång till att förstå äldre markägosystem, gränser och föreställningsvärld.

I februari fick vi äntligen ut vårt specialnummer av International Journal of African Historical Studies från Usambara-mötet. Den som vill följa upp krukväxtspåret och förstå de globala kopplingarna mellan Östermalm och Afrika kan läsa vidare i Michael Sheridans uppsats "Tanzanian Ritual Perimetrics and African Landscapes: The Case of Dracaena".

Nu kommer Mike till Stockholm för att tala om ett närbesläktat tema:

Deforestation, resilience, and the conservation of sacred sites in sub-Saharan Africa: A Tanzanian case study

Välkomna till Y22 i Geovetarhuset tisdagen den 12 maj kl 13.15

Bra blog om markrofferi

Måste vi verkligen tala om land grabbing på svenska? Finns det inget svenskt ord? Baggböleri ligger nära i betydelse, men den ordagranna översättningen markrofferi är väl både talande och praktisk?

Men det jag egentligen ville säga var att den som vill följa vad som sker inom den stora globala omfördelningen av jordbruksmark -- 20 miljoner hektar är i rullning just nu  -- gör klokt i att skapa ett RSS-flöde till Food crisis & the global land grab, där nyhetsartiklar och nyhetsbloggar från världen över på detta tema återfinns.

 

Bönder i Tana-deltat i Kenya protesterar mot att deras jord tas i från dem om den planerade markaffären mellan president Kibaki och Qatar kommer att genomföras. Se vidare på Edgar C. MBanzas blog Blog Chemk'Africa.

Vad är marken värd?

Jag har den senaste tiden undrat över hur man i ett globalt sammanhang värderar jordbruksmark. Om ett hektar av Skånes bästa jord kostar ungefär 50 000 kronor (stämmer det?) och det kan kosta tio gånger så mycket i Nederländerna, hur mycket är då ett hektar värt i tropikerna där den biologiska produktiviteten är mycket högre -- eller i det ryska svartjordsbältet?

I en nyhetsartikel idag i The Malaysian insider uppges att IFPRI gjort en uppskattning av värdet i den senaste tidens överenskommelser om stora globala markaffärer:

"The Washington-based International Food Policy Research Institute (IFPRI) estimates the value of signed farmland deals in recent years, as well as those in the pipeline, at between US$20 billion (RM72 billion) and US$30 billion, covering an area of 20 million ha — 20 per cent of the entire amount of arable land in the European Union."

Om jag räknat rätt så handlar det alltså om 1000 US dollar per hektar. Det är lite jämfört med vad marken kostar i Skåne, men sannolikt mycket jämfört med vad markförvärven kostar köparna. I en rapport från IFPRI (se tabellbilagan)  uppges till exempel att en överenskommelse träffats mellan SEKAB och Mozambique om 100 000 hektar. Jag vet inte om denna överenskommelse är träffad eller om det bara är en en tidningsanka. Men man undrar ändå om vad de tänkt sig att  betala. Om marken värderas till 1000 dollar per hektar så borde 100 000 hektar vara värt 100 miljoner dollar. Är det vad SEKAB tänker betala till Mozambique? Eller har jag snubblat på nollorna??

Kartan nedan är hämtad från IFPRIs hemsida och visar köpare (röda) och säljare (gröna). Klicka på bilden nedan för en klickbar version, där uppgifterna bakom varje kartnål kan sökas.