Monografi eller artiklar

En av de frågor som  forskare i humaniora och samhällsvetenskap brottas med i dessa dagar är hur man ska publicera för att nå ut. Dessutom ska man på något sätt förhålla sig till en värld där allt ska bli mätbart och där Vetenskapsrådet av regeringen har fått i uppdrag att sköta bibliometriska mått som grund för medelsfördelning.

Det är ingen tvekan om att synlighet i internationella tidskrifter är en viktig och av många humanister och en del samhällsvetare underskattad del av forskningens internationalisering. Men jag har alltid menat att det borde gå att kombinera den bästa av två världar: monografins djup och en större internationell synlighet genom fler internationella artiklar. Det gäller också att se till att monografierna syns och citeras - vare sig det rör sig om doktorsavhandlingar eller om böcker på internationella förlag.

Därför är det extra roligt när de internationalla tidskrifterna recenserar  avhandlingar från institutionen. Garth Myers vid University of Kansas rosar i Urban Studies (vol 44, nr 12, 2487-2946) Marianne Kjelléns avhandling.

Men Garth Myers  ger också en eloge till hela serien Stockholm Studies in Human Geography och till forskargruppen PPP som utvecklats och letts av Gunilla Andrae på institutionen. Så här skriver Myers bl.a. om serien och om PPP:

"This series publishes the highest-quality dissertations that Stockholm’s Human Geography Department produces. Seven of the eight dissertations so honuored since 1999 have been Africa-based and four of these have had an urban focus; a fifth is now forthcoming. --  A great deal of the credit for this concentration of excellence lies with the department’s research group on People, Provisioning and Place (PPP) in African Cities, ably led by Gunilla Andrae. The PPP research group has developed quite a knack for combining what one expects of a quality dissertation—thorough, rich and original empirical research—with probing interrogations of cuttingedge theory (Byerley, 2005; Cadstedt, 2006; Lourenco-Lindell, 2002)."

Grattis till Gunilla Andrae, Marianne Kjellén, Andrew Byerley, Jenny Cadstedt och Ilda Lourenco-Lindell!! Och dessutom till  Onyanta Adama-Ajonye, som är den femte som Myers nämner att hon var på gång när detta skrevs.

Biobränsle i Tanzania -- igen

Just som man trodde att det svenska biobränsleäventyret var över så börjar det hända konstiga saker. Ett antal forskare, däribland SEIs och resilienscentrets direktör Johan Rockström, skriver ett debattinlägg i GP och kritiserar dem som har kritiserat SEKABs idéer. Det är ett märkligt inlägg. Jag förstår inte vad de vill ha sagt. De vill ha en biobränslesatsning i Tanzania som är bra för de fattiga, bra för miljön och bra för koldioxidbalansen. Ja det vore väl kul om det gick att ordna, men det är ju just bristen på hänsyn på alla dessa kanter som gör att SEKAB har fått så mycket kritik. Något annat har väl inte kritikerna kritiserat? Vad är det egentligen skribenterna i GP vill ha sagt? Vill de försvara SEKABs sätt att lösa detta (med plantager och avhysningar) ? Hur ser den biobränslesatsning ut som tillfredsställer alla dessa krav? Menar de verkligen att SEKAB var på väg till en sådan miljömässigt och socialt försvarbar satsning?
Lite mera rakt på sak är Stockholm Environment Institute som genom sitt Tanzaniakontor i tidningen Guardian i Tanzania  (följ länken till Biofuel-Arvidson)i förrgår uttrycker tydligt att det är SEKABs strävanden de vill stödja. 
Från Dar es Salaam kommer vidare rykten om att SEKAB-kontoret där  inte alls är på väg att läggas ned, vilket sades i pressmeddelandet här. I stället sägs att de jobbar för att hitta en annan finansiering. Och var står SIDA?
Lars Johansson, som följer debatten både i Tanzania och i Sverige ger lite mer bakgrundsinformation och debatterar frågan i sin blog. Läs den så kanske ni blir lite mer kloka (eller mer förvirrade) på denna konstiga härva. Äventyret är uppenbarligen inte slut.

Five hundred years initiative

Det är svårt att i korta ord beskriva 500-årsinitiativet i Sydafrika. Texten som återfinns på hemsidan behöver, för en svensk publik, en slags översättning som inte bara består av att översätta engelska till svenska. I bakgrundshistorien finns förstås problemen runt apartheid och arkeologerna på Pretoria-universitetet som grävde ut rika järnåldersboplatser men inte publicerade dem, eftersom de på något sätt inte stämde med apartheids historieskrivning. Men det är mer komplicerat än så. Det har funnits en skarp skiljelinje mellan historia och arkeologi, som man nu försöker överbrygga. Apartheids påverkan på arkeologin har varit mycket mera lömsk än att bara dölja spåren efter järnålderns svarta bosättning. En annan och viktigare tendens, bland de arkeologer, som inte hört till apartheid-försvararna, har varit en slags etno-essentialism som lagt stor vikt vid att identifera etniska grupper utifrån deras skilda keramik, men i mindre utsträckning identiferiat historiska skeenden, undersökt hur identitet och etnicitet skapats och omskapats och forskat kring kontakterna mellan europeer och afrikanska samhällen. Afrikanska grupper har i arkeologins värld existerat i ett slags etnografiskt presens med "bantu cattle pattern" och distinkta keramiktraditioner, åtskilda från historiens skeenden. Jag har tidigare bloggat om ett märkligt mastodontverk, som representerar denna tradition.
Med 500-års-initativet och med den första publikationen från den gruppen öppnas dörren för en post-post-apartheid-forskning inom historia och arkeologi, som kan gripa sig an väsentliga historiska problem under de senaste 500 åren, med metoder från arkeologi, muntlig historia och de skriftliga källornas historia.
Själv lusläser jag förstås undersökningarna av terrass-systemen och fägatorna i Bokoni, som jag själv skrivit kortfattat om (under namnet Marateng) efter ett besök där på 1990-talet. Men jag fascineras lika mycket av historien om hur gruppen Kekana Ndebele under hövding Mugombane  av trekboers blev belägrade och utsvultna i en grotta under en månad 1854. Kvar finns ett rikt arkeologiskt material och till och med mumifierade lik, som bidrar till bilden av Sydafrikas mörka historia.

Myten om det tomma Sydafrika

I Sydafrika har man under årens lopp haft olika sätt att genom historieskrivning motivera det koloniala övergreppet mot de befolkningsgrupper som fanns i området tidigare. Beskrivningen av hur européer och afrikanska jordbrukare från var sitt håll samtidigt koloniserade området och möttes vid Fish river är den som är den mest spridda. (se en version av denna historieskrivning från 1976 på denna länk).  Den historien har även många svenska allmänbildade människor fått med sig. Svagheten i argumentationen ligger förstås först och främst i tanken att jordbrukares markrättigheter skulle stå över jägare/samlares och pastoralisters. Men det är dessutom så att afrikanska jordbrukare var väl etablerade omedelbart öster om Fish river (i trakten av nuvarande East London) redan vid början av 1000-talet. Det gjorde arkeologiska inventeringar och utgrävningar klart redan på 1970- och 1980-talen.

En annan i Sydafrika väl spridd lögn var att större delen av norra och östra Sydafrika vid 1800-talets slut skulle varit så gott som folktomt under 1800-talets senare hälft efter oroligheter under den "stora oredan" -- mfecane.

Ur Theal: A history of South Africa 1795-1834 (utgiven 1891) . Återgiven i Davenport, T.R.H. and Hunt K.S. (eds) (1974) The right to the land.  Cape Town: David Philip. KLICKA FÖR STÖRRE BILD

Hos vänner och kollegor i Sydafrika fick jag i den gångna veckan hjälp att få fram underlag till en karta över afrikanskt jordbruk under de sista tusen åren. Jag fick också se den fantastiska dokumentsamlingen The right to the land där två sydafrikanska historiker redan 1974 samlade fakta och lögner kring markfrågan i Sydafrika. Som ett exempel på "the myth of the empty highveld" återger de kartan ovan, som publicerades 1891 och som fått en stor betydelse i den allmänna (miss-)förståelsen bland en många vita sydafrikaner i den frågan. I det område som karaktäriseras som  "Territory almost depopulated by the Zulu wars before 1834" fanns under 1800-talets först hälft i själva verket ett antal stora kungadömen med huvudstäder på tiotusentals invånare, omfattande jordbruk och stora boskapshjordar. 

 

 

Inlandsis och svenskhet

Jag hoppas verkligen att alla läsare tog följande mening ur min förra blog på rätt sätt:

"Under alla omständigheter var Sverige skapat av inlandsisen och det var först när isen drog sig tillbaka som de första svenskarna med tveksamma steg klev över till sitt nya fäderneland över den landtunga som sedan kom att bli Öresund." 

Jag menar att myten om att Sverige, jungfruligt och bart, skapades av en skrapande inlandsis, har haft alltför stort inflytande på den nationella självbilden. Det har också lett till att svenska välutbildande människor har en ganska dimmig uppfattning om vittring och jordmånsbildning, men kan en massa om rullstensåsar och isräfflor. Vittring och djup jordmånsbildning är företeelser som är helt väsentliga för att förstå det globala landskapet.

När geomorfologerna nu börjar tolka det svenska landskapet mer i termer av det globala och uppmärksammar gamla vittringsformer (från före sista istiden) även i de områden där isen verkligen har rört sig -- t.ex. i Småland och södra Östergötland, så markerar det en globalisering av vår allra äldsta historia. Jordmånsforskare och arkeologer har, mig veterligen, inte tagit tag i frågan.

I Sydafrika brukar man med ett vackert uttryck tala om "castle kopjes" efter ordet koppie på afrikans. Det är inte heller något man väntar sig att finna i Sverige. Men Mats Olvmo och hans medarbetare hittar castle-kopjes i Malexander!

Olvmo et al (2005) Saprolite remnants as indicators of pre-glacial landform genesis in southeast Sweden (Geografiska Annaler 2005  A 87A    447-460)  

 

Afrikanska berg i Pajala

Torbildning norr om Pajala (ur Hättestrand och Stroeven 2002)

När jag gick i gymnasiet var inlandsisen som en väghyvel och när jag läste lite kvartärgeologi för mycket länge sedan var den som en plastisk massa som rann fram över landet. Under alla omständigheter var Sverige skapat av inlandsisen och det var först när isen drog sig tillbaka som de första svenskarna med tveksamma steg klev över till sitt nya fäderneland över den landtunga som sedan kom att bli Öresund.
Sedan dess har naturgeografiska kollegor på tunnelbanan och i andra korta möten grymtat något om att isen på vissa ställen inte alls rörde sig utan låg som ett djupfrysande täcke över den gamla marken från den förra interglacialen. Det skulle innebära att den mark som kan ha trampats av människor för 125 000 år sedan skulle legat kvar så gott som ostörd. Jag har på sistone frågat en del arkeologer om de har koll på detta, men det verkar inte som om det är vida känt. När jag häromsistens försökte förklara djupfrysningen för en sunt skeptisk arkeolog märkte jag min egen dimmighet i frågan och var tvungen att vända mig till sakkunskapen i geohuset. Redan 1994 skrev Johan Kleman om detta i en artikel. Den var inte så lätt att förstå, men när Johan hänvisade till Clas Hättestrands och Arjen Stroevens artikel från 2002 (som jag har knyckt bilderna ifrån),  så trillade tioöringarna ned. Såna bergsklackar har jag sett förr, men aldrig i Sverige, utan i östra och södra Afrika, där s.k. torbildningar är vanliga. (En inlandsis, som rör sig, skulle väl antagligen rasera torbildningarna på nolltid). När jag ser på bilden ovan tänker jag på klippdassar, som i Botswana och Zimbabwe gärna bor i sådan formationer. Men bilden nedan, av de djupt vittrade bergen i Pajala påminner mest om bergen i Kalle Anka. Nu svarar vännen arkeologen i ett mail att man kanske skulle kunna hitta boplatslägen på läsidan av dessa tor-bildningar. Finns det några arkeologer som har kollen på var dessa ytor finns och har varit ute och letat?? Vem hittar den första boplatsen?


Kalle Anka-berg från Canyonlands ?  Själv tänker jag mest på en pufform som låg under en sån där samling i Botswana när jag skulle leda en grupp studenter upp på ett krön. Den som en gång hört en pufform puffa glömmer det inte.... Tack Clas och Arjen som jag knyckt bilderna från ur uppsatsen.

Den svenska hagen och EU

EU har som bekant fattat ett riktigt dumt beslut när det gäller centrala direktiv om vad som är en stödberättigat betesmark. Eskil Erlandsson berättar på regeringens hemsida att han gjort vad han kan för att lindra detta, dels genom att få gränsen höjd till 60 i stället för 50 träd per hektar, dels genom en annan kompletterande stödform. Men grundproblemet kvarstår. Den svenska hagen är underkänd. Det saknas förståelse i EU för det rikt varierade jordbrukslandskapet och dess historia.

Landskap har hittills inte heller figurerat som ett tema för forskningsdirektoratets utlysningar i det sjunde ramprogrammet. Det kanske det blir en ljusning på nu. Det sägs att 2011 ska man kunna söka om medel för forskning om natur- och kulturlandskap.  Samtidigt arbetar vi i  en grupp inom European Science Foundation för att i en Science Policy Briefing lyfta fram landskap som viktigt europeiskt forskningsområde. Det går långsamt fram för det finns även bland forskarna så många olika idéer om vad som är det viktigaste. Men till sommaren ska det komma.

Tills det blir större förståelse för landskapshistoria i EU får vi fortsätta att protestera. Stöd Gryts skärvårdsförening i deras upprop. Besök följande länk.