Tre nya VRprojekt

Ibland aer det extra roligt att vara prefekt. Paa eftermiddagen i dag satt jag i en minibuss fylld med kunniga kollegor fraan USA, Holland, Egypten och Finland och diskuterade markanvaendning, landskapshistoria och miljoefoeraendringar i det omgivande landskapet i Tanzania paa vaeg mot en workshop i Usambarabergen. Mobiltelefonen piper och ett SMS meddelar att institutionen lyckats ta hem TRE nya VRprojekt!!!

Grattis Johan Berg, Gunnel Forsberg och Wilhelm Ostberg!! Laes mer paa VRs hemsida.

Geografi på universitet och gymnasium

Nyligen var det återföringskonferens ordnad av Högskoleverket med anledning av deras utvärdering av kulturgeografi och geografi. Det blev en bra och konstruktiv diskussion. Jag fick tillfälle att föra fram mina åsikter om den integrerade undervisningen i geografi (alltså utan natur- eller kultur- som förled). I rapporten tog man upp de problem som finns på många håll i landet att göra en bra universitetsutbildning i det integrerade ämnet geografi. Ett problem i sammanhanget är att geografin ibland betrakts som en gemensam underdisciplin till de båda ämnena naturgeografi och kulturgeografi, i stället för det som ordet säger -- att det sammanfattar det som görs i de bägge underdisciplinerna. Ibland uttrycker man sig i högskoleverkets utvärdering på det särskiljande sättet. Exempelvis skriver man att Stockholmsinstitutionen bör försäkra sig om kompetensen i "urbangeografi och geografi" och att mycket få disputationer ägt rum i geografi, (när disputationerna både på naturgeografiska och kulturgeografiska institutioner i själva verkat blomstrar). Det är rent språkligt som att säga att det föds alldeles för få svenskar, bara en massa nordsvenskar och sydsvenskar. Om vi särbehandlar begreppet geografi till att endast avse studier och angreppssätt som i varje steg måste förena naturvetenskap och samhällsvetenkap då har vi gjort en inskränkning som jag tror är dålig för ämnet. En annan sak är att geografer över lag (naturgeografer och kulturgeografer) måste bli bättre på att hantera miljö, risker och resurser - något som högskoleverkets bedömargrupp tycker är en viktig arena för det samlade ämnet geografi. Utmärkt! Och här gäller att det att självkritiskt från geografin granska vad vi gör på det området, i stället för att slå sig för bröstet för att vi i höstas lyckades hindra skolverkets förslag att ämnet "Hållbar Samhällsutveckling" skulle ersätta geografin på gymnasiet. Jag fick en del intryck från SKolverket i samband med denna process. Det första är att det är helt naturligt för dem att vara ytterligt normativa -- det verkar vara ett arv från den gamla folkskolan där kristendomen stod i centralt. Dessutom är de är alldeles för inkrökt inriktade på kontakter med lärarutbildare, lärare och skolboksförfattare - en liten skolvärld för sig utan tillräckligt levande kontakter med motsvarande universitetsdiscipliner. Om de i stället hade tagit hjälp av de olika grupper på universiteten som jobbar för "Sustainability Science" eller lärande om hållbar utveckling hade de lyckats åstadkomma en mycket mer logiskt sammanhållen kursplan för "Hållbar utveckling" och en tyngre argumentation. Motargumenenten hade givetvis funnits där ändå: hållbar utveckling är ett perspektiv snarare än ett ämne, att begreppet inskrivet i viss samhällssituation och relaterar till ett specifikt problem och att det vetenskapliga angreppssättet därför ofta får stryka på foten för ett normativt betraktelsesätt. Det hade alltså funnits lika starka skäl att försvara geografins ställning på gymnasiet. Alltnog: jag menar att geografin måste ta Högskolverkets bedömargrupp på allvar och bli bättre på att exponera och utveckla den forskning som bedrivs inom (kultur- och natur-) geografi kring miljö, resurser och risker som en del av en politisk och ekonomisk analys. En mycket stor del av de som nu internationellt verkar för "Sustainability science" har också sin vetenskapliga hemvist i geografin och många ser "Sustainability science" som ett program för tvärvetenskapligt samarbete snarare än som en egen disciplin. Detta måste svenska geografer tydligare förhålla sig till.

Stensträngssystemens datering

1983 skrev jag en doktorsavhandling om de s.k. stensträngsområdena i Östergötland, stora sammanhängande områden med nedrasade stenmurar som man kan hitta i betesmarker och skogar i östra Östergötlands mellanbygder. I likhet med Sven Olof Lindquist (Det förhistoriska kulturlandskapet... 1968) så daterade jag huvuddelen av dessa mursystem till de fyra-fem första århundradena av vår tideräkning. Den dateringen har sedan dess kommit att bli den vedertagna.

Nu har flera arkeologer på nytt tagit upp tråden kring stensträngssystemens datering. Maria Petersson menar i sin avhandling "Djurhållning och betesdrift" att en stor del av stensträngsområdena i västra Östergötland är yngre än så och ska dateras framför allt till tidig medeltid. Det baseras framförallt på arkeologiska undersökningar av stensträngar söder om Väderstad. Hennes kollegor Alf Ericsson och Gert Franzén, som gjort utgrävningar i samma område, kommer dock fram till att det inte finns något som talar emot att stensträngssystemet i Väderstad  skulle dateras till äldre järnålder (Ericsson & Franzén: Hägnadsmurar och rydskogar, 2006).

Samtidigt har en länge efterlängtad avhandling kommit från Jan-Henrik Fallgren: "Kontinuitet och förändring : bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e Kr". Även han kommer fram till att stensträngsystemen inte kan dateras enbart till äldre järnålder utan att de var i bruk även under yngre järnålder.

Alla dessa skrifter är naturligtvis spännande läsning för mig som ägnade tio år åt dessa problem. Jag hoppas få tid att läsa Fallgrens, Franzéns och Ericssons skrifter lika noggrant som jag just fått granska Peterssons. Då ska jag försöka mig på en mer utförlig värdering av detta nygamla forskningsläge. Några punkter måste jag dock komma med på direkten: Fallgren blandar ihop dateringar av stensträngar med dateringar av ett agrarlandskap av en viss typ. Enkla stenmurar, som i sammanfallen form bildar stensträngar har ju, som han skriver, funnits på många håll i landet långt senare än under äldre järnålder. Det är ingen nyhet. Men i vissa landskap är det helt klart att de får en allt större betydelse under 1600- till 1800-talen med en tillltagande skogsbrist. Det gäller med säkerhet Bohuslän. Både i Bohuslän och på Öland finns det kilometervis av sådan sena enkla stenmurar, som dessutom ofta har rasat ihop till låga stensträngar. I den mn arkeologer har uppfattat stensträngar som en "ledartefakt" för äldre järnålder får det stå för dem. Det är inte hägnadsformen som sådan som är intressant, det är de rumsliga former som de bildar. (Kanske har jag uttryckt mig alltför förenklat, när jag skrivit att äldre järnålder och 17-1800-tal verkar vara dessa enkelmurars blomstringstid). Men det vi bör diskutera är i stället dateringen av de stora sammanhängande områdena med stensträngar, där vi kan urskilja fägator, stora gärden och som på fastlandet nästan undantagslöst visar på en rumslig organisation som ligger diskordant mot de historiska byarnas territorier. Om man kan visa att dessa var i bruk under yngre järnålder har vi lärt oss något nytt. Kanske var omstruktureringen av agrarlandskapet på Öland under första årtusendets mitt inte lika snabb och omfattande som tidigare forskare, inklusive jag sjäv, menat. Men om man som Maria Petersson menar kan datera stensträngsSYSTEMEN till tidig medeltid så har man kommit fram till något helt sensationellt. För Petersson återstår att rekonstruera den fulla agrarhistoriska kontexten. Är det verkligen så att bygränserna i hennes undersökningsområde har tillkommit först under senmedeltid? Är det verkligen möjligt att ett omfattande hägnadssystem av sten blomstrar under tidigmedeltid för att sedan överges senast under tidigt 1600-tal och sedan ersätts i samma betesmarker av ett helt diskordant system av hagar inhägnade med hankgärdesgårdar på 1700-talet. Det är inte omöjligt, men det står i motsättning till vad vi hittills vet om bygränsernas ålder, om förhagningsprocessen under 1700-tal och materialet i medeltidens hägnader i östra Mellansverige. Petersson främsta bevis är hennes egna arkeologiska utgrävningar av stensträngar, men hon misslyckas alltså i att göra sina resultat trovärdiga i ett agrarhistoriskt sammanhang. Vi får stå som en fundersam polis som har den tekniska bevisningen, men ingen indiciekedja och inga motiv. Brottet förblir oförklarat. Nu måste vi antingen kontrollera och ifrågasätta den tekniska bevisningen (vilket Ericsson och Franzén redan börjat med) eller så måste vi jobba vidare med indiciekedjan och motivet - dvs att ompröva en lång rad av andra resultat och källor kring det medeltida landskapet och dess relation till 1600-talskartornas landskap.

Uppdragsarkeologin igen

En kollega ute i landet har reagerat mot min blog om uppdragsarkeologin: -- "Du måste lyfta din blick från Mälardalen och se i ett vidare perspektiv" skriver en klok forskarkollega och fortsätter  -- "De flesta länsmuseer har i dag lämnat objektsfixeringen bakom sig och arbetar på ett helt annat sätt än för 10-15 år sedan".

- Detta låter som musik i mina öron och när min kollega sedan kommer med slutklämmen kan jag bara hålla med: -- "Det är så lätt att ge sig på uppdragsarkeologin och det känns så tungt att universitetsvärlden inte ser vad som sker och har skett de senaste åren vad gäller kopplingen till forskarvärlden, utblickarna, konferenserna, publikationerna, vidareutbildningen och uppbyggandet av kompetens."

-- Jag rapporterade bara om vad som hände på ett möte som var ordnat av länsstyrelsen här i Stockholm och jag andades uppgivenhet över att så lite skett i ett Stockholmsperspektiv. Jag tycker verkligen att UV här i staden är sega på den här fronten. Men som vanligt när det gäller kulturmiljövården så är det i de kreativa miljöerna på länsmuseer och länsstyrelser ute i landet som det händer. Det har jag upplevt många gånger.

Tack för kloka synpunkter och det var verkligen INTE meningen att klanka på allt bra som sker ute i landet. Skriv gärna fler kommentarer direkt i bloggen!!!

Charles C. Mann: 1491 New revelations of the Americas before Columbus

I en bokhandel i Salt Lake City fick jag i september syn på boken "1491". Den behandlar Amerika ( Nord- och Syd- ) under den förkolombianska tiden.

Hur många av er har koll på hur nordamerikas urinvånare livnärde sig? Att jordbruket var utbrett och att det fanns såväl bevattningssystem som ryggade åkrar? Jag har testat en del kompisar och bekanta på detta. Det visar sig att de har ungefär samma dimmiga (van-)föreställningar som jag hade innan jag fick syn på specialnumret av amerikanska geografi-förbundets tidskrift som kom ut 1992 och gav en översikt över Nordamerikas historiska geografi före Kolumbus. Sedan dess har jag läst mer inte minst i de tre fantastiska böckerna om "Cultivated landscapes of... " av Bill Turner, Bill Denevan och Bill Doolittle (!), som kom lite senare.

Nu har det temat blivit populärvetenskap av bästa sort. Charles C. Manns bok ligger inte långt efter den uppmärksammade Collapse av Jared Diamond i Amazons försäljningslistor trots att den kommit senare. Snart kommer den i pocket. Man kan läsa inte bara om jordbruket i Nordamerika utan även följa den intressanta (och delvis bittra) vetenskapliga striden om Amazonas jordbrukslandskap - om människans roll i att skapa det som många betraktar som en urskog.

Manns huvudtes är att Amerika hade en större befolkning än Europa på 1400-talet. Han är en kunnig och seriös vetenskapsjournalist som elegant för in läsaren i komplicerade forskningsproblem. Långt mindre spekulativ än Diamond, men minst lika intressant.

Uppdragsarkeologin och landskapshistoria

Den 9 februari hölls på Arkeologiska institutionen ett seminarium som ordnats av Länsstyrelsen i Stockholms län. Temat för seminariet var hur man i uppdragsarkeologin behandlar "agrara lämningar". Oftast handlar detta begrepp om fossila åkrar, röjningsröseområden, stensträngsområden och andra typer av lagligt skyddade fornlämningar som ger en inblick i hur jordbrukslandskapet var organiserat i förhistoriskt tid.

Diskussionstemat har varit uppe i flera decennier mellan historisk-geografer och den av arkeologer dominerade uppdragsverksamheten. Ett stort problem är att exploateringsarkeologin så sällan lyckas att göra vettiga förarbeten och intressanta anknytningar till forskningsläget när man förbereder undersökningar av sådana lämningar. Arkeologer på Länsstyrelsen i Stockholm har t.o.m. hotat att inte ge tillstånd till undersökningar av t.ex. stensträngar om uppdragsarkeologerna inte tydligare förklarar vilket vetenskapligt problem som ska vägleda undersökningen och på vad sätt man ser att denna undersökning kan bidra till kunskapstillväxten om agrarhistorien.

Pär Connelid från Kula -- ett konsultbolag som ägnar sig åt historisk kulturgeografi och landskapsarkeolgi främst i Västsverige -- gav många goda exempel på hur man där genomför uppdragsundersökningar med en sådan nära koppling till en aktuell forskningsfront. Han gav exempel från Halland hur de enskila undersökningarna bidragit till att verifiera och modifiera en modell över den halländska odlingslandskapsutvecklingen under medeltid.

I Stockholmsregionen har undersökningarna av stensträngsområden i samband med Norrortsleden inte alls på samma sätt vägletts av en sådan forskningskoppling och inte heller har man genomfört de nödvändiga utredningar, karteringar och förundersökningar som är ett led i sådan problemformulering. Det hade inte varit så svårt att klara av detta eftersom det till frågan om stensträngarnas datering, funktion och koppling till olika sociala strukturer finns en rik forskningslitteratur.

Man kan bara hoppas att länsstyrelsens tuffa attityd mot exploateringsarkeologins brist på forskningskoppling kan leda till bättre förarbeten och bättre problemformuleringar vid kommande stora exploateringar.
 

Man kan bara hoppas att länsstyrelsens tuffa attityd mot exploateringsarkeologins brist på forskningskoppling kan leda till bättre förarbeten och bättre problemformuleringar vid kommande stora exploateringar

Europeiska landskapskonventionen

I veckan var jag på ett möte organiserat av Riksantikvarieämbetet kring den Europeiska landskapskonventionen. Arbetet på att förbereda en svensk ratificering av konventionen har just startat och det är Riksantikvarieämbetet som ansvarar för detta.

Konventionen innebär enligt min mening ett radikalt nytt att se på landskapet som en del av förvaltning och planering. Det första är att landskapspolitiken måste utgå från alla typer av landskap, inte bara de som av experter och inventeringar pekats ut som särskilt värdefulla. Det synsättet ligger i linje med den som vi som geografer företräder - vi undersöker och förklarar alla typer av landskap alldeles oberoende av vår värdering av dessa. I landskapspolitiken som den hittills utformats har fokus varit på landskap av särskilt högt värde antingen sett ur natursynpunkt ELLER sett ur kulturmiljösynpunkt. Konventionen tar i sitt avstamp tydligt avstånd från alla sådana enkla uppdelningar.

Den andra nyheten är den roll som konventionen ger folkligt deltagande i planeringen. Som jag ser det så kräver det ett helt nytt synsätt på landskap och värdering, som hittills inte fått särskilt mycket utrymme i svensk landskapspolitik. Deltagande undersökningsmetoder spelar en stor roll i en stor del av den u-landsforskning som vi bedriver vid institutionen, men när det gäller svenska landskap  befinner vi oss  bara i början. Inom landskapsförvaltningen är deltagande metoder ännu mycket sällsynta. Med några enstaka lysande undantag handlar det i stället ofta om att beslut, urval och värderingar som gjorts centralt ska FÖRANKRAS lokalt för att det hela ska kunna genomföras.

Den europeiska landskapskonventionen aktualiserar en intressant fråga, nämligen det internationella perspektivet. Det perspektivet har varit märkligt frånvarande i mången landskapsdebatt i Sverige. Det är ju först när vi jämför våra svenska landskap med landskap på andra ställen på globen som vi på allvar kan förstå dem och hur de förhåller sig till ekonomi, makt och kultur. I vår ordnar Kulturgeografiska institutionen tillsammans med International Graduate program  vid Stockholms Universitet en kurs och en seminarieserie under rubriken "European landscapes - past and future" med några av våra europeiska landskapskolleger som gäster. Där hoppas vi att det synsättet ska komma tydligt fram.