Lantmäterikartor i sten 2

Min förra blogg blev lite avklippt av att en gammal vän och granne, numera bosatt i Pretoria, dök upp på Johannesburgs flygplats för att säga farväl. Bilden visar hällristningar från Boomplats nära Lydenburg i Mpumalanga i Sydafrika. Det märkliga är att de är mycket nära återgivningar av bebyggelse, fägator och ibland även terrasser i området runt. Jämför omslagsbilden nedan med bilden från Boomplats hällristningar. På 1700-talet och i början av 1800-talet fanns där det intensiva jordbruk som i litteraturen gått under beteckningen Marateng, men rätteligen bör kallas Bokoni efter det folk som bodde där vid den tiden.
Femhundraårsinitativets tredje konferens i Johannesburg har just avslutats. Denna gång var temat en jämförelse mellan arkeologi och historia i Östafrika och i Sydafrika. Så gott som samtliga forskare som på senaste år forskat i förkoloniala bevattnings- och terrassystem i Öst- och Sydafrika var med på mötet. Mötet föregicks av en tredagars exkursion till Bokonis kärnområden i trakterna av Lydenburg med övergivvna  åkerterrasser, boplatser, fäbodar etc från 1700-talets förkoloniala och avancerade jordbrukssystem. I exkursionen ingick ett besök på den märkliga lokalen Boomplats med ett mycket stort antal ristade stenar, där de kartografiska återgivningarna av bebyggelsemönster och fägator fanns på snart sagt varje sten.

Lantmäterikartor i sten

Intensivodling i Västafrika och Sahel

De många och omfattande områdena med terrasser och intensivjordbruk i Västafrika och i Sahel-zonen har i engelskspråklig forskning inte uppmärksammats på samma sätt som de i Östafrika. Det finns ingen bra sammanfattning av forskningsläget. Och det visar sig inte helt lätt att skaffa sig en sådan.

Intensivjordbruket i bergsområden har bl.a. tjänat till att genom terrasssystemen bättre ta till vara nederbörden och därmed förlänga odlingssäsongen. Som framgår av kartan ovan finns de inte i områden med nederbörd året runt utan framförallt i de områden där odlingssäsongen är mindre än 180 dagar (sandfärgat och ljusgrönt

Kartan ovan har jag ställt samman från en lång rad olika källor. Den visar områden med terrasseringar och intensivjordbruk som varit i bruk åtminstone sedan 1700-talet. Den mest övergripande studien är Froehlichs översikt över de ”paleonegritiska montagnarderna” från 1968, men som man kan förstå redan av titeln baseras den på en nu föråldrad syn. Han menar att områdena med terrassystem och intensivodling skulle ha en gemensam etnisk bakgrund och utgöra rester av den ursprungliga svarta befolkningen som under de muslimska väldenas press och av hoten om slavhandel tog sin tillflykt till bergen. Slavhandeln är med som en av förklaringsfaktorerna till att man vidmakthållit terrassjordbruket i svåråtkomliga bergstrakter, men de har också erbjudit uppenbara fördelar. I semi-arida områden är det ofta säkrare och mer regn i bergsområden och dessutom har många av de bergen som utnyttjats, vulkaniska jordar. Det har drivit fram en geografisk arbetsdelning mellan å ena sidan bergsbönder och å andra sidan bönder och pastoralister på savannen.

Kommer SEKABS etanol att klara EU-kriterierna?

Av presskonferensen den 11 juni att döma så är Afrikasagan slut för SEKABS del om det inte dyker upp någon köpare snart. Personalen är uppsagd till september.
En helt annan ton kan vi nu höra i ett brev som SEKABs Tanzania-ledning sänt ut som kommentar till WWFs granskning av deras planer i Rufiji-deltat. I brevet talas fortfarande om SEKABs framtidsplaner för Afrika trots att SEKAB-ledningen klart och tydligt sagt att SEKAB inte kommer att vara aktiv i Tanzania efter september. SEKAB undviker också helt att gå i svaromål om kring WWFs nyktra konstaterande att SEKAB planerar sockerrörsplantager i fullvuxen skog och i skogsreservat, och därmed kommer att öka koldioxidutsläppen i stället för att minska dem. Om sådana helt avgörande frågor skriver de "we see no reason to discuss them in detail in this forum". De svarar inte heller hur de tror att de trots detta ska kunna uppfylla EUs hållbarhetskrav vad gäller etanol.
SEKAB-Tanzanias märkliga text har föranlett oss, som var författare till DN-artikeln i april att i ett brev be SEKAB att precisera sig om hur de ser på den saken.

SEKAB-sagan slutligen slut?

Ska vi nu äntligen lita på att SEKABs Afrika-planer är för alltid avslutade? Det verkar så från det sätt som Västerbottensnytt presenterar SEKABs presskonferens idag.  Samtidigt framgår det från SEKABs egen video från presskonferensen, att man fortfarande parallellt arbetar aktivt med plan A (att få fram en köpare/investerare) och plan B (att definitivt stänga butiken i september).

Mycket annan information har kommit fram under de senaste tre veckorna: SIDA kan inte ta ställning till ett svenskt kreditstöd förrän en ansökan kommit in från Tanzania och någon sådan verkar inte ha kommit. Näringslivsministern Maud Olofsson tycker att projektet är värt stöd som ett biståndsprojekt och biståndsministern Gunilla Carlsson har förklarat i riksdagen att frågan om ett sådant stöd sköts av flera departement. Det är tydligt att, även om frågan formellt skulle skötas av SIDA,  så bevakas den noggrant av bl.a. näringslivsdepartementet. Allt tyder på att det finns en beredskap i Sverige för att utnyttja en ny stödform i form av kreditgarantier för detta projekt.

Men frågan står stilla och SEKAB förbereder alltså ännu en gång sina aktieägare på att plan B kommer att kosta pengar och bli en rejäl förlust. Även om projektet har stöd från svenska ambassaden i Dar es Salaam så tyder nu allt på att den tanzanska regeringen har kommit på andra tankar.  Det är också det som bäst förklarar, varför frågan om svenskt stöd inte har kommit längre. Ska vi hoppas att debatten bland forskare i Sverige, Norge och Tanzania haft en viss verkan?

Läs tanzanska forskares kritiska artikel om Biofuels and colonialism, (som kom redan i april, men nu läggs ut på allt fler webbsidor) samt svenska forskares diskussion i rapporten från Nordiska Afrikainstitutet om seminariet på Stockholms Universitet den 20 maj.

Myten om Fish River

I en äldre apartheidinriktad Sydafrikahistoria omhuldas myten om att svarta jordbrukare och vita boer från var sitt håll och samtidigt koloniserade landet och i sin expansion möttes vid Fish River. Den myten har jag träffat på lite här och var i halvgamla historieböcker och även bland allmänbildade svenskar.

Jag skrev om en annan variant av myten om det folktomma Sydafrika i en tidigare blog.

Klicka här för större bild 

Kartan ovan har jag ställt samman i veckan för att visa som en del av min presentation av projektet Mapping global agricultural history, på ECAS 2009 (European Conference on African Studies) här i Leipzig i morgon. Den visar områden med fast jordbruksbebyggelse 1000, 1500 och 1800 och bygger i all huvudsak på arbeten som den sydafrikanske arkeologen Tim Maggs publicerade redan 1980, med vissa kompletteringar efter upplysningar från Tim Maggs själv. Redan före 1000 e. Kr. var afrikanska bönder väl etablerade vid kusten ner mot Fish River. Först uppemot 800 år senare skulle boerna närma sig det området. På denna karta visas med sned skraffering hur boerna börjat sin expansion och odlade råg och vete i området med vinterregn i Kapprovinsen, Det var områden som den afrikanska jordbruksexpansionen inte nått, framförallt för att det inte gick att odla sorghum (durra) där. När värmen finns i december finns inte vätan, och när regnen kommer på vintern (dvs under vår sommar) är det för kallt för sorghum.

Läsarsånger och markrättigheter

,

Jag har i en tidigare blog skrivit om hur fastighetsägarna på Norröra skapat en ny samfällighet av det drygt hundraåriga missionshuset som inte längre fyller sitt rum med läsarsånger, men är en omhuldad del av sommarlivet för oss fritidshusägare och många tillresande, exempelvis på midsommardagens jazzkonserter. Frågan intresserar mig inte bara av personliga skäl utan också som ett exempel på hur mångskiftande ägandeformer kan vara och hur mångfacetterad vår fastighetslagstiftning är. Många vill gärna tro att markägande är en enkel okomplicerad ett-till-ett-relation mellan å ena sidan en individ eller ett företag och å andra sidan ett stycke mark. Men så enkelt har det sällan varit. Markägande måste ses som ett knippe av rättigheter  (och skyldigheter) som på olika sätt är fördelade mellan individer och kollektiv. Från att tidigare ha varit en fastighet ägd av Blidö missionsförsamling står kapellet idag på mark som i stället blivit samfälld och den gamla fastigheten har upphört. Den nya samfälligheten har fått över hundra delägare och samfälligheten -- det gamla missionshuset -- är nu knuten fastighetsrättsligt till var och en av dessa fastigheter. På det sättet har missionshuset räddats undan att bjudas ut på marknaden. Våra efterkommande ägare till dessa fastigheter får under lång tid framåt finna sig i att ägarna på det tidiga 2000-talet tog ansvar för denna kollektiva nyttighet. Vår fastighetslagstiftning är uppenbarligen ganska väl anpassad till olika typer av annorlunda rättighetsknippen - inte bara den så omhuldade individuella äganderätten

"Åt Herren gifve man äran och hans lof förkunne man på öarna".
Idag var det högtidligt överlämnande och representanter från de gamla ägarna, Blidö missionsförsamling, underhöll med musik, berättade om husets historia och vi fick sjunga med i de gamla läsarsångerna. OH STORE GUD genljöd ännu en gång i salen och de nya ägarna fick inte bara ett "lycka till" utan Guds välsignelse till den nya verksamheten. Därefter var det gruppdiskussioner bland de nya delägarna om hur huset, som i dagligt tal går under benämningen Kapellet, kan utnyttjas i framtiden. Någon radikal ändring blir det nog inte, Norröras föreningar har redan tidigare haft generös tillgång till huset  - det fortsätter med föredrag, musik, möten och midsommardagens gudstjänst med efterföljande jazzkonsert.