People, land and time in Africa: PLATINA

Forskargruppen People, Land and Time in Africa har varit osedvanligt lyckosam i detta års ansökningsomgång på SIDAs ulandsforskningsråd  -- se mer på PLATINAS hemsida.

Dessutom har kollegorna på Kulturgeografen Bo Malmberg och Gunilla Andrae fått sina projekt finansierade! Grattis Bo och Gunilla!!

Ö-geografi

Ö-geografi är ett studieområde, som jag inte varit inne på annat än i mina hemmasnickrade funderingar under somrarna i Stockholms skärgård. Långsamt börjar jag - på olika workshops i Taiwan (se t.ex. denna länk) - att fatta några av de samhälleliga aspekterna på ö-geografin. Den historia som de många små öarna runt Taiwan genomlevt illustrerar hur stater och marknader utsätter öar för olika förändringstryck. Kraven på vilka aktiviteter som ska pressas ned på öar är högst variabla - utsatta för mera ryckiga förändringar än vad som styr markanvändning på fastlandet. Militärbas, förvaring av kärnbränsleavfall, casino, turism. Listan kan göras oändllig över de olika yttre förändringskrafter som verkar och verkat på Ponso no Tao (eller Botel Tobaco på ovanstående karta), Penghu och de många andra öarna runt Taiwan. I morgon flyttar sig seminariet till Kinmen/Quemoy. Jag hoppas i nästa blog kunna komplettera min tidigare durra-blog med en insiktsfull smakbedömning av det därstädes framställda durrabrännvinet.

Invånare från Ponso na Tao protesterar i Taipei 1994 mot förvaring av utbränt kärnbränsle på deras ö.
(Tack till ö-geograferna och kollegorna  Huei Min Tsai, David Chang och Eric Clark - läs mer om dem och deras aktivitter inom IGUs ögeografikommission på denna länk)

Ben Wisner bloggar

Missa inte geografkollegan Ben Wisners gästblogg i Reuters. Ben kommer från den radikala geografmiljön som var på Clark University på 1970-  och 1980-talen och är nu främst aktiv kring samhällsvetenskapliga aspekter på naturkatastrofer.

Bra rutet om traditionella landskap

I en tidigare blog hänvisade jag till Utrechtkollegan Hans Renes utmärkta plenarföreläsning i Lissabon i september kring historiens roll i landskapsstudier och kritiken mot begreppet traditionella landskap. Nu finns föredraget European landscapes: continuity and change på nätet.

Ottar Rønneseth

Jag far runt i bloggosfären och passar på att läsa en liten del av allt det intressanta som Frans-Arne Stylegar skriver kring västskandinaviska och atlantiska jordbrukslandskap under järnålder.  Frans Arne har fungerat som något av en introduktör av den norske historikern och kulturgeografen Ottar Rønneseth för den nutida norska arkeologiforskningen. Ottar disputerade vid Kulturgeografiska insitutionen året efter det att jag inlett mina forskarstudier, så vi var faktiskt doktorander samtidigt (!). Frans Arne översatte Ottars "Gard" und Einfriedigung från 1974 till Gard og gjerde: faser i utviklingen av Jærens kulturlandskap som kom  ut 2001. I Frans Arnes blog finns en artikel om Ottar Rønneseth, som är skriven för Norsk Arkeologisk Lexikon. Det är ett otroligt intressant forskaröde som beskrivs. Forskningshistorien är full av människor som varit för tidigt ute och som av olika skäl inte uppmärksammats av sin samtid på den nivå som de förtjänar. Det var länge sedan jag var i kontakt med Ottar och jag hoppas att han njuter ålderdomen väl i Stavanger.

 

Ottar Rønneseth demonstrerar ett åkerhak på gåden Lyngaland på Jaeren den 15 juni 1979. Jag hade blandat ihop finjeansen med fuljeansen och klafsade runt i Jaerens betesmarker med finjeansen. Till kvällen fick jag välja mellan att bära fuljeansen eller finjeansen med koskitfläckar på Hotell- och Restaurantskolans avslutningsbal i Stavanger. Det blev finjeansen med koskit, men jag fick ändå dansa med polismästarens hustru.

 

Durra

Jag läser Roger Blenchs fantastiska översikt Archaeology, Language and the African Past . Den innehåller bland annat en mycket bra översikt över olika afrikanska grödor. Intressantast att läsa är om de olika grödor som domesticerats i Afrika. Många av dem kände jag inte till förr, medan jag hört talas om andra som teff och enset. När jag läser om durra (latin: Sorghum bicolor)  väcks många minnen och associationer. Först det vetenskapliga. Blench hänvisar till Randi Hålands intressanta idé om hur domesticeringen av durra gått till. Jag hörde Randi presentera detta på en arkeologikongress 1993. Alla är eniga om att de vilda gräs som är ursprunget till durra fanns i ett område som sträckte sig från sydvästra Etiopien till Tchad-sjön. Men märkligt nog så har det varit lättare att hitta gamla dateringar av durra i Indien än i Afrika. En förklaring till detta skulle kunna vara att odlandet och utnyttjandet av durra i Afrika aldrig kunde leda till en fullständig isolering av odlad durra från de vilda gräsen. Först när durran flyttats ut ur detta område och odlats i Arabvärlden eller i Indien så skedde den verkliga domesticeringen, eftersom den inte längre kunde blanda sig med de sina vilda föregångare. Sedan skulle den, enligt Randi Hålands väl grundade hypotes, ha kunnat föras tillbaka till Afrika och då hade den blivit så förändrad att den inte längre kunde blandas med de vilda gräsarterna. Det är intressant tanke - inte minst som metafor för styrkan med globalisering och kulturkontakter. Det finns helt enkelt inget enkelt svar på den odlade durrans geografisk ursprung. Den är ett resultat av relationer mellan olika platser. Durran som odlas i Sudan skulle alltså ha varit ute och vänt i Indien innan den kom hem igen - domesticerad och avskuren från vidare sexuellt umgänge med sina vilda vänner.

I november för ett år sedan tog jag denna bild av växande durra i Gers i sydvästra Frankrike. Under 2007 odlades 55 000 hektar durra i Frankrike. Durran har beskrivits som Afrikas viktigaste bidrag till den globala matproduktionen.
En gång under fältarbeten i Botswana blev jag bjuden på durragröt med grönsaker hemma hos en av intervjupersonerna. Det var en kulinarisk höjdpunkt och omväxling till den dagliga vita majsgröten som vi hade i lägret. Majsens segertåg genom Afrika är att likna vid potatisens i Europa. En massa tråkig energi till låg kostnad, men mindre smakfull och antagligen mindre nyttig än sina föregångare.

Entusiasm för geografi

Nationalkommitteen för Geografi har haft sitt höstmöte. Denna gång hade vi mötet i Uppsala och hade efter mötet ett rundabordssamtal med de lektorer och forskare som är indragna i geografiutbildningen i Uppsala och särskilt i forskarskolan i Geografi som med 26 forskarstuderande gymnasielärare ingår i lärarlyftet. Det var ett kunnigt och entusiastiskt gäng av lärare och forskare som redogjorde för synen på ämnet, för hur man hanterar ämnesdidaktiken och resonerade om forskningsansknytning i skolorna. Förhoppningarna var stora runt bordet kring hur denna insats kan stärka geografins ställning i skolorna. Det är tydligt att det finns en ny generation av geografer som är både forskningsaktiva och intresserade av skolfrågorna och didaktiken.

För mig var detta det sista mötet med Nationalkommittéen. Jag lämnar nu över ordförandeklubban till Lennart Olsson. Han kommer att bli en bra kraft både i att representera svensk geografi i Internationella Geografiunionen och i att driva frågorna på hemmaplan, inte minst i skolfrågorna där han redan har engagarat sig.