Strandsatt?

Ordet strandsatt uttrycker en rumslig relation. Men eftersom alla rumsliga företeelser också har en social aspekt blir ordet i det relationella rummet också ett uttalande om en samhällelig relation.

Robinson Kruse var strandsatt på en ö utanför Chile. Han hade ingen båt. Men att flygresenärer som inte kan tänka sig ta tåg eller båt (eller vars flygbolag inte vill boka om dem på ett mer miljövänligt resande) ska kallas strandsatta övergår mitt förstånd.

Jag har just kommit hem efter en fyra dagars resa från Kreta (flygen gick bara till Thessaloniki och sedan fick det bli tåg). Jag har därför inte läst i kapp allt om ask-krisen, men det är uppenbart att kommentarerna i pressen illustrerar samhällsgeografi, avståndsfriktion och rumsuppfattning på ett helt fantastiskt sätt. Sårbarhetsdiskussionen verkar dock inte ha börjat på riktigt - dvs vilka grupper drabbas värst? Hur synd är det om "strandsatta" turister jämfört med odlare i Kenya som inte kan sälja sina grönsaker?

I Stockholm berättar taxichauffören om taxiresor till Barcelona. På tåget mellan Thessaloniki och Belgrad berättar en svenska om "strandsatta" svenskar på SAS-hotellet i Athen som bara väntade och åt gratismat. Själv stod hon inte ut med denna "Titanicstämning" och fixade tågbiljetterna själv.

Är det verkligen sant att det finns folk som tror att bil och flyg är de enda möjliga transportmöjligheterna?

Kanske kan man dock kalla min kollega som tvingas bo på ett  Disneyhotell i Hongkong (och få pussar av Mimmi Pigg för fotografering) för strandsatt?

Under alla omständigheter kommer grundläggande rumsliga frågor och frågor om samhällens och samhällsgruppers sårbarhet att få belysning av det som har hänt i veckan.

Slaveri och intensivjordbruk

Hur påverkade den atlantiska slavhandeln jordbruket i Afrika?
Ett väl etablerat common-sense svar är att dräneringen av arbetskraft inverkade negativt på Afrika. Ett annat svar är att slavraiderna tvingade de folk som inte hade hierarkisk politisk organisation upp i bergen där de under ett belägringsartat tillstånd intensifierade sitt jordbruk med terrassering, gödsling och andra intensiva jordbruksmetoder.
I min översikt över sådana förekomster av intensivjordbruk i Västafrika och i Sahelzonen kommer jag till en delvis annan slutsats. Tiden för den atlantiska slavhandeln  (som också innebar handel med andra produkter) var en tid då jordbruket generellt sett intensifierades i Västafrika. Och detta gäller i olika ekologiska zoner och under olika politiska strukturer: decentraliserade grupper längs atlantkusten började med intensiv risodling, slavägande och slavhandlade stater i intensifierade sitt jordbruk t.ex. i Haussaland i norra Nigeria med slavarna som viktig arbetskraft och decentraliserade grupper (utan tydligt politisk ledarskap) i bergen i Västafrika och i Sahelzonen intensifierade sitt terassjordbruk. Se mer i en kommande artikel, som äntligen är färdig för publicering,.

Metangas och risodling

Sambandet mellan den tidiga risodlingens framväxt och ökad förekomst av metangas i atmosfären är en viktig komponent i William Ruddimans tes om att den mänskligt skapade globala uppvärmningen startade för flera tusen år sedan. Jag har tidigare bloggat om detta och också skrivit en kort artikel på temat.
Men det finns skäl att undra över hur omfattande dessa tidiga risodlingar i Kina egentligen var. En sak är ju att man började att odla våtris - en annan sak är hur omfattande påverkan på landskapet det kan ha haft.
Vad som däremot står klart är att de allra flesta stora sydostasiatiska risdeltan, som landskapsföreteelser är mycket sena: De flesta tillkom eller växte på allvar fram under 1800-talet.

Men det har varit svårt att få fram bra översikter i kartform över deltanas framväxt. Nu hittar jag i den fantastiska översikten Rice in Deep Water av David Catling ovanstående karta över Mekongdeltats utveckling. Den bygger i sin tur på en gammal fransk översikt Dragages de Cochinchine (1930). Catling menar att Mekongdeltat 1870 var "a vast inaccessible swamp forest sparsely populated by pioneer farmers cultivating rice and fishing the abundant waters" s. 322.
Det återstår alltså att för hela Asien försöka få en överblick över hur stor landskapspåverkan den tidiga risodlingen faktiskt hade.

Mer om skolverket och historia

Nu har jag hittat förslaget till kursplan i historia för grundskolan, som kloka humanistkollegor kritiserade i SvD (se min förra blogg)
Förslaget återfinns på skolverkets hemsidor via denna länk. Så här ser strukturen och kronologin ut i stora drag:
I årskurserna 4-6:
Kulturmöten i Norden - 800–1500
Världen vidgas - 1500–1700
Människorna blir fler - 1700–1850
I årskurserna 7–9
Industrialisering och samhällsomvandling - 1700–1900
Makten i världen förändras 1800–1950
En gemensam värld - Efterkrigstiden
Det är onekligen en mycket tydlig Norden/Europa-centrering i detta sätt att närma sig historien. Själv undrar jag som geograf mycket över den naiva rubriken "Världen vidgas". Den anger ett mycket tydligt perspektiv, en bestämd utgångspunkt utifrån vilken horisonten vidgas. Världen har ju varit lika stor hela tiden.....  Vad man menar är förmodligen: Europeerna börjar att resa och upptäcker världen. Vad blev det då av de olika imperier och världsystem som långt före 1500 "vidgade världen" sett ur deras perspektiv.
Remissomgången är nu avslutad -- låt oss hoppas nästa version tar ett helt annat grepp.

Skolverket om historia

Kloka kollegor inom humaniora har i SvD reagerat på Skolverkets förslag till kursplaner för historia på grundskolan. När man läser deras inlägg Skolverkets förslag är trångsynt har man svårt att förstå vad det är för tänkande som lilgger bakom kursplanen. Uppenbarligen ska inga grundskolelever behöva bekymra sig om vad som hände före år 800. Det bädddar både för eurocentrism och skyggar dessutom för att ta itu med de grundläggande frågorna om mänsklighetens ursprung.
"I sin iver att skapa en utvecklad nutidsförståelse har gruppen som arbetat fram förslaget backat historieundervisningen i Sverige till en nivå som ligger före de moderna historievetenskapernas genombrott." skriver Anders Andrén, Anders Cullhed och Eva Rystedt och ytterligare tio undertecknare som inte namnges på nätversionen. 
Jag letar förgäves på Skolverkets hemsida för att få läsa hur de egentligen tänker. Mina tidigare erfarenheter av Skolverket från en omgång av en revision av gymnasiets struktur var ganska deprimerande. De verkade tycka att universitetsprofessorers överblick över ett kunskapsområde bara var besvärande. Det var i vår egenskap av lärarutbildare som en grupp professorer då var inbjudna -- inte för att vi skulle vara bra på att spana över ett ämnesområde.
Med hänvisning till didaktik och beprövad erfarenhet från skolor och lärarutbildning undvek de att ta en debatt om hur ett kunskapsområde ser ut idag -- sett från universitetets perspektiv. Det är klart att vi inte alltid är så  hemma på didaktik och hur man får ungdomar intresserade av vår kunskap, men de flesta universitetsprofessorer har en bred och högaktuell överblick över sitt område, vad det har för samhällelig betydelse idag och inte minst hur det anknyter till tidens strömmar bland dagens ungdomar. Andrén, Cullhed och Rystedt är sådana personer som skolverket borde lyssna på.

Kriminella norrmän?

Eftersom jag i en tidigare blog har berömt norska riksantikvarien för att uppträda som en tuff sheriff mot snöda vinningsintressen i stadsbilden, kanske det är dags för lite balans. Det som det norska riksantikvarieämbetet uppmuntrar till när det gäller gamla stenmurar hade förmodligen varit ett brott mot kulturminneslagen om det hade gjorts Sverige.

I informationssidorna Kulturlandskap: Gamle steingjerder, utgivna av Riksantikvarien 2002 med nytryck 2007, berättas hur man kan behöva röja rejält runt och under gamla stenmurar om man vill sätta dem i stånd.

Hade dessa stenmurar räknats som fornlämningar i Sverige -- varaktigt övergvina är de väl och hade alltså varit fornlämningar i Sverige..?  Men i Norge är de definitivt inte lagligt skyddade -- eftersom de förmodligen är yngre än 1536.

Ett rejält nytt underlag kan behöva grävas under stenmuren när den restaureras. Vad händer med eventuella odlingslager under, som skulle kunna datera den tidigare odlingen och/eller stenmuren?

Två principiellt viktiga frågor som jag med hjälp av den provocerande rubriken vill få fram:

1. Det sätt som man ser på jordbrukslandskapets lämningar i denna broschyr öppnar för en helt annorlunda syn än den man har på exempelvis byggnader. Man kan tydligen gå in i ett historiskt landskap riva murar och bygga upp dem igen med lite bättre metoder. Det hela påminner lite grann om de nybyggda murar man kan se som vägutsmyckning längs E4 i Småland. När man gör så med historiska byggnader i andra länder brukar nordiska byggnadsantikvarier rysa -- grøss og gru.

2. Den märkliga kulturminneslagen i Norge sätter en gräns vid reformationen 1536, Den blir allt mer ohållbar och det märks särskilt när det gäller agrara lämningar. Hur ska man före utgrävning av en fossil åker veta om den är från början eller slutet av 1500-talet?? För att kunna bygga upp kunskap om fossil åkermark är det viktigt att uppdragsarkeologin inte hämmas av om det var protestanter eller katoliker som odlade marken. Och ofta finns det ju äldre spår efter åkerbruk även i ett stenmurslandskap från 1800-talet.

Öar och världen

Bloggkollegan Åsa berättar att det finns ett ledigt arkeologjobb på St Kilda. Jag hade just tänkt att skriva några rader om en bok av Andrew Fleming som varit ute ett tag, men som jag fick för några veckor sedan. Tänkte jag skulle läsa den färdigt först, men redan första tredjedelen av boken gör att man med gott samvete kan göra reklam för den.

Klicka på bilden för mer information om boken. 

Öromantik finns det mycket av, och när det gäller St Kilda är det lätt att bli öromantisk, men Fleming faller inte fällan. I stället lever han upp till "the wider world". Han undersöker inte bara ön, dess arkeologiska lämningar och dess historiska källor, men sätter på alla sätt såväl lämningarna som tidigare berättelser om St Kilda i ett större sammanhang. Dels granskar han tidigare ö-romantiska berättelser, dels visar han hur världssystemen ständigt var närvarande öbornas liv -- det må så gälla världsmarknaden för ejderdun, godsägarna som kontrollerade ön på samma sätt som vikingatida hövdingar eller planerna på en militärbas. Flemings bok är å ena sidan en lättläst och fängslande bok om fältarbeten och folk på en avlägsen ö, men å andra sidan en teoriinformerad socialhistoria från neolitikum till efterkrigstiden, med ständiga referenser till olika vidare förklaringsramar inom arkeologi, antropologi och socialhistoria. Så den som önskar söka arkeologjobbet på Kilda gör gott i att läsa på före en eventuell anställningsintervju.