En intressant debatt har utbrutit kring frågan om den landbaserade biosfären kan vara på väg mot en brytpunkt - en
tipping point. Begrepp som
tipping point och
regime shift är centrala i resiliensforskningen och framhävs där ofta som nya insikter.
Till att börja med: frågan om att långsamma och kvantitativa förändringar kan övergå till snabba och kvalitativa förändringar är inte ny vare sig i naturvetenskapen eller i samhällsvetenskapen. På samma sätt som vatten kan övergå till kvalitativt annan form p.g.a. långsamma kvantitativa förändringar i temperatur kan samhälleliga förändringar förstås som en effekt av en liknande process. Det var något som redan
Marx lyfte fram. Det är bara i en inskränkt kvantitativt modellerande värld som frågan om brytpunkter och kvalitativa språng kan framstå som något nytt och radikalt. Men även inom kvantitativ modellering är frågan om kvalitativa språng en förhållandevis gammal insikt. Jag minns under den kvantitativa geografins och den nya arkeologins glansdagar på 1970-talet hur arkeologen Colin Renfrew på Sverige-besök berättade om matematikern René Thom's katastrofteori just för att den på ett matematiskt plan kunde hantera kvantitativa förändringars övergångar i kvalitativa. Se Renfrews artikel
Trajectory discontinuity....
På senare tid har denna förståelse förknippats med miljöhoten och i den inflytelserika uppsatsen om
Planetary boundaries är ett centralt tema varningen för sådana brytpunkter. Uppsatsens styrka i ett politiskt sammanhang är ju att man försöker att fastställa kvantitativa gränser för när olika system skulle kunna befaras tippa över i ett för mänskligheten radikalt annorlunda och sämre tillstånd. Vad gäller markanvändning och den terrestriska (landbaserade) biosfären uttrycks det på följande sätt: "Humanity may be reaching a point where further agricultural land expansion at a global scale may seriously threaten biodiversity and undermine regulatory capacities of the Earth System (by affecting the climate system and the hydrological cycle)."
Nu ifrågasätts av Barry Brook och medförfattare om den terrestriska biosfären verkligen kan tänkas vara på väg mot en sådan brytpunkt. Se deras artikel
Does the terrestrial biosphere have planetary tipping points? eller den kortare populärvetenskapliga
pressversionen. Jag kan inte tillgodogöra mig hela resonemanget eftersom frågan om artrikedom och biodiversitet inte är på min hemmaplan, men jag slås av två saker i artikeln: dels konstaterandet att jorden redan sedan länge varit totalt dominerad av mänsklig påverkan på markanvändingen, dels det faktum att nya mosaiker och diversiteter uppstår även när markanvändningen förändras. Det finns så många historiska och globala exempel på att ökad livsmedelsproduktion gått hand i hand med ökad biodiversitet. Författarna argumenterar för att de förändringskrafter som verkar på vegetation och biosfär i ett globalt perspektiv snarare kan förväntas leda till fortsatt gradvisa förändringar utan några markerade kvalitativa språng. Någon planetär brytpunkt är alltså enligt dem inte sannolik.
Victor Galaz påpekar i ett kritiskt
blogginlägg att författarna till artikeln ser kopplingar mellan olika ekosystem och kontintenter enbart utifrån ett biologiskt perspektiv, som om jorden vore obebodd. Galaz påminner om de många ekonomiska länkar som knyter samman markanvändning på ett globalt plan. Här har Galaz en viktig poäng, men det återstår att analysera hur dessa drivkrafter eventuellt kullkastar de resonemang om effekterna av framtida markanvändningsförändringar som finns i Brooks resonemang. Sammanfattningsvis: det är viktigt och intressant att resonemang med så stor politisk genomslagskraft som
Planetary boundaries utsätts för en empiriskt och teoretiskt baserad granskning.
Det är Lesley Heads vakna twitterflöde som förmedlat länkarna. Se nedan till höger och hitta där mer ur denna debatt.
