Märkligt sydafrikanskt mastodontverk

Den sydafrikanske arkeologen Thomas N. Huffman har just kommit ut med ett märkligt mastodontverk på 544 sidor: Handbook to the Iron Age. Det är gammaldags på många olika sätt, varav endast ett är riktigt bra. Det som är bra och gammaldags med verket är att det är stort, välillustrerat och återger utbredningskartor och en massa olika typer av keramik på ett sätt som säkert gör den till en bra handbok för arkeologer verksamma i södra Afrika. 

Det som är tråkigt och gammaldags är att den säger så otroligt lite om jordbruk och landskap. Den har trots allt underrubriken "The archaeology of pre-colonial farming societies in southern Africa". Det finns i andra publikationer en hel del fakta om järnålderns jordbrukslandskap i Sydafrika, men författaren förbigår dessa och de två stora kända övergivna terrassystemen i Sydafrika och Zimbabwe förekommer bara i bisatser. Har man som jag vandrat genom flera kvadratkilometerstora övergivna terrasssystem i Zimbabwe och Sydafrika från den yngre järnåldern (1600-1700-tal) så känner man inte riktigt igen sig i denna bok. Däremot avbildas den stora hövdingaboplats/huvudstad -- Lose -- som jag karterade i början av 1990-talet tillsammans med David Kiyaga Mulindwa.

Flera kapitel handlar om rituella lämningar, boplatser, begravningar, metallurgi, men jordbuket behandlas bara mycket översiktligt i ett tresidigt (!) kapitel som lika mycket handlar om klimat. Man känner sig förflyttad femtio år tillbaka tiden då arkeologer visste mer om hur man dog än hur man livnärde sig. Södra Afrikas järnåldersbönder tycks i denna bok framförallt leva på regnmakande, ritualer och på en symbolvärld som inte förändrats på tusentals år utan kan igenkännas i de etnografiska uppteckningar. Det senare -- ett slags essentialistiskt och ohistoriskt sätt att förstå den ideologiska sfären -- har sedan länge gjort Huffman kontroversiell. Gammaldags och lite rörande är också Huffmans lätt bombastiska försvar för den processuella arkeologin, som för honom tycks ge enkla lösningar. I stället för resonemang baserat på källmaterialet kring exempelvis befolkningstal så för författaren ett slags deduktivt resonemang om hur stora bebyggelserna bör vara i en tänkt välordnad hierarki. Här är man tillbaka till 1970-talet . De bönder - "commoners" --  som bar upp de stora staterna med sin småboplatser och odlingar skymtar visserligen förbi, men synnerligen konturlöst.

Men det ska inte överskugga att boken med sina översiktskartor, sin goda översikt över den senaste tidens stora arkeologiska insatser i södra Afrika kommer att bli ett viktigt standardverk och en nyckel till en bättre förståelse för de bondekulturer, som, långt före boerna, utnyttjade större delen av de östra delarna av dagens Sydafrika. Fortfarande kan man stöta på bildade människor som har uppfattningen att boerna och de afrikanska bondesamhällena ungefär samtidigt och från var sitt håll koloniserade Sydafrika under 1600-1700-talen. För den  globala forskning som strävar ett ge en rättvis  och icke eurocentrisk bild av världens historia är boken alltså till nytta.