New Orleans 18 månader senare

I onsdags besökte jag New Orleans under ledning av kunniga geografikollegor i samband med det amerikanska miljöhistorikermötet ASEH, som just nu pågår i Baton Rouge. 18 månader efter Katrina har New Orleans inte alls återhämtat sig. I flera villaområden har inget hänt sedan befolkningen evakuerades i början av september 2005. Tomma övergivna hus med skrämmande minnen: sökteamens kodade spraymarkeringar om vad man hittat inne i husen och bevarade gulbruna vattenlinjer i fönsterhöjd. Vi besökte bl.a. "the now infamous 9th ward" -- det stora området som en gång hyste rader av små "shotgun houses" med huvudsakligen svart befolkning. Området ser idag ut som en krigsskådeplats, med husruiner och ett oändligt område där husen rätt och slätt demolerats eller flutit bort i översvämningarna. Bara i något enstaka hus hade man flyttat tillbaka. New Orleans har idag endast 40 % av den befolkning som bodde där för 18 månader sedan och det är framförallt den fattiga svarta befolkningen som har tvingats lämna stan. Katrina har på ett skrämmande sätt visat att frågan om naturkatastrofer framför allt är en fråga om sårbarhet -- och att denna sårbarhet inte är jämnt fördelad mellan olika sociala grupper. Men vi fick också många exempel på hur historisk geografisk forskning hjälper oss att förstå dagens situation. New Orleans har av geografer karaktäriserats som en omöjlig men oundviklig plats för en storstad. Lager på lager av historia har skapat dagens New Orleans: försök att tämja och stänga in Mississipifloden, att med punmpar upprätthålla en stad under havsnivån, social och etnisk rumslig segregering, med många och stora svarta distrikt som de mest sårbara.

Grumlig naturvetenskap i Svenska Dagbladet

Jag brukar vanligtvis ställa mig på vetenskapens sida mot den grumliga relativism som kännetecknar en viss inriktning inom samhällsvetenskapen, men när jag läste Erik Alexanderssons understreckare i Svenska Dagbladet den 18 sept ”Grumligt vinbegrepp vinner mark” kastade jag mig genast över i det läger, som – med rätta – kritiserar ett snävt naturvetenskapligt synsätt för att vara reduktionistiskt. Alexandersson skriver där om begreppet ”terroir”, som är mest känt för svenskar i samband med viner, men som inom fransk geografi har en vidare innebörd. Det kan sägas avse en homogen geografisk yta särskilt, men inte enbart, med avseende på dess förutsättningar för jordbruksproduktion. Alexandersson tycks tro att begreppet i sin kärna enbart avser jordmån och klimat och han menar att begreppet grumlas av att vissa vinmakare inkluderar även ”val av druvsort och hur druvorna bearbetas till vin” i begreppet. Men det är ju det som är själva poängen med begreppet, och med den franska geografiskolans angreppssätt på verkligheten. När man analyserar förutsättningarna för jordbruksproduktion – och inte minst den idag högaktuella frågan om livsmedlens kvalitet - kan man inte reducera frågan till klimat och jordmån och andra enkelt mätbara och naturbestämda faktorer. Man måste också ta hänsyn till den ofta lokalt framväxta och reproducerade kunskapen om hur produkterna hanteras. Slå till exempel upp begreppet terroir i den franska versionen av Wikipedia fr.wikipedia.org eller i det utmärkta lexikonet ”Dictionnaire de la géographie et de l'espace des sociétés” (red: Jacques Lévy & Michel Lussault). Om det sedan går att med hjälp av vinprovning uttala sig säkert om vinets terroir vill jag låta vara osagt, men att släppa begreppets helhetssyn på livsmedelsproduktion, bara för att det inte går att enkelt mäta vore ett brott mot såväl den gastronomiska och geografiska sakkunskapen.

Klarhet

"I en vetenskaplig disciplin gäller det att uppnå den precision som studieobjektet kräver och möjliggör. Partiklar ägnar sig därvid bättre än poesi; men även  litteraturvetaren har en skyldighet att uppnå all den klarhet som inte innebär förenkling"

Citatet är hämtat ur Sven-Erik Liedmans bok "Ett oändligt äventyr" (2001 s. 57). Liedmans ord poppar ofta upp i mitt huvud när jag diskuterar konkreta texter eller mer allmänt diskuterar frågor kring objektivitet, relativism, sanning som social konstruktion osv med yngre kollegor. Är syftet med samhällsvetenskapen att problematisera eller att skapa klarhet?

Svar: att då och då göra nyttiga omproblematiseringar för att skapa större klarhet. Men när problematiseringen och isärtagandet blir ett evigt huvudsyfte utan ljus i andra ändan av tunneln då återvänder jag till Liedman.

Tre nya VRprojekt

Ibland aer det extra roligt att vara prefekt. Paa eftermiddagen i dag satt jag i en minibuss fylld med kunniga kollegor fraan USA, Holland, Egypten och Finland och diskuterade markanvaendning, landskapshistoria och miljoefoeraendringar i det omgivande landskapet i Tanzania paa vaeg mot en workshop i Usambarabergen. Mobiltelefonen piper och ett SMS meddelar att institutionen lyckats ta hem TRE nya VRprojekt!!!

Grattis Johan Berg, Gunnel Forsberg och Wilhelm Ostberg!! Laes mer paa VRs hemsida.

Geografi på universitet och gymnasium

Nyligen var det återföringskonferens ordnad av Högskoleverket med anledning av deras utvärdering av kulturgeografi och geografi. Det blev en bra och konstruktiv diskussion. Jag fick tillfälle att föra fram mina åsikter om den integrerade undervisningen i geografi (alltså utan natur- eller kultur- som förled). I rapporten tog man upp de problem som finns på många håll i landet att göra en bra universitetsutbildning i det integrerade ämnet geografi. Ett problem i sammanhanget är att geografin ibland betrakts som en gemensam underdisciplin till de båda ämnena naturgeografi och kulturgeografi, i stället för det som ordet säger -- att det sammanfattar det som görs i de bägge underdisciplinerna. Ibland uttrycker man sig i högskoleverkets utvärdering på det särskiljande sättet. Exempelvis skriver man att Stockholmsinstitutionen bör försäkra sig om kompetensen i "urbangeografi och geografi" och att mycket få disputationer ägt rum i geografi, (när disputationerna både på naturgeografiska och kulturgeografiska institutioner i själva verkat blomstrar). Det är rent språkligt som att säga att det föds alldeles för få svenskar, bara en massa nordsvenskar och sydsvenskar. Om vi särbehandlar begreppet geografi till att endast avse studier och angreppssätt som i varje steg måste förena naturvetenskap och samhällsvetenkap då har vi gjort en inskränkning som jag tror är dålig för ämnet. En annan sak är att geografer över lag (naturgeografer och kulturgeografer) måste bli bättre på att hantera miljö, risker och resurser - något som högskoleverkets bedömargrupp tycker är en viktig arena för det samlade ämnet geografi. Utmärkt! Och här gäller att det att självkritiskt från geografin granska vad vi gör på det området, i stället för att slå sig för bröstet för att vi i höstas lyckades hindra skolverkets förslag att ämnet "Hållbar Samhällsutveckling" skulle ersätta geografin på gymnasiet. Jag fick en del intryck från SKolverket i samband med denna process. Det första är att det är helt naturligt för dem att vara ytterligt normativa -- det verkar vara ett arv från den gamla folkskolan där kristendomen stod i centralt. Dessutom är de är alldeles för inkrökt inriktade på kontakter med lärarutbildare, lärare och skolboksförfattare - en liten skolvärld för sig utan tillräckligt levande kontakter med motsvarande universitetsdiscipliner. Om de i stället hade tagit hjälp av de olika grupper på universiteten som jobbar för "Sustainability Science" eller lärande om hållbar utveckling hade de lyckats åstadkomma en mycket mer logiskt sammanhållen kursplan för "Hållbar utveckling" och en tyngre argumentation. Motargumenenten hade givetvis funnits där ändå: hållbar utveckling är ett perspektiv snarare än ett ämne, att begreppet inskrivet i viss samhällssituation och relaterar till ett specifikt problem och att det vetenskapliga angreppssättet därför ofta får stryka på foten för ett normativt betraktelsesätt. Det hade alltså funnits lika starka skäl att försvara geografins ställning på gymnasiet. Alltnog: jag menar att geografin måste ta Högskolverkets bedömargrupp på allvar och bli bättre på att exponera och utveckla den forskning som bedrivs inom (kultur- och natur-) geografi kring miljö, resurser och risker som en del av en politisk och ekonomisk analys. En mycket stor del av de som nu internationellt verkar för "Sustainability science" har också sin vetenskapliga hemvist i geografin och många ser "Sustainability science" som ett program för tvärvetenskapligt samarbete snarare än som en egen disciplin. Detta måste svenska geografer tydligare förhålla sig till.

Stensträngssystemens datering

1983 skrev jag en doktorsavhandling om de s.k. stensträngsområdena i Östergötland, stora sammanhängande områden med nedrasade stenmurar som man kan hitta i betesmarker och skogar i östra Östergötlands mellanbygder. I likhet med Sven Olof Lindquist (Det förhistoriska kulturlandskapet... 1968) så daterade jag huvuddelen av dessa mursystem till de fyra-fem första århundradena av vår tideräkning. Den dateringen har sedan dess kommit att bli den vedertagna.

Nu har flera arkeologer på nytt tagit upp tråden kring stensträngssystemens datering. Maria Petersson menar i sin avhandling "Djurhållning och betesdrift" att en stor del av stensträngsområdena i västra Östergötland är yngre än så och ska dateras framför allt till tidig medeltid. Det baseras framförallt på arkeologiska undersökningar av stensträngar söder om Väderstad. Hennes kollegor Alf Ericsson och Gert Franzén, som gjort utgrävningar i samma område, kommer dock fram till att det inte finns något som talar emot att stensträngssystemet i Väderstad  skulle dateras till äldre järnålder (Ericsson & Franzén: Hägnadsmurar och rydskogar, 2006).

Samtidigt har en länge efterlängtad avhandling kommit från Jan-Henrik Fallgren: "Kontinuitet och förändring : bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e Kr". Även han kommer fram till att stensträngsystemen inte kan dateras enbart till äldre järnålder utan att de var i bruk även under yngre järnålder.

Alla dessa skrifter är naturligtvis spännande läsning för mig som ägnade tio år åt dessa problem. Jag hoppas få tid att läsa Fallgrens, Franzéns och Ericssons skrifter lika noggrant som jag just fått granska Peterssons. Då ska jag försöka mig på en mer utförlig värdering av detta nygamla forskningsläge. Några punkter måste jag dock komma med på direkten: Fallgren blandar ihop dateringar av stensträngar med dateringar av ett agrarlandskap av en viss typ. Enkla stenmurar, som i sammanfallen form bildar stensträngar har ju, som han skriver, funnits på många håll i landet långt senare än under äldre järnålder. Det är ingen nyhet. Men i vissa landskap är det helt klart att de får en allt större betydelse under 1600- till 1800-talen med en tillltagande skogsbrist. Det gäller med säkerhet Bohuslän. Både i Bohuslän och på Öland finns det kilometervis av sådan sena enkla stenmurar, som dessutom ofta har rasat ihop till låga stensträngar. I den mn arkeologer har uppfattat stensträngar som en "ledartefakt" för äldre järnålder får det stå för dem. Det är inte hägnadsformen som sådan som är intressant, det är de rumsliga former som de bildar. (Kanske har jag uttryckt mig alltför förenklat, när jag skrivit att äldre järnålder och 17-1800-tal verkar vara dessa enkelmurars blomstringstid). Men det vi bör diskutera är i stället dateringen av de stora sammanhängande områdena med stensträngar, där vi kan urskilja fägator, stora gärden och som på fastlandet nästan undantagslöst visar på en rumslig organisation som ligger diskordant mot de historiska byarnas territorier. Om man kan visa att dessa var i bruk under yngre järnålder har vi lärt oss något nytt. Kanske var omstruktureringen av agrarlandskapet på Öland under första årtusendets mitt inte lika snabb och omfattande som tidigare forskare, inklusive jag sjäv, menat. Men om man som Maria Petersson menar kan datera stensträngsSYSTEMEN till tidig medeltid så har man kommit fram till något helt sensationellt. För Petersson återstår att rekonstruera den fulla agrarhistoriska kontexten. Är det verkligen så att bygränserna i hennes undersökningsområde har tillkommit först under senmedeltid? Är det verkligen möjligt att ett omfattande hägnadssystem av sten blomstrar under tidigmedeltid för att sedan överges senast under tidigt 1600-tal och sedan ersätts i samma betesmarker av ett helt diskordant system av hagar inhägnade med hankgärdesgårdar på 1700-talet. Det är inte omöjligt, men det står i motsättning till vad vi hittills vet om bygränsernas ålder, om förhagningsprocessen under 1700-tal och materialet i medeltidens hägnader i östra Mellansverige. Petersson främsta bevis är hennes egna arkeologiska utgrävningar av stensträngar, men hon misslyckas alltså i att göra sina resultat trovärdiga i ett agrarhistoriskt sammanhang. Vi får stå som en fundersam polis som har den tekniska bevisningen, men ingen indiciekedja och inga motiv. Brottet förblir oförklarat. Nu måste vi antingen kontrollera och ifrågasätta den tekniska bevisningen (vilket Ericsson och Franzén redan börjat med) eller så måste vi jobba vidare med indiciekedjan och motivet - dvs att ompröva en lång rad av andra resultat och källor kring det medeltida landskapet och dess relation till 1600-talskartornas landskap.

Uppdragsarkeologin igen

En kollega ute i landet har reagerat mot min blog om uppdragsarkeologin: -- "Du måste lyfta din blick från Mälardalen och se i ett vidare perspektiv" skriver en klok forskarkollega och fortsätter  -- "De flesta länsmuseer har i dag lämnat objektsfixeringen bakom sig och arbetar på ett helt annat sätt än för 10-15 år sedan".

- Detta låter som musik i mina öron och när min kollega sedan kommer med slutklämmen kan jag bara hålla med: -- "Det är så lätt att ge sig på uppdragsarkeologin och det känns så tungt att universitetsvärlden inte ser vad som sker och har skett de senaste åren vad gäller kopplingen till forskarvärlden, utblickarna, konferenserna, publikationerna, vidareutbildningen och uppbyggandet av kompetens."

-- Jag rapporterade bara om vad som hände på ett möte som var ordnat av länsstyrelsen här i Stockholm och jag andades uppgivenhet över att så lite skett i ett Stockholmsperspektiv. Jag tycker verkligen att UV här i staden är sega på den här fronten. Men som vanligt när det gäller kulturmiljövården så är det i de kreativa miljöerna på länsmuseer och länsstyrelser ute i landet som det händer. Det har jag upplevt många gånger.

Tack för kloka synpunkter och det var verkligen INTE meningen att klanka på allt bra som sker ute i landet. Skriv gärna fler kommentarer direkt i bloggen!!!