Tvillingälgar och global kapitalism

Jag vet att det ska gå fort i bloggosfären...Men även tankar och kommunikation kan må gott av slow-food principen. Koka länge på svag värme. Jag gick med i Twitter men har just med möda klickat mig ut (med hot om att jag aldrig kunde komma tillbaka om jag lämnat  -- närmast sektartade hot). Fortsätter i stället med lite långsamma tankar.

I min jackficka har sedan den 5 oktober legat ett urklipp från Expressen där Tommy Hammarström skrev om Sextontaggaren är inom räckhåll.  Jag har läst det några gånger - det är ganska skrynkligt nu. Efter en månad kan jag konstatera att argumenten fortfarande är lika intressanta. Nu rensar jag jackfickan och passar på att spara Tommys iakttagelser på detta sätt i stället.

Tommy Hammarströms spaning i Värmlands skogar  ger en ny vinkling på mina tidigare inlägg om älgens inlemmande i naturens förvaruligande. Han visar hur älgarna är långt mer integrerade i den globala finanskapitalismens turer än jag nånsin kunde ana. Han ser en ko och två präktiga kalvar vid ett nyupptaget hygge i Värmland och skriver att det är en trend att det föds dubbelkalvar i år :

"och  de är dessutom välgödda, nästan stora som fjolingar. Det har kanske något med de sparade tjurarna att göra, men framförallt beror tvillingfödslarna på den ökade mängden sly och gräs och örter som nu slår upp på alla kalhyggen efter den stora virkesrusningen. De feta dubbelkalvarna är högkonjunkturens barn: de våldsamma avverkningarna under 2000-talets första åtta år har helt enkelt dukat festbord åt älgarna, och när det finns gott om mat föder korna gärna tvillingar."

Landskap och rättvisa

Sedan Michael Jones i början av millenniet drog ihop ett gäng forskare på Centre for Advanced Study i Oslo under temat Landscape, Law and Justice har temat kring skärningspunkten mellan landskap och rättvisa varit föremål för flera seminarier, konferenser och böcker.  Därför känns det naturligt att temat för den nationella landskapsforskarkursen denna gång är Landscape and justice. Nancy Duncan, Don Mitchell, Kenneth Olwig och Gunhild Setten har alla spelat en viktig roll i den utvecklingen och därför är det extra roligt att de har reserverat tid i sina almanackor för 2010 års road-movie kring landskapsforskning, som denna gång även kommer att innefatta en sjöresa.  Se mer under länken ovan.

Sida säger nej till SEKAB

I våras noterade jag i bloggen de olika stegen runt de miljömässigt och socialt helt galna planerna på en  svensk etanolplantage i Tanzania. Under sommaren tätnade oklarheterna och det var helt omöjligt att fatta vart ärendet var på väg och det var ingen idé att försöka följa det i bloggen.

Nu dyker frågan åter upp i olika sammanhang. I torsdags hade vi på Afrikamuseet i Tervuren utanför Bryssel en genomgång av ett antal olika östafrikanska Mastersuppsatser, som för sitt arbete fått stöd från EU-projektet CREATING. Där rapporterade Wilhelm Kiwango från Universitet i Freiburg om sina undersökningar i våras i byarna, som har SEKABs Bagamoyo-projekt som närmaste granne. Dålig eller obefintlig information och avstängning från marker som man utnyttjat ingick i bybornas perspektiv på projektet. Endast ett några få personer från en av byarna hade fått anställlning i projektet - som vakter. Området som SEKAB planerar att använda hålls nämligen noggrannt avstängt för att inga andra ska kunna utnyttja markerna - och för att man ska undvika kommande markkonflikter, allt i enlighet med de rekommendationer som finns i miljökonsekvensbeskrvningen.

I fredags kom så beskedet från SIDA att man inte vill ge några kreditgarantier till projektet. Det stod att läsa i Västerbottenskuriren. Men SIDAs negativa beslut verkar inte vara baserat på vare sig miiljöhänsyn eller på social hänsyn, utan på att upphandlingen inte skett i internationell konkurrens. Fixar SEKAB till detta är de välkomna med en ny ansökan, allt enligt SIDAs handläggare.

Sjunde ramprogrammet

Har ni som jag förundrat er över hur utlysningen till sjunde ramprogrammets forskningsmedel ofta innehåller så konstigt specifikt utformade "Topics called"? När man läst dem tappar man ofta helt lusten att söka eftersom det verkar så predestinerat och smalt.  Nu har jag fått lära mig att forskare i nätverk med andra europeiska forskare kan påverka formuleringen av dessa genom en regelbunden årlig procedur för förslagsställning. Just nu har arbetet med 2011 års utlysning inletts. Underliga äro EUs vägar. Kanske står detta tydligt och klart någonstans i en djungel av svårlästa websidor, men jag fick reda på det genom att först ringa till en person på forskningsdirektoratet i Bryssel (som var lätt tillgänglig och vänligt satt vid sin telefon, som om han väntade på att just jag skulle ringa...), sedan ringa till vår utmärkta forskningsservice (som tycks ha koll på allt och alltid är vänliga),  och efter ett tag få fatt i den "nationella kontaktpunkt" som hanterar detta.  Jag har till och med fått en mycket enkel och överskådlig blankett som, jag nu sitter och försöker fylla i efter bästa förstånd i samarbete med europeiska kollegor.

Det vore kul om någon annan forskare kunde svara på detta. Är det bara jag som inte fattat nåt tidigare? Eller håller ni andra detta för er själva som en "affärshemlighet" ?  Och vilken verkan och tyngd har ens förslag i den vidare hanteringen?? Det ska bli spännande att se vad som vidare händer i denna procedur, Man lär så länge man lever.

Utvärdering av norsk geografi

Nu inleder vi ett drygt års arbete med utvärdering av norsk geografisk forskning. Norska forskningsrådet har ett ambitilöst och grundligt program för fagevalueringar. Jag har fått förtroendet att leda en grupp av kollegor,  som jag har stor respekt för, i detta arbete: Ari Lehtinen (Joensuu), Mats Lundmark (Örebro), Gunhjild "Ninnis" Rosqvist (Stockholm) och Kirsten Simonsen (Roskilde). Vi stöds av ett professionellt team från forskningsrådet och från NIFU-step. Idag var det första mötet och vi betedde oss som barn runt julgranen när vi skulle välja bland över 100 skrifter som vi ska ta hem och läsa. Det rör sig om norska geografers produktion under 2004-2008, representerat av två utvalda verk från varje norsk geograf.

En lite märklig omständighet i Norge är relationen mellan naturgeografi och kulturgeografi. Medan delningen av geografin i huvudsak skedde under 1960-talet i Sverige så fortsatte de norska universiteten att ha samlade geografi-institutioner. I Oslo däremot så bröt sig samfunnsgeograferna ut ur geografiinstitutionen på 1980-talet (eller var det på 1970-talet?). Detta har jag kommenterat i en tidigare  blog. Därmed så har man ett svårskött och lite otydligt pastorat att hantera från forskningsrådets sida. Det hade varit enklare om man antingen hade haft den svenska situationen eller hade haft det som är vanligast utomlands - att all geografi ligger samlade på en och samma  institution.

Nu kommer utvärderingen att omfatta geografi . De norska geografernas "fagråd" -- närmast motsvarande vår nationalkommitté, önskade att det skulle vara så och inte enbart samfunnsgeografi, som man först tänkte sig från forskningsrådet.  I så väl Trondheim som i Bergen finns naturgeografer och kulturgeografer fortfarande så samma institution. Men Oslos naturgeografer är inte med i utvärderingen. Det blir alltså en lite skev fördelning med en mycket tydlig dominans för samhällsgeografi/kulturgeografi. Det ska bli spännande att se om de institutioner där naturgeograferna och kulturgeografer samsas också är bra på arbeta tvärvetenskapligt med övergripande geografiska frågor. 

Hur mannen skapade den europeiska naturen

Hur översätter man människa till engelska?  Urban Emanuelssons bok "Europeiska kulturlandskap -- Hur människan format Europas natur" har nu kommit på engelska och översättaren har valt den engelska titeln

The rural landscapes of Europe - How man has shaped European nature

På de europeiska agrarlandskapsforskarnas diskussionslista. knuten till  PECSRL,  förs nu en intressant debatt om den titeln. En kollega skrev om boken: "Important topic and book. Apologies, but I wonder if there is an issue about how 'man' or 'woman' has shaped European nature." medan andra har svarat 

" 'Man' in this connection does not mean male, but Mankind (humans), including men and women."

Det är uppenbart att det internationella språk vi kommunicerar på -- engelskan -- är fattigt. På svenska säger vi ju människa som visserligen är en avledning av man, men som syftar på alla människor oberoende av kön. På tyska talar man om Mensch. Se t.ex. boken Landschaften der Erde unter dem Einfluss des Menschen 

På lettiska, har vi fått lära i denna debatt av vår kollega Edmunds Bunkse,  skulle man i detta läge använda ett ord cilveks, som vare sig syftar på man eller kvinna utan snarare på medlem i en stam.

Men som ofta så är engelskan ett torftigt språk för att uttrycka en rik kontinentaleuropeisk tankevärld - för att inte tala om en global. Genusmedvetna engelskspråkliga författare har därför sedan länge övergått till att tala om humans, humankind, human influence, humanised landscapes. Medan äldre geografer gärna såg geografins syfte som att studera "the earth as the home of man" så skriver t.ex. Yi Fu Tuan 1991 i stället "Geography is the study of earth as the home of people"

Det hjälper inte att översättaren och andra i denna debatt generöst förklarar att man på engelska med begreppet man menar alla människor. Det slirar så lätt iväg från begreppet man till att det var han, bonden, som skapade det europeiska landskapet.  

På såväl Libris, Amazon som vid allmän googling är det därför svårt att hitta böcker från 2000-talet som har begreppet "Man" i kombination med miljö, landskap eller nature. Det verkar vara vanligare bland översatta texter än bland de som är skrivna på engelska. Typiskt nog är det första jag hittar ytterligare en svensk översättning:

Guide to Kinnekulle : man, nature and the landscape / [author: Mimmi Beckman ; translation: Kliger Consultations, Jeanette Kliger. 

Är detta bara en PC-diskussion, som någon menat på listan (politiskt korrekt) ? Nej den handlar i grund och botten om det perspektiv vi har i vår strävan efter förståelse för hur människor av olika klasser och kön har lämnat sina spår i det europeiska landskapet.

Hatoyama

Jag blir tvungen att göra ett avsteg från min princip att min blogg handlar om geografi och landskapshistoria och göra ett inlägg enbart baserat på aktuell politik. Men kommentaren är baserad på noggrannt fältarbete. Jag vandrade mycket i Kyoto förra veckan.

Under mina vandringar fick jag syn på en valaffisch med en obehaglig man men snörpt mun och stirrande blick, som tittade emot mig från olika väggar.

Jag frågar japanska kollegor om valet och om vad de olika partierna står för. Är mannen med den snörpta munnen och den trista blicken höger eller vänster? Jag får undvikande svar - det verkar inte som om politiken handlar om höger eller vänster. Jag bestämmer mig dock ganska snart för att  jag inte skulle rösta på den trista mannen om jag vore japan.

Valvakan på söndagkväll  på TV ger tydligt resultat. Ett av partierna har vunnit med två tredjedelar och de jublar i TV, men det är omöjligt för mig att förstå vad det innebär. Har över 50 års enpartidomninas brutits eller inte? På måndagens flyg frågar jag till slut min granne i flyget - en neurovetenskapare från Kyoto på väg till Zürich för att hjälpa till med ett komplicerat experiment som schweizarna inte klarar av själva utan japanens fingerfärdighet. Han berättar att oppositionen vunnit, ledd av Hatoyama, De vill ha CHANGE inspirerade av Obama berättar neurovetenskaparen "But it is no revolution". Det är en konstig koalition mellan konservativa och socialister och de kommer absolut inte att kunna enas om Japan, som vissa krafter i denna allians  vill,  ska upprusta sitt försvar och bryta mot den gamla konstitutionen som segrarmakterna efter andra världskrget påtvingade dem. Jag förstår varför mina japanska kollegor inte kunde förklara för mig om mannen med den snörpta munnen var höger eller vänster. I svenska tidningar ser jag sedan att denne man var just Hatoyama, valets segrare.