Brian Kuns, doktorand på Kulturgeografiska institutionen, gästbloggar om en konferens i Halle:
I förra veckan, hölls en spännande konferens på IAMO, ett forskningsinstitut i Halle i Tyskland som ägnar sig åt jordbruksförändringar i post-kommunistiska länder såsom Ryssland, Ukraina och Kina. Tema för konferensen var ”Post-socialist land-use: between landgrabbing and land abandonment,” och där fanns förespråkare för, som de uttrycker det, ”large-scale land acquisitions,” motståndare mot landgrabbing, samt företrädare för mega-gårdar i Ryssland och Ukraina.
Bland förespråkare var Klaus Deininger från Världsbanken. Hans argumentation går ut på att storskaligt jordbruk i bolagsform har mycket lättare att locka till sig nödvändigt kapital, samtidigt som de traditionella fördelarna som småbrukare har (lokal kännedom, mindre transactions costs, mm.) håller på att försvinna i och med de senaste tekniska utvecklingarna. Han noterade dock att de flesta investeringar i storskaligt jordbruk i utvecklingsländer hittills har ägt rum i länder med bristande governance och talade för mer rättsäkra avtal mellan investerare och lokala myndigheter å ena sidan och investerare och den lokala befolkningen å andra sidan. Ett viktigt antagande i Deiningers resonemang är att det finns tillgängliga, underutnyttjade marker i utvecklingsländer, och att storskalig investering kan genomföras utan att tränga ut små, självförsörjande jordbruk. I och med världens växande befolkning, så behövs sammanfattningsvis den alltmera fördelaktiga stordriftsformen för att locka kapital till i övrigt avlägsna, kapitalfattiga områden där ”yield gaps” råder idag.
Max Spoor (Professor i development economics på Erasmus University Rotterdam) företrädde motståndarna och i en presentation med fokus på det tidigare Sovjetunionen, argumenterade han att: (1) små och mellanstora lantbrukare är mer effektiva, men i den mån att småbrukare håller på att bli mindre aeller (i Rysslands fall) har visat ovilja att bruka mark, så är det på grund av att de antingen inte får stöd från staten (som storskaliga investerare gör) eller uteslutits från kreditmarknader överhuvudtaget; (2) att det faktiskt inte går så bra för många stora agro-holdings, förmodligen på grund av de högre transaktionskostnader som han menar förekommer vid stordrift, och (3) att de miljömässiga kostnaderna med stordrift med många insatser har inte beräknats. Vidare sa han att anledningen till den alltmer utbredda vertikala integrationen i agro-holdings är att man idag behöver kontroll över hela produktionsprocessen (från odling, till logistik, till vidareförädling, till försäljning). Annars kan det uppstå problem någonstans längs produktionskedjan. Den här vertikala integrationen betecknade Spoor som en ”control-grab,” en lika viktig del av hela fenomenet som markförvärv.
I dagsläget så finns det inte mycket empirisk forskning om megagård-fenomenet – någonting alla är eniga om. Presentationen som hölls av en representant av Ekoniva – en rysk agro-holding – väckte därför intressanta frågor. Ekoniva finansieras av ryskt kapital och ägnar sig främst åt den inhemska marknaden (mjölk- och i tilltagande grad köttproduktion). Det verkar gå bra för Ekoniva, och de expanderar sina operationer. Det lustiga – som påpekades av en av publiken – är att Ekoniva i viss mån uppfyller Marxs och Lenins dröm om hur jordbruk skulle se ut: storskaliga, moderna fabriksliknande gårdar med anställd arbetskraft. (Spoor refererade till det som ”kolkhoz 2.0”.) I alla fall, så kan man fråga sig om det går att likställa eller jämföra Ekoniva, som använder sig av inhemskt kapital för att producera för den inhemska marknaden, med exempelvis sovereign wealth funds från Mellanöstern som investerar i afrikansk mark för att säkerställa sitt eget lands matsäkerhet. Olika ord slungas runt för att beskriva det här fenomenet – jag har själv i det här blogginlägget använt eller hänvisat till ”large-scale land acqusitions”, ”agro-holding”, ”mega-gård”, ”land-grabbing”, ”kolkhoz 2.0”, och ”control-grab” – men, som Mats har påpekat i sin Expressenartikel, behöver vi bättre definitioner och begrepp på de olika organisationer som håller på med och/eller befrämjar väldigt storskaligt jordbruk.
För det andra, så ligger debatten om transaktionskostnader och optimal driftstorlek mer på en teoretisk nivå idag och det krävs mer empirisk forskning om det här. Hur ser det ut i verkligheten? Man kan tänka sig att det här är väldigt geografiskt betingat – att vilken driftstorlek som är optimal skulle bero på en konstellation av olika statliga policies, en viss prisbildningshistoria och ekologiska och klimatförhållenden. Alla de här faktorerna kan vara lokala eller regionala och i alla fall ändras i tid och rum.
Avslutningsvis, kan jag säga att konferensen var väldigt välorganiserad med bra key-note speakers, och IAMO verkar vara en bra forskningsmiljö.
