Science vs. vetenskap

I Martin Rundkvists intressanta blog om Archaeology and scientism likställer han vetenskap och det engelska begreppet science. När vi nu befinner oss i den situationen att den internationella kommunikationen domineras av ett språk, som utvecklats på en perifer ögrupp utanför den mäktiga eurasiska landmassan, finns det anledning att fundera över begrepp och språk. Många gånger har vi på svenska och i andra kontinentaleuropeiska språk bättre begrepp. Då är det dumt att utan reflektion direktöversätta enligt den allra tunnaste ordboken.

Vetenskap avser enligt Nationalencyklopedien "organiserad kunskap; som verksamhet ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap inom ett visst område."  Sam
ma resonemang finns kring det tyska ordet Wissenschaft.

Science å andra sidan avser enligt Encyklopedia Britannica "any system of knowledge that is concerned with the physical world and its phenomena and that entails unbiased observations and systematic experimentation. In general, a science involves a pursuit of knowledge covering general truths or the operations of fundamental laws."

Distinktionen är inte bara en ordlek utan berör djupast om naturvetenskapernas strävan efter lagar oberoende av tid och rum ska vara modellen för humanvetenskaperna. När Fred Schaefer 1953 argumenterade för att geografi borde utvecklas till en science, och inte bara vara en Wissenschaft, gav det så småningom upphov till en hel del banbrytande studier i kvantitativ geografi, men också till en inkrökthet där många andra sätt att söka kunskap inom geografin brännmärktes som ovetenskapliga. Geografin definierades som "a spatial science" vars mål var att etablera rumsliga vetenskapliga lagar oberoende av tid och rum.

Svenska plantager i Tanzania??

Jag fortsätter att ta min utgångspunkt för tankar kring landskapsomvandling i artiklar i den utmärkta landskapstidningen Dagens Industri. I en artikel i Dagens industri förra året framställdes det som att det fanns stora arealer av obrukad mark i Tanzania som kunde användas för en svensk satsning på sockerrörsplantager för etanolframställning. Verkligheten är som vanligt lite mer komplicerad. Markens ägs visserligen av staten, men det finns flera jordbrukare och boskapsskötare som sedan lång tid hävdat marken och nu riskerar att bli avhysta.

Det visar nu Wille Östberg, antropolog och forskare vid Kulturgeografen, i ett  reportage i tidningen ETC. Wille har i samband med sitt fältarbete i Tanzania skaffat information om vad som sker när storstilade svenska etanolprojekt landar i den tanzanska verkligheten. Samtidigt höjs fler kritiska röster mot etanolsatsningen, vilken även det kan följas i Dagens Industri.

Svartjord och baggböleri??

Kanske finns svaret, på frågan i min förra blog om svartjordsaffärerna på börsen är markspekulation eller ansvarsfullt jordbrukande, i följande citat ur artikeln  "Blågult kapital i rysk mylla"  på e24.se. Björn Lindström från Alpcot Russian Land Fund uttalar sig:

 "–I Skåne kostar en hektar cirka 65000 kronor. I Ryssland varierar priserna mellan 350 kronor och 3500 kronor, säger Björn Lindström som har lång erfarenhet av investeringar i Ryssland."

"–Rent praktiskt går det så till att vi köper upp andelar från tidigare kolchosbönder som dessa fick när kollektivjordbruken privatiserades, berättar Björn Lindström."

Svartjord på börsen

Har ni, som jag, noterat att det står väldigt lite om industri i tidningen Dagens Industri men desto mer om börspapper av olika slag? Men i dagens upphettade råvarumarknad handlar artiklarna i DI faktiskt allt oftare om jordbruk. Det kan vara SEKABS satsning på att skaffa massor med mark i Tanzania för att odla biobränsle eller veteprisernas optimistiska uppåtgång... En landskapsforskare finner i den rosa tidningen nästan varje dag något intressant  att läsa som direkt berör hur landskap och miljöer i olika delar av världen värderas. Plötsligt är gammal geografisk kunskap värdefull. En aktieintresserad kollega i ett humanistiskt ämne frågade mig om vad jag trodde om aktier i "Black Earth Farming". Det undandrar sig min bedömning hur mycket i detta som är markspekulation och hur mycket som är seriösa satsningar på att investera i jordbruksdriften, men enligt Kinneviks hemsidor så består affärsidén av bägge delarna.
´
Det visar sig att de bördiga chernozemjordarna i Ukraina och Ryssland är i ropet. чернозем betyder helt enkelt svart jord på ryska men i jordmånssammanhang har det fått en precis betydelse: "A ´black-earth, of loose crumbly texture, rich in humus and bases, covering large areas of land in the middle latitudes" säger min gamla geografihandbok, men FAO har säkert en mer precis beskrivning. Nu kan man alltså handla med svartjord på börsen genom att investera i "Black Earth Farming" eller i "Alpcot Russian Land Fund". Under december kunde man i DI läsa rubriker som "Rysk åkermark mot börsen" och "Rysk jord stod stilla" (det senare verkar ju betryggande för den som oroar sig för den vinderosion som faktiskt kan vara ett problem med chernozemjordar).

Märkligt sydafrikanskt mastodontverk

Den sydafrikanske arkeologen Thomas N. Huffman har just kommit ut med ett märkligt mastodontverk på 544 sidor: Handbook to the Iron Age. Det är gammaldags på många olika sätt, varav endast ett är riktigt bra. Det som är bra och gammaldags med verket är att det är stort, välillustrerat och återger utbredningskartor och en massa olika typer av keramik på ett sätt som säkert gör den till en bra handbok för arkeologer verksamma i södra Afrika. 

Det som är tråkigt och gammaldags är att den säger så otroligt lite om jordbruk och landskap. Den har trots allt underrubriken "The archaeology of pre-colonial farming societies in southern Africa". Det finns i andra publikationer en hel del fakta om järnålderns jordbrukslandskap i Sydafrika, men författaren förbigår dessa och de två stora kända övergivna terrassystemen i Sydafrika och Zimbabwe förekommer bara i bisatser. Har man som jag vandrat genom flera kvadratkilometerstora övergivna terrasssystem i Zimbabwe och Sydafrika från den yngre järnåldern (1600-1700-tal) så känner man inte riktigt igen sig i denna bok. Däremot avbildas den stora hövdingaboplats/huvudstad -- Lose -- som jag karterade i början av 1990-talet tillsammans med David Kiyaga Mulindwa.

Flera kapitel handlar om rituella lämningar, boplatser, begravningar, metallurgi, men jordbuket behandlas bara mycket översiktligt i ett tresidigt (!) kapitel som lika mycket handlar om klimat. Man känner sig förflyttad femtio år tillbaka tiden då arkeologer visste mer om hur man dog än hur man livnärde sig. Södra Afrikas järnåldersbönder tycks i denna bok framförallt leva på regnmakande, ritualer och på en symbolvärld som inte förändrats på tusentals år utan kan igenkännas i de etnografiska uppteckningar. Det senare -- ett slags essentialistiskt och ohistoriskt sätt att förstå den ideologiska sfären -- har sedan länge gjort Huffman kontroversiell. Gammaldags och lite rörande är också Huffmans lätt bombastiska försvar för den processuella arkeologin, som för honom tycks ge enkla lösningar. I stället för resonemang baserat på källmaterialet kring exempelvis befolkningstal så för författaren ett slags deduktivt resonemang om hur stora bebyggelserna bör vara i en tänkt välordnad hierarki. Här är man tillbaka till 1970-talet . De bönder - "commoners" --  som bar upp de stora staterna med sin småboplatser och odlingar skymtar visserligen förbi, men synnerligen konturlöst.

Men det ska inte överskugga att boken med sina översiktskartor, sin goda översikt över den senaste tidens stora arkeologiska insatser i södra Afrika kommer att bli ett viktigt standardverk och en nyckel till en bättre förståelse för de bondekulturer, som, långt före boerna, utnyttjade större delen av de östra delarna av dagens Sydafrika. Fortfarande kan man stöta på bildade människor som har uppfattningen att boerna och de afrikanska bondesamhällena ungefär samtidigt och från var sitt håll koloniserade Sydafrika under 1600-1700-talen. För den  globala forskning som strävar ett ge en rättvis  och icke eurocentrisk bild av världens historia är boken alltså till nytta.