Jag hoppas verkligen att alla läsare tog följande mening ur min förra blog på rätt sätt:
"Under alla omständigheter var Sverige skapat av inlandsisen och det var först när isen drog sig tillbaka som de första svenskarna med tveksamma steg klev över till sitt nya fäderneland över den landtunga som sedan kom att bli Öresund."
Jag menar att myten om att Sverige, jungfruligt och bart, skapades av en skrapande inlandsis, har haft alltför stort inflytande på den nationella självbilden. Det har också lett till att svenska välutbildande människor har en ganska dimmig uppfattning om vittring och jordmånsbildning, men kan en massa om rullstensåsar och isräfflor. Vittring och djup jordmånsbildning är företeelser som är helt väsentliga för att förstå det globala landskapet.
När geomorfologerna nu börjar tolka det svenska landskapet mer i termer av det globala och uppmärksammar gamla vittringsformer (från före sista istiden) även i de områden där isen verkligen har rört sig -- t.ex. i Småland och södra Östergötland, så markerar det en globalisering av vår allra äldsta historia. Jordmånsforskare och arkeologer har, mig veterligen, inte tagit tag i frågan.
I Sydafrika brukar man med ett vackert uttryck tala om "castle kopjes" efter ordet koppie på afrikans. Det är inte heller något man väntar sig att finna i Sverige. Men Mats Olvmo och hans medarbetare hittar castle-kopjes i Malexander!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar