Mandela, Alexandra, släkt och vänner

Hanna och Philda Aphane i Alexandra juni 2004

Av de många kommentarer, tankar och minnen som publiceras om Mandela är det en artikel som griper mig särskilt. I Mail&Guardian rapporterar reportern Sipho Kings från Johannesburgstadsdelen Alexandra om hur invånarna där minns Mandela : Where Mandela used to dance.: 

Across the road from his house, 85-year-old Peter Rermo smiles when he thinks of Madiba. "When he spoke, people would come from all over to listen to him. After that he would dance." He laughs when asked if Madiba had his characteristic shuffle back in the day – "Yes."

Alexandra har en helt speciell roll i apartheids stadsplanering. Det är undantaget som bekräftar regeln. I den i början av 1900-talet välplanerade stadsdelen ägde svarta afrikaner ursprungligen sin mark och bodde i välordnade villor. Men den typen av stadsdelar passade dåligt in i apartheids stadsplanering. I den liknande stadsdelen Sophiatown i Johannesburg avhystes alla invånare på 1950-talet och från District Six i Kapstaden avhystes 60 000 invånare under 1970-talet. Av olika skäl kom avhysningarna aldrig till stånd i Alexandra, men de gamla villaägarna förlorade sina lagfarter eftersom svarta inte kunde äga mark, och en okontrollerad kåkbebyggelse fyllde efterhand ut mellanrummen mellan de gamla villorna.

Alexandra avhystes aldrig men de gamla fastighetsägarna förlorade sina lagfarter och idag är den endast med möda man kan urskilja de ursprungligen välordnade små tomterna och  villorna. I stället fylldes alla mellanrum med skjul och kåkar som i Johannesburgs andra kåkstäder. 

I Alexandra möts för mig också de personliga minnena med det politiska och det vetenskapliga på ett helt speciellt sätt. Min syssling Michael Hathorn tog, tillsammans med sin fru Margaret Cormack och ett annat läkarpar, över ansvaret för en klinik här i mitten av 1950-talet. Som antiapartheidaktivister var deras möjlighet till statliga anställningar begränsade när de var färdiga med sina examina. Vid kliniken i Alexandra kunde de förena sitt intresse för socialmedicin med aktiviteter mot apartheid. De publicerade en artikel i Lancet 1955 om sina erfarenheter under rubriken Medical care in a South African Township och en av de fyra läkarna på Alexandra-kliniken, Mervin Sussner gav 2006 en självbiografisk skildring av tiden i Alexandra i artikeln  A personal history: social medicine in a South African setting, 1952–5. Michael lämnade Sydafrika under 1960-talet och bor nu i London.

I artikeln Why Alexandra survived apartheid ges en kort bakgrund till Alexandras historia och där hänvisas också till arbeten av en annan kär och nu saknad släkting. Pauline Morris  (1946-2013) var geograf och stadsplanerare och publicerade 1981 ett grundläggande verk A history of black housing in South Africa,. Hon var en intellektuell guldgruva i allt som rörde Alexandra, Soweto och andra svarta bostadsområden i Johannesburg, och jag besökte henne alltid i Johannesburg på mina sydafrikaresor. 

I Alexandra växte också min Fisksätragranne och vän Nkutu Moalosi upp. En kall juninatt 2004 bodde jag tillsammans med min dotter Hanna i Alexandra hos hans gästfria storasyster Philda Aphane.Hon bodde då kvar i det hus som släkten en gång ägt. Det var inte lätt att i röran av tillbyggnader och skjul runt huset förstå vad som var kvar av den gamla tomten och det ursprungliga  huset, men det gick. Vita sydafrikaner på konferensen vi var på väg till var exotiskt förundrade över vårt val av övernattning och verkade närmast överraskade över att vi hade överlevt.... Både Nkutu och Philda är nu borta.

Alexandra är också en viktig plats i Sydafrikas musikhistoria. Hugh Masekela växte upp där och den som vanligtvis inte lyssnar vare sig på kyrkomusik eller mässingsorkestrar bör ge Alexandra Brass Band en chans.

Vredens lingon

Vredens druvor är en roman av John Steinbeck om fattiga arrendebönder som drivs från sina gårdar i Oklahoma och blir arbetskraft på vingårdarna i Kalifornien. Charlotta Hedberg har passligt lånat titeln till sin studie om thailändska bönder som plockar bär i de norrländska skogarna.

Idag har vi fått veta att FORMAS beslutat stödja hennes treårsprojekt som har titeln
Vredens druvor? Effekter av bärindustrins globala arbetsrörlighet på landsbygdsutveckling i Sverige och Thailand
.
Den lyckade ansökan till FORMAS är resultatet av ett förprojekt, där Lotta Hedberg med medel från Forum för Asienstudier vid Stockholms Universitet  kunde resa till Thailand för att skapa kontakter med thailändska geografer. På det sättet har hon planerat för ett gemensamt projekt där effekterna av bärplockarmigrationen kan studeras både i den norrländska landsbygden och i den thailändska.

Lottas studier kring bärplockarna har i preliminär form publicerats i uppsatsen Translokal landsbygd: När bärplockarna kommer till byn och hon har dessutom nyligen i debatterat i Svenska Dagbladet hur den svenska migrationspolitiken bäddar för människohandel.

Grattis Lotta till att fått igenom ett högaktuellt och högkvalitativt projekt som visar på geografins styrka att kunna hantera globala och lokala frågor i ett och samma projekt!

Läs mer om Lottas projekt på hennes hemsida.

Idéhistoriker och geograf förundrade över Microsofts sära skrivning

Kan inte undanhålla bloggens läsare följande twitter-konversation:

Protester mot hedersdoktor

Olav Thon har i Norge gjort sig känd som mannen av folket, som började sin karriär med att sälja rävskinn och nu är mångmiljardär. Foto Ulf Larsen Wikipedia.

Det kan ha sina uppenbara problem när universitet utser hedersdoktorer främst för att de gynnat universitetet eller regionen. Senast som detta kom på tapeten var när Göran Persson utsågs till hedersdoktor i Örebro. Nu kommer från Norge rykten om något som inte figurerat så mycket i svensk press, men väl i den norska lokaltidningen Hallingdølen och som jag ser nu - i värmländsk press. När den norske affärsmannen Olav Thon (från Ål i Hallingdal) i mars utsågs till hedersdoktor vid den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Karlstad Universitet motiverades det så här:

"Olav Thon har visat stort samhällsengagemang. Han har under senare år, i samarbete med flera privata och offentliga aktörer – däribland Karlstads universitetet – starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen." LÄNK

Det var kanske inte då så lätt för kollegorna i Karlstad att förutspå att Thons samhällsengagemang senare skulle ta sig uttryck i att han i valkampens slutskede i Norge gick ut med helsidesannonser där han stödde det främlingsfientliga Fremskrittspartiet. 66 anställda vid Karlstad universitet tackar nej till högtiden och fem av dem har uttryckligen angett att det för att Thon utses. Även biskop Esbjörn Hagberg tackar nej till installationshögtiden "med anledning av de värderingar Olav Thon står för genom att han ställer sig bakom Fremskrittspartiets invandringspolitik" (Värmlandsnytt).

Enligt Värmlandsnytt lovar universitet bot och bättring. Se också debattartikel i Värmlands Folkblad.

Vänd upp och ned på vedertagna sanningar

I går var det professorsinstallation och doktorspromotion på universitetets årshögtid i Stadshuset. Som vanligt var det en mycket välorganiserad, spirituell, bitvis mycket rolig (särskilt studentsångarnas framförande av en litania till åskan på finska) och vacker ceremoni. All heder åt Inga Horndahl och hennes team från konferensservice som höll i det hela!!


Jag hade av fakulteten fått det mycket hedrande uppdraget att vara promotor för samhällsvetardoktorerna. Efter lite trixande lärde jag mig till slut hur man fick lagerkransen att sitta fast. Innan jag fattade hur det skulle gå till var det en del doktorer som på grund av min fumlighet tvingades att med stelt huvud och koncentrerad gång försöka få en löst ovanpåliggande krans att balansera under applåderna och skridandet nedför trappan.  Det gällde att först utvidga kransen något  och sedan trycka den rejält ner över huvet. Även min egen krans fick jag efter en stund dra ner ordentligt så att jag inte fick nackspärr av balanserandet. Sammanlagt tre hedersdoktorer och 43 nya samhällsvetardoktorer fick på det sättet tecken på sin nya värdighet.

Jag hälsade dem slutligen med följande harang:

"Kära nyblivna doktorer! Den samhällsvetenskapliga fakulteten är stolt över er. Ni har gett viktiga bidrag till en förståelse för människan som samhällsvarelse och för de institutioner och strukturer som ibland begränsar och ibland möjliggör ett bättre samhälle. Listan över de vetenskapliga frågor ni valt att studera visar också att vår fakultet inte sitter i något elfenbenstorn utan lever mitt i storstadens globala vimmel av angelägna samhällsfrågor.

Nu lyckönskar vi er men vi påminner er också om ert ansvar, var ni än fortsätter er gärning. Er utbildning har gett er verktyg till vetenskaplig skärpa på säker empirisk grund. Bär också med er det kritiska förhållningsätt som hör vetenskapen till! Var beredda att vända upp och ned på vedertagna sanningar och på att ställa de nya frågorna!"

Se filmen från högtiden här

Medelklass-safari.....

Jag har tidigare bloggat från mina hembygdstrakter om den oväntat kontroversiella överklassafarin i Solsidan.

Därför vill jag inte undanhålla mina läsare den fortsatta utvecklingen, som noterades på Fisksätra station i morse. Solsidan-borna är inte snarstuckna utan antar utmaningen genom att ge överklassbegreppet en ny innebörd. Nu finns dessutom möjligheten till en något kortare och mindre ansträngande medelklassafari. Dock finns ingen underklass.....

Efteranmälan kan ske idag på solsidanrunt.se

Vad är tankbevattning?

En tank i Tamil Nadu -- källa: Wikipedia

Jag har alltid förundrat mig över att forskare som skriver om bevattningssystem i Indien och på Sri Lanka använder ordet tank om det som vi nu skulle kalla dämningar eller vattenreservoarer. I engelskspråklig internationell bevattningsterminologi används ordet "reservoir" men många som skriver om Indien använder alltså ordet "tank". När samma fenomen ges olika namn i olika delar av världen fast man skriver på samma språk, så blir det inte lätt att skaffa sig en globalhistorisk förståelse för landskapshistorien.

Nu har jag fått hjälp att fatta av kloka kollegor som medverkar i en kommande bok om markbundet kapital Landesque Capital: The Historical Ecology of Enduring Landscape Modifications som Thomas Håkansson och jag just nu är i full färd med att slutredigera.

Tanque är den portugisiska benämningen som britterna tog över när de koloniserade Indien möjligtvis via olika indiska språk. Därför beskrivs i arkeologisk och historisk litteratur indiska vattenreservoarer i bevattningssystem som "tankar" . Och det förmodligen också den spansk-portugisiska bakgrunden som förklarar varför detta begrepp används i engelskspråklig litteratur om Sydamerika om det som annars skulle kallas reservoir.

Men jag hade inte behövt gå över ån efter vatten: Varför inte slå upp i Svenska Akademiens Ordbok ? Där ges både den etymologiska bakgrunden till bl.a. gujarat som sannolikt fått ordet från portugisiska och dessutom ett tidigt belägg på svenska hämtat från Sydsvensk Geografisk Årsbok 1926 som beskriver förhållanden i Indien: "På de flata slätterna är tanken . . en utgrävd grav, som håller vatten och från vilken detta lyftes upp till tankens kant och därifrån av små kanaler föres ut över omgivningen" . Det är lundageografen Helge Nelson som i artikeln "Jordens konstbevattnade områden" beskriver de indiska "tankarna"