Svartjord på börsen

Har ni, som jag, noterat att det står väldigt lite om industri i tidningen Dagens Industri men desto mer om börspapper av olika slag? Men i dagens upphettade råvarumarknad handlar artiklarna i DI faktiskt allt oftare om jordbruk. Det kan vara SEKABS satsning på att skaffa massor med mark i Tanzania för att odla biobränsle eller veteprisernas optimistiska uppåtgång... En landskapsforskare finner i den rosa tidningen nästan varje dag något intressant  att läsa som direkt berör hur landskap och miljöer i olika delar av världen värderas. Plötsligt är gammal geografisk kunskap värdefull. En aktieintresserad kollega i ett humanistiskt ämne frågade mig om vad jag trodde om aktier i "Black Earth Farming". Det undandrar sig min bedömning hur mycket i detta som är markspekulation och hur mycket som är seriösa satsningar på att investera i jordbruksdriften, men enligt Kinneviks hemsidor så består affärsidén av bägge delarna.
´
Det visar sig att de bördiga chernozemjordarna i Ukraina och Ryssland är i ropet. чернозем betyder helt enkelt svart jord på ryska men i jordmånssammanhang har det fått en precis betydelse: "A ´black-earth, of loose crumbly texture, rich in humus and bases, covering large areas of land in the middle latitudes" säger min gamla geografihandbok, men FAO har säkert en mer precis beskrivning. Nu kan man alltså handla med svartjord på börsen genom att investera i "Black Earth Farming" eller i "Alpcot Russian Land Fund". Under december kunde man i DI läsa rubriker som "Rysk åkermark mot börsen" och "Rysk jord stod stilla" (det senare verkar ju betryggande för den som oroar sig för den vinderosion som faktiskt kan vara ett problem med chernozemjordar).

Märkligt sydafrikanskt mastodontverk

Den sydafrikanske arkeologen Thomas N. Huffman har just kommit ut med ett märkligt mastodontverk på 544 sidor: Handbook to the Iron Age. Det är gammaldags på många olika sätt, varav endast ett är riktigt bra. Det som är bra och gammaldags med verket är att det är stort, välillustrerat och återger utbredningskartor och en massa olika typer av keramik på ett sätt som säkert gör den till en bra handbok för arkeologer verksamma i södra Afrika. 

Det som är tråkigt och gammaldags är att den säger så otroligt lite om jordbruk och landskap. Den har trots allt underrubriken "The archaeology of pre-colonial farming societies in southern Africa". Det finns i andra publikationer en hel del fakta om järnålderns jordbrukslandskap i Sydafrika, men författaren förbigår dessa och de två stora kända övergivna terrassystemen i Sydafrika och Zimbabwe förekommer bara i bisatser. Har man som jag vandrat genom flera kvadratkilometerstora övergivna terrasssystem i Zimbabwe och Sydafrika från den yngre järnåldern (1600-1700-tal) så känner man inte riktigt igen sig i denna bok. Däremot avbildas den stora hövdingaboplats/huvudstad -- Lose -- som jag karterade i början av 1990-talet tillsammans med David Kiyaga Mulindwa.

Flera kapitel handlar om rituella lämningar, boplatser, begravningar, metallurgi, men jordbuket behandlas bara mycket översiktligt i ett tresidigt (!) kapitel som lika mycket handlar om klimat. Man känner sig förflyttad femtio år tillbaka tiden då arkeologer visste mer om hur man dog än hur man livnärde sig. Södra Afrikas järnåldersbönder tycks i denna bok framförallt leva på regnmakande, ritualer och på en symbolvärld som inte förändrats på tusentals år utan kan igenkännas i de etnografiska uppteckningar. Det senare -- ett slags essentialistiskt och ohistoriskt sätt att förstå den ideologiska sfären -- har sedan länge gjort Huffman kontroversiell. Gammaldags och lite rörande är också Huffmans lätt bombastiska försvar för den processuella arkeologin, som för honom tycks ge enkla lösningar. I stället för resonemang baserat på källmaterialet kring exempelvis befolkningstal så för författaren ett slags deduktivt resonemang om hur stora bebyggelserna bör vara i en tänkt välordnad hierarki. Här är man tillbaka till 1970-talet . De bönder - "commoners" --  som bar upp de stora staterna med sin småboplatser och odlingar skymtar visserligen förbi, men synnerligen konturlöst.

Men det ska inte överskugga att boken med sina översiktskartor, sin goda översikt över den senaste tidens stora arkeologiska insatser i södra Afrika kommer att bli ett viktigt standardverk och en nyckel till en bättre förståelse för de bondekulturer, som, långt före boerna, utnyttjade större delen av de östra delarna av dagens Sydafrika. Fortfarande kan man stöta på bildade människor som har uppfattningen att boerna och de afrikanska bondesamhällena ungefär samtidigt och från var sitt håll koloniserade Sydafrika under 1600-1700-talen. För den  globala forskning som strävar ett ge en rättvis  och icke eurocentrisk bild av världens historia är boken alltså till nytta. 

Nordisk landskapskurs igen

Någon har efter min förra blog om Nordisk lanskapskurs undrat om den kulturgeografiska landskapsforskningen bara vänder sig mot humaniora och samhällsvetenskap och inte mot naturvetenskap. Givetvis inte, men den Nordiska landskapsnätverket NLRN har ett fokus mot ett kulturvetenskapligt perspektiv på landskapet och det har också de hittillsvarande nordiska kurserna haft. Den som läste min blog om terra preta och klimatfrågan fattar att det samtidigt finns en stor kontaktyta mellan historisk landskapsforskning och naturvetenskaperna. Se också hemsidan People, Land and Time in Africa, som är ett samarbete mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap.

Nordisk landskapskurs

Nu är det ett jämnt år och det innebär att Kulturgeografiska institutionen i samarbete med andra landskapsforskande institutioner i Norden ordnar en nordisk och nationell forskarkurs. Det nationella forskarkursprogrammet i Kulturgeografi uppmärksammades positivt i HSVs utvärdering och rullar nu regelbundet på med 3-4 kurser per år. Inom landskapsforskningen har vi dessutom ett utmärkt nordiskt samarbete i Nordic Landscape Research Network. Kursen leds i år av Tomas Germundsson, Lunds Universitet, Gunhild Setten vid NTNU i Trondheim och undertecknad.

Det är två principer som vägleder uppläggningen av de nordiska landskapskurserna. För det första: uppfinn inte hjulet! I ett så uppmärksammat och populärt område som landskapsforskning finns det många som glatt hoppar in som om det inte fanns någon forskningshistoria, några baskunskaper eller någon forskningsfront. Det vill vi avhjälpa med denna kurs. För det andra ska detta inte hindra att nya perspektiv utvecklas och diskuteras. Låt landskapsforskningen utvecklas och kommunicera med annan humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Detta år gäller det skärningspunkten mellan politik och estetik i landskapet. Det är aktuellt inte minst genom att landskapet genom den Europeiska landskapskonventionen är på väg att bli ett politikområde. Se mer om kursen på denna länk.

Terra preta och klimatfrågan

Hörde ni i morse i Nyheter från Vetenskapsradion om forskaren Lars Hylander vid Uppsala Universitet som berättade om ett nytt sätt att minska CO2-utsläpp och binda kol i marken? Det rör sig om erfarenheter från de förkolumbianska odlingarna i Amazonasbäckenet som historiska geografer och arkeologer har undersökt under de senaste åren. Genom noggranna analyser av jordmånen i Amazonas många lämningar av svartjord "terra preta" från tidigare odling har man kommit fram till att den har tillkommit genom "burn and char" snarare än genom "slash and burn". Genom att fälla träd och sedan elda dem långsamt täckta av jord och blad har man tillfört jorden kolpartiklar och förbättrat dess odlingsegenskaper.

Forskningen om terra preta har pågått ett bra tag nu och gett en helt ny bild av ett intensivt och livaktigt jordbruk i det Amazonas som många idag felaktigt uppfattar som de sista lämningarna av en urskog. På hemsidan Terra preta website ges en översikt över denna forskning.

I Kansas i december fick jag första gången från min kollega terra-preta-forskaren Bill Woods höra om den nya tillämpningen av denna historiska forskning: "terra preta nova". Metodens tillämpning i klimatsammanhang är närmare beskriven på svenska på denna länk.

Denna blog om historisk geografi i klimatfrågans tjänst är tänkt som en positiv motpol till min tidigare blog om historisk geografi krigets tjänst.

Geografi ännu en gång

Har tidigare bloggat om det märkliga språkbruk som inte betraktar kulturgeografer som geografer.... Jag begär inte att mina kollegor i andra ämnen på universitetet ska förstå vad jag menar -- att arbetslivspsykologer inte skulle vara psykologer eller att molekylärbiologer inte skulle vara biologer -- eller finns samma problem där?? Om ni vill veta mer vad jag menar så kan ni läsa ett manus som jag sänt till Geografiska Notiser.  Kommentera gärna.

Franskt universitetsliv

Sarkozys förslag till ny universitetslag, som avser ge större självständighet åt universiteten befaras av många öppna för sponsrade universitet och större kvalitetsskillnader mellan olika universitet. Därför möts lagen med kritik från många grupper.  Just nu blockerar studenterna all undervisning på Université de Touluse II - Le Mirail där jag gästforskar. Efter ett stormöte på gräsmattan i går har man beslutat att detta ska pågå till och med på tisdag. Rektorsämbetet slår fast att de är för ett universitet finansierat med skattemedel och öppet för alla, men fördömer blockaden och uppmuntrar i stället till diskussioner och möten om den nya lagen. Här finns ingen Kåre som bloggar utan rektors ställning kommuniceras genom Communiqué de la Présidence de l'Université . Min arbetsplats,  Maison de Recherce där de CNRS-finansierade  forskarlagen sitter, är ännu opåverkad. CNRS-forskarna har mycket liten undervisningsbörda och ännu har studenterna inte försökt att blockera forskningen. Biblioteket är stängt denna  förmiddag eftersom personalen håller stormöte. Det råder alltså en viss 1968-stämning här, med banderoller och stormöten, men samtidigt verkar det vara en typ av institutionaliserad studentdemokrati, med tydliga propositionsordningar och respekt för minoriteter. Kommunikéer från olika personal- och studentgrupper framförs ej som väggtidningar utan samsas med rektors på hemsidan.  Och det verkar ingå i normaliteten på Le Mirail.