Konstiga turer med digitala kartor

En stor del av de äldre svenska lantmäteriakterna är skannade. De finns att titta på via lantmäteriverkets hemsida. Men vill man skriva ut dem och ta med dem ut i fält eller på annat sätt använda dem för forskning så får man nöja sig med en skärmdump. Det gäller även universitet och högskolor. Alternativet är att betala för varje karta eller teckna ett förhållandevis dyrt avtal. Detta är märkligt i sig eftersom skanningen gjordes med extra medel från olika externa finansiärer och syftade till minska slitaget och att tillgängliggöra kartorna för forskning.

Men vad märkligare är: själva kartorna ska nu flyttas över till Riksarkivet, men de digitala versionerna följer inte med. I Riksarkivets filial i Arninge där kartorna nu ska arkiveras kommer besökaren inte att få tillgång till de digitala versionerna utan hänvisas till lantmäteriets hemsida. Lantmäteriverket behåller alltså de digitala versionerna och kommer att fortsätt att sälja dem.

Den process, som skulle förenkla för forskarna att få tillgång till kartorna och minska på slitaget, har alltså landat i en mycket dålig kompromiss. Varför tog Riksarkivet inte över de digitala versionerna när man tog hand om papperskartorna? Och hur kommer det sig att universitet och högskolor kan få tillgång till gratisversioner av moderna digitala kartor från lantmäteriet, men inte de historiska? Denna fråga verkar taffligt skött hittills. Man får hoppas att Riksarkivet nu tar ansvar för en vettigare lösning.

Mera traditionellt landskap

Detta irländska landskap, här avbildat på en karta från 1889, borde väl ändå vara ett bra exempel på ett "traditionellt" landskap, småskaligt, och framvuxet genom århundraden? Klicka på bilden och jämför med hur det såg ut 49 år tidigare. (Källa: Aalen, F. H. A., Whelan, Kevin & Stout, Matthew red., Atlas of the Irish rural landscape, Cork University Press, Cork, 1997 )

"Traditionella landskap"

Begreppet "traditionellt" landskap används ofta och slarvigt. Det kan röra sig om röda stugor och hagmarker i Sverige eller om olivlundar och små byar med stenhus i medelhavsområdet. Bakom detta ligger en föreställning om att landskapets kronologi är tudelad: traditionellt vs. modernt. Marc Antrop uttrycker det så här i en artikel i Landscape and Urban Planning vol 70, s 21-34
“For many centuries the changes were local and gradual and seldom were existing landscape structures wiped away completely. In the past, landscapes were experienced as rather stable and having a distinct character or identity. They formed a basis for the homeland of those who created it during centuries of work.”
Visst finns det anledning att motverka mycket av den utslätning av jordbrukslandskapets kvalitéer som mekanisering, storleksrationalisering och kortsiktiga lönsamhetskrav ofta leder till. Men det är fullständigt historielöst att tro att landskap och jordbrukssamhällen fram till industrialismen var tröga och orörliga. Det var just sådana kontinuitetstankar som den äldre forskningen trodde på i början av 1900-talet, och som den moderna kulturlandskapsforskningen så elegant motbevisade under andra hälften av 1900-talet. Då kom geografer och andra landskapsforskare fram till att det förindustriella landskapet var resultatet av en serie av (många gånger ganska radikala och hastiga) omstruktureringar. Föreställningen om ett traditionellt landskap som under århundraden varit ett hem för en grupp människor är dessutom tveksamt med tanke på alla de radikala folkomflyttningar som skett i Europa. Men inför snabba samhällsförändringar har det alltid legat nära till hands att hylla det förgångna som ett stabilt och lyckligt samhälle. Föreställningen om det "traditionella landskapet" som hotas av det moderna är ett sådant synsätt.
Det går faktiskt att tala om landskapets kvalitéer och värden utan att hemfalla åt sådan historielöshet. Och de begrepp vi använder när vi talar om ett så ideologiskt laddat fenomen som landskapet är viktiga. I den grupp inom European Science Foundation som just nu diskuterar framtida teman för europeisk landskapsforskning har frågan om "deconstruction of 'traditional landscapes' " lyfts fram som ett av många viktiga teman. Efter det senaste mötet i Spanien gjorde jag en egen tur i bergsområdena norr om Madrid och fick anledning att fundera över bl.a. detta.

"Traditionellt landskap"? i byn Cantalojas i Spanien, 14 juni 2008.

Europeisk landskapsforskning

Inom European Science Foundation (i Strasbourg)  och den närliggande organisationen COST i Bryssel arbetar man just nu med ett initiativ för att synliggöra landskapsforskning som ett centralt europeiskt forskningsfält. Märkligt nog har EUs forskningsorganisation i sina utlysningar förhållit sig ganska kallsinnigt till att lyfta fram landskapsforskning som ett prioriterat forskningsfält. Under rubriken “New Perspectives on Landscapes” arbetar nu en styrkommitté inom ESF med ett policydokument som ska lyfta fram en tydlig forskningsfront inom landskapsforskningens olika temaområden. Jag ingår i styrkommitten och vi har hittills haft möten i Nottingham och Stockholm för att tillsammans med inbjudna experter gå igenom viktiga forskningsområden.

Möte på Vitterhetsakademien i Stockholm den 28-29 maj: Erik Thoen (Ghent), Martin Gojda (Pilzen), Joszef Laszlovszky (Budapest), Diedrich Bruns (Kassel), Aline Durand (Aix), Jesper Brandt (Roskilde), Alexandra Kraus (Paris), Gunilla Olsson (Göteborg), Annie Antoine (Rennes), Tom Bloemers (Amersfoort), Stephen Daniels (Nottingham), Mats Widgren, Przemyslaw Urbanczyk (Warsawa), Sara Cousins (Stockholm), Jerker Moström (Stockholm), Rüdiger Klein (ESF), Winfried Schenk (Bonn), Hans Renes (Utrecht), Matthew Johnson (Southampton), Guillermo Reher (Madrid), Theo Spek (Amersfoort).

Ett extra Skåne i Ryssland

Förra fredagen var det aktieägarstämma i Black Earth Farming. Vi fick höra att företaget nu disponerar över ca 325 000 hektar i Ryssland och utgör en av de allra största om inte den största land bank i Ryssland. Det är som om Skånes samlade åkermark skulle disponeras av ett enda jordbruksföretag. I sitt anförande gav företagets VD Michel Orlov också svar på mina bryderier i tidigare blogg-kommentarer om de svenska företagens intresse för den ryska svartjorden. Jag har tidigare ställt mig undrande om det är markspekulation eller jordbruksproduktion som är drivkraften bakom finanskapitalets intresse för jordmåner. Black Earth Farming har ett mycket tydligt förhållningsätt till den frågan. Markägandet, och den förväntade värdestegringen på marken, är det första steget i den värdetillväxt för aktieägarna som Black Earth Farming syftar till. Men för att kunna bedriva markförvärven är det en tillgång för trovärdigheten att snabbt få marken produktiv.

"Drilling with 18m Borgault" -- från Agroinvests hemsida (dotterbolag till Black Earth Farming). Se mer bilder.

Med nuvarande spannmålspriser ger detta dessutom ett icke föraktligt kassainflöde. Men Orlov försäkrade samtidigt aktieägarna: ”We are here not to harvest grain, we are here to harvest money”. Vi fick också på en direkt fråga en inblick i den komplicerade processen med markförvärven. Första steget är ett möte med kolchosens delägare. Kolchosbönderna äger visserligen andelar, som kan motsvara ett antal hektar, men dessa andelar är vare sig utmärkta på marken eller har någon lagfart och utgör alltså inte fastigheter. Första steget i markförvärvet är att få arrendekontraktet mellan BEF och kolchosbonden registrerat. Nästa steg är att få dit en lantmätare, som kan avgränsa summan av alla företagets andelar som en fysisk bit mark. Sedan driver BEF med kolchosbondens fullmakt den juridiska processen som ska göra kolchosbonden till ägare till marken. För det är endast de tidigare kolchosbönderna som i första steget kan få marken registrerad med full egendomsrätt. Men avtalet mellan BEF och kolchosbonden förutsätter att lagfarten i sista skedet överförs till BEF. Det är alltså en lång och komplicerad juridisk process, som en enskild kolchosbonde vanligtvis inte har ekonomiska resurser att driva. Processen innehåller också risker, eftersom kolchosbonden kan ha dött under processen. Hur gör man affärer med döda själar, sa Orlov med syftning på Gogols roman.