En Arn i varje landskap?

Leif Häggström kommenterar mitt blogginlägg om Uppdragsarkeologisk publicering, dels i själva bloggen, men också i sin egen blogg.  Där får man reda på att de tjocka böcker av varierande kvalitet som vi nu sitter och plöjer är resultatet av 1997 års omskrivning av Kulturmiljölagen, men att länsstyrelserna från årsskiftet 2007-2008 har större frihet att bestämma över uppdragsarkeologiska projekt och dess publicering. Låt oss hoppas på forskningsinriktade länsstyrelser som värnar om kunskapen!

Men jag är realistiskt? livrädd för att de i detta sammanhang kanske är mer intresserade av den nya kulturella ekonomin -- den som förväntas ge tillväxt i bygderna genom att det ska finnas en Arn i varje landskap, med glättiga broschyrer, bussresor och ytlig populärvetenskap...

Klimatkolonialism

Etanolfrågan fortsätter att göra sig påmind i media. 

I en debattartikel i dagens nummer av den norska tidningen Dagbladet kallar geografen Tor Arve Benjaminsen och marinbiologen Ian Bryceson (Universitetet for miljø- og biovitenskap)  den svenska etanolsatsningen i Tanzania för klimakolonialisme.

De ger också exempel på en annan form av klimatkolonialism -- trädplaneringsprojekt som ger länder i Nord gott samvete och norska företag stora vinster, men drabbar fattiga afrikaner genom att marken tas ifrån dem.  

Läs artikeln i Dagbladet.

Vetenskapsradion om SEKAB i Tanzania

Det ryktas att norska miljöforskare allt mer uppmärksammar SEKABS biobränsleprojekt i Tanzania. På onsdag kl 13.20 i P1 intervjuas Ian Bryceson i Vetenskapsradions nya serie Klotet. Bryceson har bakgrund i Tanzania och långvarig erfarenhet av miljöforskning i landet.  Repris torsdag 19.03 och fredag 01.15. Dessutom via webben .

Uppdragsarkeologisk publicering

Ellen Anne Pedersen och jag ska uppdatera och på engelska sammanfatta vår nu över tio år gamla del av Det svenska jordbrukets historia. Sedan vi sist borrade ner oss i högar av arkeologiska rapporter om hjul, fähus, svinben, skäror och röjningsrösen har den arkeologiska publiceringspraktiken förändrats. Det kommer ut rejäla tjocka tryckta böcker från alla olika stora infrastrukturprojekt i olika delar av landet. Sedan 1998 verkar det ha kommit minst en hyllmeter sådana antologier. När vi väl fått fram alla dessa ofta telefonkatalogtjocka inbunda böcker (gamla Stockholmsdelen som inte kommer längre) så sitter vi nu och läser. Först kändes det som en rejäl förbättring -- en riktig publicering till skillnad från ett antal svårlästa och tekniska rapporter. Men kvaliten på det som publiceras är synnerligen ojämn. 

Ibland kommer lysande, väldokumenterade översikter över problemområden och enskilda boplatser med intressanta nya slutsatser, men lika ofta förekommer någon slags förnumstigt halvpopulärvetenskapligt berättande som a) inte utgår från forskningsläget och den existerande kunskapen på området b) inte har tillräcklig dokumentation för att den professionella användaren ska fatta vad det egentligen handlar om (skala, teckenförklaring?) c) inte tydligt klargör vad det vetenskapliga bidraget från just den undersökningen utgörs av. Vem är dessa tjocka böcker skrivna för? Ingen kan väl tro att en entusiastisk arkeologiälskande amatör lånar hem fyra telefonkataloger för att få reda på vad utgrävningarna i grannskapet handlat om? Som tur är finns det kloka arkeologer som följt detta närmare och kan guida oss genom kilon av trycksvärta för att peka ut de intressanta bidragen. Men jag återupprepar vad jag skrev i höstas: Tid måste avsättas för de grävande arkeologerna att leda fram de mest intressanta undersökningarna och de stora synteserna till internationella vetenskapliga tidskrifter och annan refereegranskad vetenskaplig publicering.

Norska journalister granskar SEKAB

Norska tidskriften "Biståndsaktuellt" sparar inte på orden när de granskar det svenska bolaget SEKABS satsning på biobränsle i Tanzania: Rubriken lyder "Biodrivstoff-investorer truer Tanzanias småbønder -- Kritikere slår larm om jordtyveri og nykolonialisme"

Se mer på sid 11-12 i Biståndsaktuellt

Samfälld mark - en modernitet?

Samfälld mark har i många sammanhang betraktats som något gammalt kvarlevande som i takt med moderniseringen upphör och privatiseras. I många länder i Syd pågår en sådan statsledd privatisering av tidigare samfälld mark och ses av många debattörer som en kungsväg till utveckling och utrotande av fattigdom. Om detta kan man bl.a. läsa i en tidigare blog.
Men det finns också exempel på att samhällsutvecklingen leder till behov av nya samfälligheter. Själv är jag snart delägare i en sådan samfällighet. Genom beslut av Lantmäteriet i Norrtälje kommer fastigheten Norröra 17:1 att upphöra och övergå till Norröra GA:6. Det är en nyinrättad gemensamhetsanläggning som ska bestå av "samlingslokal med tillhörande mark och övriga anläggningar inom Norröra 17:1".
Bakgrunden är att Blidö Missionsförsamling krymper och inte längre orkar sköta kapellet på grannön. När sommargästerna på Norröra ville ta över kapellet visade det sig att det enklaste sättet att göra detta var att genomföra en lantmäteriförrättning och inrätta en ny samfällighet, där 121 av Norröras fastigheter ingår. I samband med att detta sker kommer vi också att ersätta Blidö Missionsförsamling med 1/121 av den överenskomna köpesumman. Andelen kommer för all framtid att vara knuten till de enskilda fastigheterna och ett stycke mark och en 100-årig byggnad har räddats från privatisering.

http://norrora.se/Bilder/700_Kapellet_2003-text.jpg

I byggnadsplanen anges att området ska användas för ecklesiastika ändamål. Nu är kyrkligheten inte så fruktansvärt hög bland sommargästerna på Norröra, men lite orgelspel i samband med årsmötena brukar höja stämningen, och den årliga midsommargudstjänsten med efterföljande jazzkonsert är i allra högsta grad ecklesiastik. Därmed säkras ett samfällt intresse - som inte bara de 121 delägarna får njuta av utan också många tillresande. Se vad en entusiastisk Stockholmsbloggare skriver.

Gunnar Lindstedt: Svart jord

Gunnar Lindstedt, ekonomijournalist med bakgrund bl.a. på Veckans Affärer, har skrivit en lättsam, men allvarlig reportagebok om hur det gick till när det svenska företaget Black Earth Farming drog igång i Ryssland. Här möter vi Michel Orlov, Per Brilioth and andra finanskapitalister när de klampar omkring i leran i svartjordsbältet i Ryssland och vädrar vinster, men också Sture Gustafsson och andra agronomer och kringflackande jordbrukskonsulter som jobbar med den praktiska hanteringen av företagets tiotusentals hektar i Ryssland. Men vi får också träffa de fattiga ryska bönder som sålt sin mark och sitter kvar med en liten privat jordlott och ett hus. Bakom de initierade skildringarna av vardagen i Ryssland, kringflackande finansmän och de kontrasterande skildringarna av  familjejordbruk i Sverige murrar de större och avgörande frågorna om livsmedelsförsörjning, storkapitalets roll i jordbruket och de stigande livsmedelspriserna. Klart läsvärd.