Nordisk landskapskurs

Nu är det ett jämnt år och det innebär att Kulturgeografiska institutionen i samarbete med andra landskapsforskande institutioner i Norden ordnar en nordisk och nationell forskarkurs. Det nationella forskarkursprogrammet i Kulturgeografi uppmärksammades positivt i HSVs utvärdering och rullar nu regelbundet på med 3-4 kurser per år. Inom landskapsforskningen har vi dessutom ett utmärkt nordiskt samarbete i Nordic Landscape Research Network. Kursen leds i år av Tomas Germundsson, Lunds Universitet, Gunhild Setten vid NTNU i Trondheim och undertecknad.

Det är två principer som vägleder uppläggningen av de nordiska landskapskurserna. För det första: uppfinn inte hjulet! I ett så uppmärksammat och populärt område som landskapsforskning finns det många som glatt hoppar in som om det inte fanns någon forskningshistoria, några baskunskaper eller någon forskningsfront. Det vill vi avhjälpa med denna kurs. För det andra ska detta inte hindra att nya perspektiv utvecklas och diskuteras. Låt landskapsforskningen utvecklas och kommunicera med annan humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Detta år gäller det skärningspunkten mellan politik och estetik i landskapet. Det är aktuellt inte minst genom att landskapet genom den Europeiska landskapskonventionen är på väg att bli ett politikområde. Se mer om kursen på denna länk.

Terra preta och klimatfrågan

Hörde ni i morse i Nyheter från Vetenskapsradion om forskaren Lars Hylander vid Uppsala Universitet som berättade om ett nytt sätt att minska CO2-utsläpp och binda kol i marken? Det rör sig om erfarenheter från de förkolumbianska odlingarna i Amazonasbäckenet som historiska geografer och arkeologer har undersökt under de senaste åren. Genom noggranna analyser av jordmånen i Amazonas många lämningar av svartjord "terra preta" från tidigare odling har man kommit fram till att den har tillkommit genom "burn and char" snarare än genom "slash and burn". Genom att fälla träd och sedan elda dem långsamt täckta av jord och blad har man tillfört jorden kolpartiklar och förbättrat dess odlingsegenskaper.

Forskningen om terra preta har pågått ett bra tag nu och gett en helt ny bild av ett intensivt och livaktigt jordbruk i det Amazonas som många idag felaktigt uppfattar som de sista lämningarna av en urskog. På hemsidan Terra preta website ges en översikt över denna forskning.

I Kansas i december fick jag första gången från min kollega terra-preta-forskaren Bill Woods höra om den nya tillämpningen av denna historiska forskning: "terra preta nova". Metodens tillämpning i klimatsammanhang är närmare beskriven på svenska på denna länk.

Denna blog om historisk geografi i klimatfrågans tjänst är tänkt som en positiv motpol till min tidigare blog om historisk geografi krigets tjänst.

Geografi ännu en gång

Har tidigare bloggat om det märkliga språkbruk som inte betraktar kulturgeografer som geografer.... Jag begär inte att mina kollegor i andra ämnen på universitetet ska förstå vad jag menar -- att arbetslivspsykologer inte skulle vara psykologer eller att molekylärbiologer inte skulle vara biologer -- eller finns samma problem där?? Om ni vill veta mer vad jag menar så kan ni läsa ett manus som jag sänt till Geografiska Notiser.  Kommentera gärna.

Franskt universitetsliv

Sarkozys förslag till ny universitetslag, som avser ge större självständighet åt universiteten befaras av många öppna för sponsrade universitet och större kvalitetsskillnader mellan olika universitet. Därför möts lagen med kritik från många grupper.  Just nu blockerar studenterna all undervisning på Université de Touluse II - Le Mirail där jag gästforskar. Efter ett stormöte på gräsmattan i går har man beslutat att detta ska pågå till och med på tisdag. Rektorsämbetet slår fast att de är för ett universitet finansierat med skattemedel och öppet för alla, men fördömer blockaden och uppmuntrar i stället till diskussioner och möten om den nya lagen. Här finns ingen Kåre som bloggar utan rektors ställning kommuniceras genom Communiqué de la Présidence de l'Université . Min arbetsplats,  Maison de Recherce där de CNRS-finansierade  forskarlagen sitter, är ännu opåverkad. CNRS-forskarna har mycket liten undervisningsbörda och ännu har studenterna inte försökt att blockera forskningen. Biblioteket är stängt denna  förmiddag eftersom personalen håller stormöte. Det råder alltså en viss 1968-stämning här, med banderoller och stormöten, men samtidigt verkar det vara en typ av institutionaliserad studentdemokrati, med tydliga propositionsordningar och respekt för minoriteter. Kommunikéer från olika personal- och studentgrupper framförs ej som väggtidningar utan samsas med rektors på hemsidan.  Och det verkar ingå i normaliteten på Le Mirail.

Handledning

Det är väl inte bara doktorander i landskapsforskning som får uppleva den här situationen hoppas jag? Höstdimman kommer och går över landskapet. Handledningen innehåller både praktiska och teoretiska moment. Och tillfälle ges att fundera högt för både handledaren och doktoranden. Jag hoppas att alla doktorander får vara med om detta, men jag vet att den som väljer att forska om landskap får vara med om det flera gånger om. Man tänker bättre när man går. När jag kom åter till Toulouse efter en dag i centralmassivet och laddade över denna bild från kameran av en  kollega och hans doktorand funderade jag över handledarsituationen. Hur ska man skriva in detta i studieplanen?? Man måste ju inte åka till centralmassivet. Samma regn och rusk och samma kyla finns rakt utanför campus.

Legal empowerment of the poor

I fredags besökte Allan Larsson, tidigare finansminister, institutionen. Han är, parallellt med många andra nationella och internationella uppdrag, kommissionär i FNs High Level Commission for the Legal Empowerment of  the Poor. Han presenterade gruppens arbete och en preliminär skrivning av dess slutrapport, dels för en tvärvetenskaplig grupp forskare, dels i ett seminarium (foto) med studenterna på Mastersprogrammet Globalisation, Environment and Social Change. Studenterna, som fått i uppdrag att läsa förslaget, ställde kloka och kritiska frågor baserat på deras egna erfarenheter från sina hemländer (bl.a. Colombia, Peru, Iran, Sudan, Nigeria). 

Kommisionens  leds av Madeleine Albright och Hernando de Soto och är ursprungligen inspirerad av de Sotos idéer om vikten av formalisering av ägandet, som en slags huvudnyckel till både fattigdomsbekämning och ekonomisk tillväxt. De Sotos idéer är kontroversiella. Det märks inte minst i Norge, där det har upprättats en särskild hemsida för att hålla en kritisk övervakning på vad som sker i kommissionen.

Men det måste sägas att kommissionens arbete är präglat av en mycket kritisk inställning till den hittillsvarande globala utvecklingspolitiken. Trots tillväxt i många länder i syd så ökar skillnaderna mellan fattiga och rika. Det ser man som ett misslyckande både för staten och marknaden. Man tar ett brett grepp på många olika aspekter av rättsystem som diskriminerar de fattiga och kommer med förslag som ska stärka de fattigas möjligheter i rättssystemet, bl.a. i  frågan om arbetsrätten, barnarbete, rätt till organisering osv. Om dessa skrivningar håller hela vägen fram och till exempel omfattas av Världsbanken, kommer  argumenten att kunna användas för att sätta ett avsevärt tryck på de regeringar som gärna ser att deras länder fungerar som en billig arbetskraftsreserv och ser genom fingrarna med barnarbete, brist på fackliga rättigheter osv.

Till frågan om markrättigheter måste man dock vara tydligare. Här finns i den nuvarande skrivningen förstås de Sotos argument att de fattiga ofta har dolda resurser i den mark de disponerar utan att kunna visa papper på det. Men betoningen av att det är viktigt att marken ska ha ett värde på en en marknad står ofta i motsättning till ett uthålligt brukande av den. Man uttrycker i kommissionen en förståelse för många av de Sotos kritiker -- att markrättigheter sällan är enkla utan består av ett knippe av rättigheter. Man uttrycker också respekt för andra rättighetssystem (ursprungsbefolkningars, olika typer av kollektiva rättigheter etc.) och för att kvinnors rätt till mark måste uppmärksammas.

Dock klargör man inte hur dessa argument ska hanteras om de hamnar i motsättning till varandra. Det vore bra om man kunde formulera en tydlig strategi för hur de fattigas ställning i alla dessa olika typer av rättighetssystem kunde stärkas. Att formalisera markinnehav och utdela lagfarter löser inte alla problem - ibland kan det till och med försämra för de fattiga. Faran med att tillämpa de Sotos idéer som en blåkopia belyses bl.a. i geografen Tor Arve Benjaminsens debattartikel i Aftenposten.

 

 

Historisk geografi i krigets tjänst???

Det går en vandringssägen genom kulturlandskapsforskningen om att historiska geografer i Tyskland engagerades under 2a världskriget för att göra kartor över historiskt framväxta åkermönster och hägnadstyper i Storbritannien. Det skulle underlätta för bombflygen att orientera sig. Jag har inte lyckats komma ihåg vem som sa detta till mig eller var det eventuellt är publicerat. Men likafullt brukar jag säga det ibland på föreläsningar för det illustrerar så väl hur den historiska utvecklingen sätter sin prägel på landskapets faktiska fysiska uttryck, så tydliga att en tysk bombflygare kan titta ner på stenmurarna och fatta att han måste ha hamnat nånstans i västra Yorkshire. Historisk geografi i bombflygets tjänst.....   Nu överträffas den luddiga historien om tyska bombflyget av något mycket närmare i tid: --- I senaste numret av amerikanska Military Review använder överstelöjtnant Michael Eisenstadt forskning kring bandparceller av bl.a. Lars Wåhlin, Mats Widgren och Parker M. Shipton för att analysera sambandet mellan åkerformer och social organisation i Irak. (Military Review länk) Denna typ av kunskap kan enligt honom kanske bli en viktig bit i en typ av kulturell kunskap "that can help coalition forces locate insurgent weapon caches, and aid coalition military operations in Iraq". I den artikel av mig som Eisenstadt citerar argumenterar jag för att kunskap om åkermorfologi kan vara ett kraftfullt vapen i förståelse av social organisation och jag argumenterade för vikten av en samhällsvetenskaplig förståelse av åkermorfologi. Visst gillar jag att åkermorfologi används i förståelsen av samhällen. Men det var kanske inte riktigt den här tillämpningen jag tänkte på...   Vad lär vi oss? 1) att åkermorfologi är hett - hetare än man kunde ana 2) att samhällsforskaren lika lite som naturvetaren kan ha kontroll över hur hans/hennes data används. Men nej tack. Jag kan bara hoppas att de resultat som Parker Shipton, Lasse Wåhlin och jag kommit fram till inte är så entydiga och skarpa att de kan användas som vapen på USAs sida i kriget.