Avhysning i Högdalens skogar

På måndag ska enligt Dagens Nyheter lägret vid Magelungsvägen avhysas. 75 av de boende har fått en bussbiljett hem, men DN skriver att flera av dem i stället är på väg till liknande bosättningar på annat håll. Husvagnsläger och informella bosättningar av detta slag är ingen nyhet i Stockholmsområdet. Men det verkar som om inslaget av tält, kojor och skjul är större nu.

För tre år sedan revs ett husvagnsläger vid Kungens kurva (se min kommentar Avhysningar i Kungens kurva). De är inte första gången och sannolikt inte den sista gången. Några år tidigare genomförde två studenter en översikt över en del av då kända bosättningarna av detta slag i Stockholmsområdet. Där visas att avhysningar och flyttningar var normala inslag och att de boende ofta har en plan för vart de ska flytta. Jag vet inte om det idag finns någon sådan översikt, men erfarenheterna från den studien visade att det hela tiden fanns flera läger, långt flera än de som uppmärksammas i media. Dessutom om bosättningarna inte blir för stora och anses störa omgivningarna kan en del vara kvar under ganska lång tid. De boende hade ofta också en mycket klar uppfattning om markägandet. Statlig mark verkade mer attraktiv än privat och kommunal eftersom det ofta tog längre byråkratisk tid från bosättning till avhysning. Säkert sprider sig sådan detaljerad kunskap om potentiella lägerplatser även bland dagens informella lägerboende. Men det finns förvånansvärt lite geografisk forskning kring detta fenomen.

Svenska kommuner och markkonflikter i Tanzania

För snart sex år sedan skrev jag ett blogginlägg om Relationella rum och sockerrör i Skellefteå  .  Jag visade att det ibland lite krångliga begreppet relationella rum kunde bli väldigt konkret: att kommuner i Norrland bedrev utrikespolitik. Det har hänt mycket i den konkreta frågan om svenska kommunalägda sockerrörsplantager i Tanzania och Mozambique sedan dess. Men Örnsköldsviks nya ledarskribent Tomas Isaizas Englund visar i sin första krönika Gröna, sköna drömmar  att åtminstone för Örnsköldsviks kommunalpolitiker är frågan inte över.

Planeringen för en sockerrörsplantage utanför Bagamoyo i Tanzania pågår för fullt. I februari står det på dagordningen för Afrikanska utvecklingsbanken att besluta om stöd till projektet och Pär Carstedt har också fått en svensk riskkapitalist att satsa på markrofferiet. För varje gång som det kommer nya intressenter in i projektet skriver man dessutom om avtalen med SEKAB, som fortfarande är kommunalägt, om hur mycket av den eventuella vinsten som ska komma norrlandskommunerna tillgodo.

Och samtidigt blir det allt tydligare att projektet verkligen handlar om att avhysa lokalbefolkning inte bara från deras sedan länge hävdade åker- och betesmarker, men också om att avhysa hela byar. Det skrev jag om i ett blogginlägg på engelska i våras.

Englund visar i sin krönika att kommunalpolitiken i Norrland fortfarande är hopplöst inflätad i dessa nykoloniala äventyr. Han skriver

Frågan är vilket ansvar Örnsköldsviks förtroendevalda har i uppkomna markkonflikter och vad de rent konkret kan göra åt sitt gamla etanolhaveri. Förmodligen inte så mycket alls; det är betydligt svårare att ställa saker och ting till rätta i Tanzania och Moçambique än att upphandla rättvisemärkt kaffe till stadshuset.

Resemetaforer -- allmänna i näringslivet eller gäller det bara svartjorden?

Det går dåligt för det svenskägda bolaget Black Earth Farming som driver jordbruk på 227 000 hektar i Rysslands svartjordsbälte. Aktiens värde har sjunkit från 51 kronor till dagens 5 kronor och 20 öre....

Jag läser om det på Jordbruksaktuellt:

-- Det har varit en besvärlig resa att utveckla jordbruksmark som inte varit i drift på många år, säger Torun Litzén, chef för investerarrelationer på Kinnevik i en kommentar till Dagens Industri.

Konkurrenten Agrokultura (tidigare Alpcot Agro och innan dess Alpcot Russian Land Fund) går det också dåligt för, men för snart sex år sedan spådde man där en annan resa:

- Jag tror att det blir en makalös resa, i Ryssland kostar jorden cirka 3.000 kronor per hektar, i Sverige kostar motsvarande jord 50-60 000 kronor. Men det tar tid att få struktur på jorden, den har varit vanskött sedan 1920-talet. Den stora grejen är inte spannmålen, utan värdetillväxten på jorden, säger Ericsson-greven Archibald Hamilton.

Det skrev jag om i denna blog i mars 2008

Min slutsats är att man inte bör anmäla sig till en gruppresa ledd av Svartajorden-bolagsdirektörer. Det verkar inte funka vare sig med markspekulationen som Hamilton trodde på för sex år sedan och eller med en lönsam jordbruksdrift. De två sakerna hänger naturligtvis ihop. Hur länge kan man skylla på att man inte får ordning på marken? Läser man årsrapporterna från Black Earth farming påminner de närmast om den utveckling som Tony Weis skrev om i artikeln The accelerating biophysical contradictions of industrial capitalist agriculture. Tunga maskiner leder till kompaktering och så måste man bearbeta jorden ännu mer. Den ensidiga satsningen en gröda leder till mer ogräs och så måste man spruta ännu mer osv osv. Ja det verkar vara en tung resa, som inte gynnar vare sig jordens livsmedelsproduktion eller förväntansfulla svenska aktieägare.

Mandela, Alexandra, släkt och vänner

Hanna och Philda Aphane i Alexandra juni 2004

Av de många kommentarer, tankar och minnen som publiceras om Mandela är det en artikel som griper mig särskilt. I Mail&Guardian rapporterar reportern Sipho Kings från Johannesburgstadsdelen Alexandra om hur invånarna där minns Mandela : Where Mandela used to dance.: 

Across the road from his house, 85-year-old Peter Rermo smiles when he thinks of Madiba. "When he spoke, people would come from all over to listen to him. After that he would dance." He laughs when asked if Madiba had his characteristic shuffle back in the day – "Yes."

Alexandra har en helt speciell roll i apartheids stadsplanering. Det är undantaget som bekräftar regeln. I den i början av 1900-talet välplanerade stadsdelen ägde svarta afrikaner ursprungligen sin mark och bodde i välordnade villor. Men den typen av stadsdelar passade dåligt in i apartheids stadsplanering. I den liknande stadsdelen Sophiatown i Johannesburg avhystes alla invånare på 1950-talet och från District Six i Kapstaden avhystes 60 000 invånare under 1970-talet. Av olika skäl kom avhysningarna aldrig till stånd i Alexandra, men de gamla villaägarna förlorade sina lagfarter eftersom svarta inte kunde äga mark, och en okontrollerad kåkbebyggelse fyllde efterhand ut mellanrummen mellan de gamla villorna.

Alexandra avhystes aldrig men de gamla fastighetsägarna förlorade sina lagfarter och idag är den endast med möda man kan urskilja de ursprungligen välordnade små tomterna och  villorna. I stället fylldes alla mellanrum med skjul och kåkar som i Johannesburgs andra kåkstäder. 

I Alexandra möts för mig också de personliga minnena med det politiska och det vetenskapliga på ett helt speciellt sätt. Min syssling Michael Hathorn tog, tillsammans med sin fru Margaret Cormack och ett annat läkarpar, över ansvaret för en klinik här i mitten av 1950-talet. Som antiapartheidaktivister var deras möjlighet till statliga anställningar begränsade när de var färdiga med sina examina. Vid kliniken i Alexandra kunde de förena sitt intresse för socialmedicin med aktiviteter mot apartheid. De publicerade en artikel i Lancet 1955 om sina erfarenheter under rubriken Medical care in a South African Township och en av de fyra läkarna på Alexandra-kliniken, Mervin Sussner gav 2006 en självbiografisk skildring av tiden i Alexandra i artikeln  A personal history: social medicine in a South African setting, 1952–5. Michael lämnade Sydafrika under 1960-talet och bor nu i London.

I artikeln Why Alexandra survived apartheid ges en kort bakgrund till Alexandras historia och där hänvisas också till arbeten av en annan kär och nu saknad släkting. Pauline Morris  (1946-2013) var geograf och stadsplanerare och publicerade 1981 ett grundläggande verk A history of black housing in South Africa,. Hon var en intellektuell guldgruva i allt som rörde Alexandra, Soweto och andra svarta bostadsområden i Johannesburg, och jag besökte henne alltid i Johannesburg på mina sydafrikaresor. 

I Alexandra växte också min Fisksätragranne och vän Nkutu Moalosi upp. En kall juninatt 2004 bodde jag tillsammans med min dotter Hanna i Alexandra hos hans gästfria storasyster Philda Aphane.Hon bodde då kvar i det hus som släkten en gång ägt. Det var inte lätt att i röran av tillbyggnader och skjul runt huset förstå vad som var kvar av den gamla tomten och det ursprungliga  huset, men det gick. Vita sydafrikaner på konferensen vi var på väg till var exotiskt förundrade över vårt val av övernattning och verkade närmast överraskade över att vi hade överlevt.... Både Nkutu och Philda är nu borta.

Alexandra är också en viktig plats i Sydafrikas musikhistoria. Hugh Masekela växte upp där och den som vanligtvis inte lyssnar vare sig på kyrkomusik eller mässingsorkestrar bör ge Alexandra Brass Band en chans.

Vredens lingon

Vredens druvor är en roman av John Steinbeck om fattiga arrendebönder som drivs från sina gårdar i Oklahoma och blir arbetskraft på vingårdarna i Kalifornien. Charlotta Hedberg har passligt lånat titeln till sin studie om thailändska bönder som plockar bär i de norrländska skogarna.

Idag har vi fått veta att FORMAS beslutat stödja hennes treårsprojekt som har titeln
Vredens druvor? Effekter av bärindustrins globala arbetsrörlighet på landsbygdsutveckling i Sverige och Thailand
.
Den lyckade ansökan till FORMAS är resultatet av ett förprojekt, där Lotta Hedberg med medel från Forum för Asienstudier vid Stockholms Universitet  kunde resa till Thailand för att skapa kontakter med thailändska geografer. På det sättet har hon planerat för ett gemensamt projekt där effekterna av bärplockarmigrationen kan studeras både i den norrländska landsbygden och i den thailändska.

Lottas studier kring bärplockarna har i preliminär form publicerats i uppsatsen Translokal landsbygd: När bärplockarna kommer till byn och hon har dessutom nyligen i debatterat i Svenska Dagbladet hur den svenska migrationspolitiken bäddar för människohandel.

Grattis Lotta till att fått igenom ett högaktuellt och högkvalitativt projekt som visar på geografins styrka att kunna hantera globala och lokala frågor i ett och samma projekt!

Läs mer om Lottas projekt på hennes hemsida.

Idéhistoriker och geograf förundrade över Microsofts sära skrivning

Kan inte undanhålla bloggens läsare följande twitter-konversation:

Protester mot hedersdoktor

Olav Thon har i Norge gjort sig känd som mannen av folket, som började sin karriär med att sälja rävskinn och nu är mångmiljardär. Foto Ulf Larsen Wikipedia.

Det kan ha sina uppenbara problem när universitet utser hedersdoktorer främst för att de gynnat universitetet eller regionen. Senast som detta kom på tapeten var när Göran Persson utsågs till hedersdoktor i Örebro. Nu kommer från Norge rykten om något som inte figurerat så mycket i svensk press, men väl i den norska lokaltidningen Hallingdølen och som jag ser nu - i värmländsk press. När den norske affärsmannen Olav Thon (från Ål i Hallingdal) i mars utsågs till hedersdoktor vid den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Karlstad Universitet motiverades det så här:

"Olav Thon har visat stort samhällsengagemang. Han har under senare år, i samarbete med flera privata och offentliga aktörer – däribland Karlstads universitetet – starkt bidragit till att fördjupa samarbetet mellan Värmland och Osloregionen." LÄNK

Det var kanske inte då så lätt för kollegorna i Karlstad att förutspå att Thons samhällsengagemang senare skulle ta sig uttryck i att han i valkampens slutskede i Norge gick ut med helsidesannonser där han stödde det främlingsfientliga Fremskrittspartiet. 66 anställda vid Karlstad universitet tackar nej till högtiden och fem av dem har uttryckligen angett att det för att Thon utses. Även biskop Esbjörn Hagberg tackar nej till installationshögtiden "med anledning av de värderingar Olav Thon står för genom att han ställer sig bakom Fremskrittspartiets invandringspolitik" (Värmlandsnytt).

Enligt Värmlandsnytt lovar universitet bot och bättring. Se också debattartikel i Värmlands Folkblad.