Pengar till samarbete med Sydafrika

I går fattade Vetenskapsrådet beslut att ge pengar till projektet "Exploring precolonial agriculture and intensification: the case of Bokoni, South Africa".

Det är ett treårigt samarbetsprojekt kring ett område med övergivna terrasser från 1700-talets slut och 1800-talets början i Mpumalanga i Sydafrika. En grupp forskare från Kulturgeografi, Naturgeografi och Kvartärgeolog i Stockholm får chansen att samarbeta med sydafrikanska arkeologer och historiker kring ett intressant skede alldeles innan boerna tog över det som i dag är Lydenburg/Orighstadt-området i Mpumalanga.
Här hittar du en sammanfattning av vad det går ut på.

Bloggåret som (snart) gått

När året börjar dra sig mot sitt slut är det alltid kul att börja summera – egentligen är det väl lite tidigt - och kanske en slags flykt för jag har fortfarande några viktiga manusstopp att klara av före 2010. Men i alla fall:

Vilka av mina blogginlägg är mest lästa under 2009 hittills?

1. Gunnar Lindstedt; Svart jord - 972 specifika nedladdningar

2. Kategorier i bloggen 695

Dessa två första säger väl inte särskilt mycket om bloggläsarnas intresse för just mina åsikter och intresseområden utan måste väl vara utslag av ett allmänt googlande som hamnat på mig. (Det första är titeln på en bok som kom ut under 2009 - dessutom är inlägget tomt!! Jag antar att de flesta gogglade vidare till någon nätbokhandel istället för att klicka sig fram till vad jag tyckte om boken)

3. Vetenskapsradion om SEKAB i Tanzania 308

SEKAB-frågan har varit viktig under året  -- den illustrerar så tydligt de krafter som är på gång när det gäller förändringar i global markanvändning. Men jag undrar om inte läsarna den här gången var mer intresserade av att hitta till Vetenskapsradion än till mig...

4. Stensträngssystemens datering 292

Hör och häpna! Detta blogginlägg från 2006 ligger fortfarande mycket högt efter tre år! Jag har kommenterat detta märkliga fenomen en gång tidigare.

5. Fossiler 250

Intresset för denna retroblogg har varit stort -  det tycks finnas ett outsläckligt intresse för fossilt odlingslandskap - i alla fall hos denna bloggs läsare.

6. Samfälld mark en modernitet 213

Det var kul att detta inlägg lästes av många. Kanske är det Norröragrannar, som är delägare i kapellsamfälligheten, som utgör läsarskaran, men poängen i inlägget sträcker sig bortom det lokala intresset. Och antalet delägare i kapellet är väl bara lite drygt 100 så några fler måste väl ha läst...

7. Durra 211

Detta inlägg från 2008 var nog mest allmänt upplysande kring en av världens viktiga kulturväxter. Kul att det finns nyfikenhet på det.

8. Sherwoodskogen ingen skog 204

Här försökte jag visa att landskapshistoria kan komma med intressanta upplysningar om försanthållna felaktigheter (=s.k. faktoider).  Kul att den fortfarande läses. Den lades ut våren 2008 under ett besök Nottingham.

9. Uppdragsarkeologisk publicering 193

Ett inlägg som nog har uppfattats som lite kontroversiellt i arkeologikretsar - återigen ett tecken på att det är många arkeologer som läser bloggen.

10. Påsköns ”kollaps” 179

Kul att den läses av många - åter ett försök att visa hur landskapshistorisk och miljöhistorisk empirisk forskning inte alltid stämmer överens med påståenden och bilder som trumpetas ut med de största rubrikerna och säljs på flygplatser i böcker som "Undergång"

Och så en kommentar om en oförtjänt lågplacering. Jag skulle jag vilja passa på att lyfta fram en blogg som jag tycker är lika viktig som de andra "mytavslöjandena" ovan, baserad på landskapshistorisk forskning, men som inte alls verkar ha slagit an bland bloggläsarna: Myten om Fish River. Den har bara laddats ner separat av 20 läsare.  

 

 

Levande terrasser

 

I augusti kom Cambridgegeografen Liz Watsons bok Living terraces in Ethiopia ut. Liz Watson deltog först, tillsammans med sin kollega Bill Adams, i undersökningar av det lokalt utvecklade bevattningssystemet i Marakwet i Kenya. Hon skriver i Living terraces om sin fascination för hur sådana bevattningssystem fungerar. Det är inte svårt att skriva under på den fascinationen. När man går runt i Marakwet så slås man av hur mycket kunskap, ingenjörskunskap, agronomi, hydrologi, som ligger bakom detta landskap. Det kan  gälla konstruktionen av uttagspunkterna från floden, av kanaler och av sinnrika system för att leda vatten i "akvedukter" och andra arrangemang ner till odlingsområdena i botten på den stora afrikanska gravsänkan - Great Rift valley.
Men Watson skriver i boken om hur hon lika mycket fascinerades av hur många av odlarna, särskilt de unga, i sådana gamla, men väl fungerande, odlingssystem mer har sina blickar mot allt nytt som kommer utifrån, vare sig det gäller ny teknologi eller ny kultur. Eftersom intensivjordbrukets praktik, arbetsmobilisering och beslutsstruktur är så intimt integrerade med institutioner och lokal kultur -- vad händer då med intensivjordbruket  när nya kulturella influenser tränger på, och gamla institutioner eroderas?

Watson valde Konso som studieområde utifrån övergripande överväganden. Det fanns egentligen inte några moderna studier av hur jordbruket där fungerade där; samtidigt var det ett av de områden som det ofta refererades till när man diskuterade lokalt utvecklat intensivjordbruk, bl.a. i det tongivande och inflytelserika specialnumret av Azania 1989: History of African Agricultural Technology and Field Systems. 

I många andra fall väljer forskare sina studieområden därför att det från början finns en bra upparbetad infrastruktur med lokala kontakter, tolkar etc etc. Men Watson gav sig ut i det okända. Språket, Konsiña, fanns det inga läroböcker eller ordböcker till så Watson skaffade sig en slags "generisk" lärobok  i hur man lär sig ett främmande språk och satte igång sitt språklärande på egen hand och med hjälp av lokala informanter. Det har hon beskrivit i en separat uppsats, där hon också reflekterar mer generellt kring språk och fältarbete i geografi. Detta har fascinerat mig sedan jag först hörde Liz berätta om det.

Som den tålmodige läsaren av detta blogginlägg snart har anat så är Liz Watsons bok inte ytterligare en i raddan av snabbt ihopsvängda böcker som översvämmar den akademiska marknaden och som verkar skrivna mer för att ge författaren snabba meriter i assessments av  skilda  slag än för att komma med nya substantiella resultat.
Liz Watson banar ny väg med denna bok. Med sina grundliga empiriska studier av sambandet mellan å ena sidan kultur, institutioner och makt och å andra sidan den mobilisering av arbetskraft som är grunden för intensivjordbruket och för investeringar i markbundet kapital (landesque capital), så går hon längre än många av de tidigare analyserna av intensivjordbrukets förutsättningar. Hon skär dessutom ut en syntes i den gamla diskussionen om ett mark-kapital-intensivt jordbruk (bevattning och terrasser) är avhängigt av ett hierarkiskt samhälle för att fungera (Wittfogels tes) eller om den arbetskraftsmobiliseringen lika väl kan fungera i ett egalitärt samhälle (antitesen). En försmak av den analysen fick vi i hennes uppsats i boken Islands of intensive agriculture 2004.

Dessutom så stannar hon inte i något slags tillbakablickande etnopresens, som vi som forskar kring detta har lätt att hamna i. Hon analyserar de pågående förändringskrafterna i Konso och ser de inte bara som något som river sönder ett gammalt system. I slutkapitlet riktar hon dessutom en bredsida mot det alarmistiskt malthusianska perspektiv på befolkningssökning och naturresursutnyttjande, som fortfarande driver en stor del av biståndsinsatserna k Konso. Hon ser inga skäl till att inte det framgångsrika, arealproduktiva jordbruket i Konso kan finna en väg även i ett förändrat samhälle där de gamla makthavarna/prästernas (poqallas) inte längre har samma makt över arbetskraftsmobiisering och underhåll av terrasser.

VR och FORMAS

VR är föredömligt snabbt att publicera sammansättningen av styrelse och ämnesråd, som valdes på elektorsförsamlingen i går.

Min blogg i går om FORMAS forskarråd innehöll inte de nya namnen som vi i elektorsförsamlingen valde i tisdags. För den som är intresserad att se vilka namn det handlade om kommer här en länk. 

Tillägg torsd em: FORMAS var inte så långsamma dom heller -- på torsd em kom den nya sammansättnnigen upp på deras hemsida.

FORMAS' forskarråd

I går sammanträdde FORMAS elektorsförsamling för att välja ledamöter till FORMAS forskarråd för 2010-2012. Sju av av de tretton ledamöterna i forskarrådet väljs av elektorsförsamlingen. Regeringen utser ordförande och de övriga fem ledamöterna. Genom elektorsförsamlingen, som i sin tur är utsedd från universiteten, ska rådet alltså tillförsäkras en majoritet utsedd av forskarkollektivet.

Detta år var det många heta frågor att diskutera. Under året har ju en skarp protest rests från bl.a. många av forskarna i det sittande forskarrådet mot hur beredningsgrupperna sammansätts och kring hur FORMAS bedömer relevanskriterierna. Se SULFnytt nr 10-11 2009

Dessutom har ett antal samhällsvetare i det FORMAS-anknutna Vetenskapliga rådet för landsbygdsutveckling i en skrivelse till berörda ministrar uppmanat dem att, när de utser sina ledamöter i forskarrådet, se till att det finns en bredare kompetens - däribland samhällsvetenskaplig. De skriver "Miljöproblemen är skapade av människor och måste lösas av människor. Miljöproblemen kan inte hanteras utifrån ett isolerat naturvetenskapligt perspektiv, utan kräver ett helhetsperspektiv."  

Dessa frågor stod i centrum i årets arbete med att ta fram nya ledamöter till forskarrådet. Sen förekom förstås det vanliga tänkandet om att alla olika discipliner måste få plats runt köttgrytorna. Bland de märkligare inslagen var ett protestbrev från flera tekniska högskolor mot valberedningens förslag. På det sättet desavouerade ledningen för flera tekniska högskolor det arbete som deras egna utsedda elektorer gjort under detta arbete. Kanske är det så att det finns en viss ovana - både från elektorer och från de som står utanför - att hantera den reella demokrati som det innebär att en elektorsförsamling utser en valberedning och sedan tar ställning till valberedningens förslag. Så många andra beslut inom akademin fattas ju inom mer slutna nätverk.

Bland de forskarutsedda ledamöterna i forskarrådet finns nu flera samhällsvetare än i det tidigare forskarrådet, men samhällsvetarna är fortfarande en mycket liten skara (3 av 14 om man räknar med ledamöter och ersättare).

Men det viktigaste som hände vid elektorsförsamlingen var kanske att man gjorde ett gemensamt uttalande att uppmana de nya ledamöterna i forskarrådet att verka för återkalla den delegering som nu finns när det gäller sammansättningen i beredningsgrupperna. I linje med det som skrevs i SULF-nytt önskar nu de FORMAS-aktiva forskarna få större insyn och beslutsrätt när det gäller beredningen av ansökningarna. Det är sällan som en så tydlig kritik förekommer vid elektorsförsamlingar av detta slag. Normalt sett har forskarna ett ganska stort förtroende för forskningsrådens beredning.

Björn Winberg

Nu kommer uppgiften om att Björn Winberg har avlidit. Arkeologibloggen Ting och tankar berättar den trista nyheten med länkar till andra arkeologibloggar. Björn Winberg var fornminnesinventerare och våra vägar korsades i två för mig viktiga fältområden. När jag hade avslutat mina fältarbeten i Östergötland 1978 så var han med om inventeringen i samma område 1979 och 1980 om jag minns rätt. Som ett resultat av inventeringarna i östra Östergötland fick Björn fram en fantastisk dokumentation av ett stensträngsområde i Rinna. Som man kan se så binder en dryg kilometer lång fägata samman ett helt odlingslandskap -- från äldre järnålder.

Björn publicerade denna karta i en artikel i Bebyggelsehistorisk tidskrift 11, 1986. Jag har använt den i olika sammanhang -- senast i det svenska jordbrukets historia från 1998.  Jag minns inte hur mycket jag träffade Björn i fält 1979 eller 1980 men det måste ha varit då nån gång som jag träffade honom första gången.

Sen korsades våra vägar senare på 1980-talet när jag jobbade med att få ihop fornminnesinventeringens uppgifter om ryggade åkrar i Bohuslän med Gösta Frammes uppgifter om medeltida ödegårdar. Även där så hade Björn arbetet med fornminnesinventeringen och var den som hade lokalkunskapen.

Under några veckor våren 1987 började Björn Winberg, Torsten Håkansson och jag med detaljinmätningen av de ryggade åkrarna på den medeltida ödegården Soltvet under Kampetorp i Skee. Sedan fortsatte en studentgrupp med uppgiften under våren 1988. I boken Bysamfällighet och tegskifte i Bohuslän publicerade jag sedan kartan.

Att vara i fält med en man med Björns humor var redan det en högtid. Om man till det lägger hans upptäckarglädje, precision, detaljkunskap och förmåga att sätta de enskilda detaljerna in i ett större sammanhang så har man fångat en liten bit Björn. För mig har han betytt mycket -- han var så påtagligt med och kom med viktiga inspel i två av mina viktigare undersökningar av svenska äldre agrarlandskap.

 

Power. resistance and landscape

Den informerade bloggläsaren vet att jag inte gillar begreppet "Traditionella landskap". Det suddar ut historien och ger en bild av ett fridfullt förflutet där människor levde i harmoni med naturen ända fram till modernismen.

I själva verket har Europas landskap formats i skilda sociala och ekonomiska sammanhang, med olika maktförhållanden och med folkomflyttningar, kolonisering, etniska motsättningar och förtryck som ingredienser. Olika typer av sätt att kontrollera arbetskraften har präglat olika arrendesystem genom historien. På marken kan vi avläsa detta bl.a. i skilda bebyggelsemönster och åkersystem. För den som studerat Europas landskapshistoria är detta självklarheter, men som jag visade i den tidigare bloggen finns det fortfarande luddiga föreställningar om att harmoniska förhållanden, långsamma förändringar och en hembygdskänsla baserad på flera århundraden är det som framförallt karaktäriserar Europas landskapshistorie.

Hans Renes uttryckte sin kritik mot ett sådant synsätt så här i en föreläsning, som jag tror jag refererat till tidigare: 

"In old history writing and in modern planning, there is a lot of nostalgic ideas about local people being heavily connected with their surrounding landscape and therefore being the best suited for shaping the future of their landscapes. Although I am greatly in favour of participatory planning, the idea of a long-standing local population as partner is, in my opinion, romantic wishful thinking. Not only is a landscape handed over to a next generation every few decades, but also have there ever been movements of population. People living in a landscape they shaped themselves, are the exception, not the rule." (min kursivering).

På nästa europeiska landskapskonferens i Riga augusti 2010 kommer vi att ordna en session kring Power, resistance and landscape där olika exempel på hur makt och motstånd påverkat Europas landskapshistoria kommer att presenteras. Det blir exempel från den engelska koloniseringen av Irland under medeltiden och från sovjetiska och postsovjetiska landskap i Ukraina (och förhoppningsvis allt däremellan i tid och rum).