Ingen debatt om resilienscentret?

Mitt inlägg om resilienscentret fick mycket snabbt en mycket stor skara läsare. Men reaktionerna direkt till mig om inlägget har varit mycket få och ingen har hittills velat utnyttja kommentarsfunktionen. Av de få reaktioner jag fått har jag ändå kunnat dra slutsatsen att vissa tycker att det är ett intressant och träffande inlägg.  En person har dock hört av sig och menar bl.a. att diskussionen kring detta inte bör föras i bloggform. Det håller jag inte alls med om, visst ska resilienscentrets inriktning och relation till resten av Stockholms Universitet kunna diskuteras öppet kollegor emellan.

Vart är Stockholm Resilience Centre på väg?

English translation: Where is Stockholm Resilience Centre heading?

I går hade Stockholms Resilienscenter kallat till ett seminarium på temat Ecologies for the future. Det skulle enligt kallelsen  vara "a seminar exploring what the next stage in resilience research must include". Seminariet var välbesökt och i rummet fanns bl.a. flera samhällsvetare, som liksom jag forskar om miljöfrågor men vanligtvis inte deltar i resilienscentrets seminarier. Carole Crumley inledde med att prisa resilienscentret för dess framgångar, men ställde också några viktiga frågor kring forskningens mångfald och kring samarbetet med övriga miljöforskare på universitetet.

Huvudpunkten för seminariet var Raphaël Mathevets oerhört intressanta studie kring hur våtmarkerna i Rhonedeltat - Camargue  - inte kan förstås om man inte skriver in dem i den politiska och ekonomiska historien. Som framgick av titeln Historical Political Ecology of the Western Camargue, var Mathevets angreppssätt inte i första hand baserat på resilienstänkande utan på politisk ekologi. Tyvärr blev det inget utrymme att diskutera Mathevets intressanta studie.

Därefter följde intressanta och framåtblickande inlägg från Sverker Sörlin och Uno Svedin. Av deras framställningar fastnade jag för deras argument för en pluralism i forskningen. Bl.a. uppmärksammades motsättningen mellan att skapa en sammanhållen skolbildning och att vara ett brett tvärvetenskapligt centrum. Sverker Sörlin pekade på vad som historiskt kännetecknat sådana starka skolbildningar: karismatiska ledare, distinkt teoretisk kärna, och en mycket tydlig livscykel. Uno Svedin ställde frågan om man skulle eftersträva en stark skola eller ett pluralistiskt center.

Diskussionen avslutades med ett ganska tydlig klargörande från centrets ledare Johan Rockström i förhållande till önskemålen om pluralism. Pluralism var bra mellan olika institutioner, men själva centret måste investera i sin komparativa styrka. Ett av skälen till detta var de starka krav på att leverera policyunderlag, som nu finns på centret och det andra skälet var att man "bara" var 110 anställda.

För de flesta institutioner på universitetet låter det nog som ett konstigt och oakademiskt argument. Hur utvecklas teorier och nya synsätt för framtidens miljöforskning och framtidens miljöpolicy?  Även på långt mindre institutioner finns det ofta intressanta och kreativa debatter mellan olika skolbildningar, som i bästa fall också skärper kvaliten på forskningen på bägge håll. Det låter för mig oförståeligt att det inte borde vara högt till tak och pluralism på ett tvärvetenskapligt forskningscentrum. Det karaktäristiska för tvärvetenskap är ju att låta olika förförståelser och olika teoriramar nötas mot varandra.

Frågan är alltså vart resilienscentret är på väg. Vill man vara

1. Ett tvärvetenskapligt centrum för miljöforskning, som attraherar olika ämnen och olika skolbildningar?

2. En regelrätt utbildnings- och forskningsinstitution med djup snarare än bredd och fokus på en skolbildning - en disciplinerad disciplin - definierad utifrån resiliensbegreppet och social-ekologiska system?

3. Ett tankesmedja, med fokus på att vara en viktig global aktör i policy-frågor?

Eller: kan man förena alla dessa ambitioner ??


2012-02-17 Tillägg: se fortsättningen.

Leder klimatförändringar till konflikter?

Jag har tidigare tagit upp vanföreställningar om hur klimatförändringar påstås leda till konflikter och till klimatflyktingar:

Se bl.a.

Klimatflyktingarna verkar inte komma -- se också hur Birger Schlaug argumenterar och mitt svar på hans blogg.

Det finns två problem med att alltför lättvint utnyttja sådana argument i klimatdebatten. För det första riskerar det att dölja andra - politiska och ekonomiska  - orsaker till flyktningströmmar och konflikter. Genom att t.ex. framställa konflikter i Sudan eller Etiopien som orsakade av torkan bidrar man till att mörka den roll som oljebolag och stormakter spelar i sammanhanget. För det andra: om debattörer, som med rätta argumentera för ökade åtgärder mot utsläpp och en mer radikal klimatpolitik, använder argument som verkar slående men inte har tillräckligt forskningsunderlag så är det som att mata rovdjur. Det tas tacksamt emot av de starka lobbygrupper som vill att vi inte ska bry oss om klimatproblematiken.

Nu uppmärksammar vår bloggande naturgeograf bakom bloggen GeoNotes  - se listan till höger - att tidskriften Journal of Peace Research har ett specialnummer kring frågan om konflikter och klimatförändring. Gästredaktören hoppas att deras resultat ska tas till vara i det pågående arbetet med nästa IPCC-rapport.

I ledaren menar gästredaktören att det sammanfattningsvis inte finns tydliga bevis för att klimatförändring skulle vara en viktig drivkraft bakom konflikter. Läs själv och döm.

"Solid forskning bak kritiken"

I går svarade geograferna Betsy Beymer-Farris och Thomas J. Basset, på WWFs kritik i norska tidningen Aftenposten. Jag har tidigare redogjort för den debatten i inlägget Provocerande landskapshistoria del 2.

De menar att debatten om sambanden mellan WWF och avhysningarna i Rufiji inte kan reduceras till en fråga om vetenskaplig metod utan handlar om vilka frågor man ställer - eller inte vill ställa. WWFs utgångspunkt är enligt Beymer-Farris och Bassett ett dokument, som de menar på ett ohistoriskt sätt framställer risbönderna i deltat som inträngare. Denna miljöhistoriska feltolkning används sedan som argument för expropriation av stora markområden i deltat.

Se länk här.

Överklassafari och geografi

För en geograf är det helt otroligt att debatten om överklassafarin i Solsidan tagit sig sådana proportioner. Det avgörande nya i debatten tycks vara att aktivistgruppen utvidgat den politiska aktionsrepertoiren med en inom geografin välkänd undervisningsform. Gruppen verkar påstå helt fräckt att klassindelningen i samhället syns i bostadsområden (!). Det låter som en mycket gammal geografisk erfarenhet som plötsligt fått en ny arena. Det är något som vi ofta upplever med nya studenter: de fattar när de kommer till kulturgeografen och våra exkursioner genom det klasskiktade stadslandskapet att samhällsvetenskapens kategorier inte bara är abstraktioner - de återspeglas där ute i det högst påtagligt materiella landskapet.

Som boende i Fisksätra, som gärna kombinerar turer i Erstavik med en avslutning på den utmärkta bistron i Solsidans stationshus eller på den lilla restaurangen nedanför Grand Hotel i Saltsjöbaden är jag naturligtvis dessutom glad att våra mer privata socialgeografiska exkursioner genom Fisksätra och Saltsjöbaden får efterföljd. Dessutom har jag många gånger i Fisksätra uppmärksammat "underklassafaris" -  grupper som storögt och med exkursionspärmar i handen vandrar runt och tittar på folkliv och boende. Fisksätra, Erstavik och Saltsjöbaden är alldeles utmärkta exkursionsmål för den som vill studera hur klass och makt återspeglas i landskapet. För jag föreslå att repertoiren utvidgas med en feodalsafari genom Erstavik med Björn af Kleens bok Jorden de ärvde som inspiration.


Kombinerad feodalsafari, överklassafari och skidtur januari 2006. Från Erstaviks fideikommissmarker med raska skidtag över Erstaviken mot Solsidans mångmiljonvillor.


Det uppseendeväckande tycks inte vara att det finns en grupp som uppmuntrar oss att odla vårt klasshat eller att det råder en mycket stark social differentiering i Stockholmsregionen, eller att det ordnas exkursioner som visar på denna sociala differentiering (det har vi på kulturgeografen gjort i många år utan att ha fått några rubriker).

Det tycks vara kombinationen som är dynamiten. "Men den som väljer att förvandla ett engagemang mot klyftor och fattigdom till en safari har med sitt språk också signalerat en syn på andra människor." skriver Wolodarski i DN. Han accepterar klasser som analytisk kategori, men tycks ogilla att man uppmärksammar dess materiella uttryck i landskapet.

Ännu en blog från Stockholms Universitet: Pål Wrange

I ett mail från Kampala får jag reda på ännu en bloggande forskare från Stockholms Universitet. Typiskt att nyheter om vad som händer på andra sidan gräsmattan ska komma från en ort närmare 700 mil bort. Det vore verkligen bra om Kommunikationsenheten stod för en samlad websida över universitetets alla intressanta bloggande forskare så man slapp gå en 1400 mil lång omväg..... Jag lägger in Pål Wrange: Kommentarer om folkrätt och internationell politik i min lista nere till höger.

Av särskilt intresse för de läsare av min blogg som följer markrofferiets utveckling är hans inlägg om AP-fonden, jordbruksinvesteringar i tredje världen och mänskliga rättigheter .  Men där finns också många andra intressanta folkrättsligt och geografiskt relevanta inlägg och kommentarer till aktuella frågor.