söndag 7 maj 2017

Professorsbefordran vid Stockholms Universitet

Det har utbrutit en debatt på sociala medier med utgångspunkt i en professorsbefordran vid Humanistiska fakulteten på Stockholms Universitet. Till dem som inte har följt de korthuggna meningsutbytena på Twitter där, förutom ledarskribenten Ivar Arpi på Svenska Dagbladet, bl.a. flera kollegor på Stockholms Universitet varit aktiva känner jag ett behov att i lugnare former ge mina synpunkter. Bland längre inlägg utanför Twitter finns bl.a. Pål Wranges Akademisk komplott?

Jag har alltid haft ett gott öga till Academic Rights Watch (ARW) som offentliggör dumheter, olagligheter och nepotism på olika universitet i Sverige. Hittills har Stockholms Universitet kommit ganska gott ut ur deras granskningar och förekommer sällan. I det senaste inlägget från Academic Rights Watch hänger de dock ut Stockholms Universitet  "SU går emot sakkunniga: vägrar befordra känd kritiker av identitetspolitik". Fallet har sedan tagits upp av såväl Göteborgspostens som Svenska Dagbladets ledarskribenter.

"Det straffar sig att inte följa åsiktsnormen" skriver Göteborgspostens Aleksandra Boscanin.

"Att tänka fritt är stort , att tänka vänster är rätt" skriver Svenska Dagbladets Ivar Arpi.

ARW, Boscanin och Arpi är samtliga av den uppfattningen att lärarförslagsnämnden vid Humanistiska fakulteten fattat ett politisk beslut när man gick emot de sakkunniga. Det är bra att ARW offentliggör fall som detta och lägger alla handlingar på bordet, men det är ett oskick av dem att så fort ta ställning och uppmana prorektor att korrigera "lärarförslagsnämnden uppenbart felaktiga beslut."

I twitterdebatten har många kloka kollegor kommit med upplysningar till ledarskribenterna som hellre tycks värna om sin egen politiska agenda än om en sund och transparent personal- och rekryteringspolitik på universiteten. Det tycks inte råda någon tveksamhet om att den sökandens litteraturvetenskapliga produktion är på professorsnivå. Men lärarförslagsnämnden för de historiskt-filosofiska institutionerna vid humanistisk fakultet bedömer inte bara halten i den vetenskapliga produktionen utan använder också ett antal andra kriterier som krävs för att man ska kunna upprätthålla en professur. Det framgår tydligt av deras dokument på deras hemsida. Det verkar inte som politiserande ledarskribenter bryr sig om dessa. Några av dem har varit uppe i twitterdebatten:

Inte ovanligt att lärarförslagsnämnden går emot de sakkunniga: Vi har på twitter måst tala om för Ivar Arpi att det inte alls är så ovanligt som han vill göra det till att lärarförslagsnämnderna går emot de sakkunniga. Jag har som sakkunnig på andra universitet i landet blivit utsatt för detta två gånger, men det första var på den gamla tiden då de sakkunniga var med på lärarförslagsnämnden och vi fick besked att vi hade prioriterat fel person, det visste ju alla på fakulteten. I det fallet fick vi ett kompletterande uppdrag att med hjälp av nya dokument värdera de sökandenas pedagogiska kompetens och skillnaden var tillräckligt stor för att vi faktiskt på sakliga grunder ändrade oss. En gång fick jag en hel institution och lärarförslagsnämnd emot mig. Det är mycket trist för den sakkunniga när det händer, men det hör till spelets regler. Ida Borg, som suttit som doktorandrepresentant i lärarförslagsnämnd vittnar på twitter om det samma "inget konstigt att gå emot de sakkunniga om det krävs".  Fanny F Lundell klargör på twitter:  "Sen är det ju så när det gäller tidskrifter att redaktören har sista ordet, när "peers" sagt sitt, precis som att lärarförslagsnämnden har sista ordet när det gäller tjänster. Det finns ex på när sakkunniga inte följer de interna kriterierna så väl"

Internationalisering och peer-review: Den sökande har ingen internationell publicering alls och inga utländska akademiska förlag eller tidskrifter har alltså genom oberoende anonym fackgranskning kunnat ta ställning till kvalitén. Det tog mig lång tid att från Ivar Arpi få ut vad han ansåg om vikten av internationell publicering. Först skrev han i en tweet att vi skulle läsa den sökandens eget svar. Det jag hittar på ARW är följande från den sökandens erinran: --   "När det gäller lärarförslagsnämndens invändningar mot vilka antologier och tidskrifter som jag valt att publicera mina artiklar i, så vill jag påpeka att jag har föredragit att publicera mig i sammanhang där texterna fått så stor publik spridning som möjligt, detta alltså i stället för i vetenskapliga publikationer av peer review-karaktär med ofta begränsad spridning och med en läsekrets som i vissa fall knappast är mer omfattande än peer review-granskaren själv." Länk till källa  --    Senare efter ytterligare frågor, sent på natten kom till slut klargörandet från Arpi " Jag är för att man publicerar sig internationellt. Men min bakgrund är inom statsvetenskap, inte litteraturvetenskap"    -- Det är möjligt att man inom den svenskorienterade litteraturvetenskapen befinner sig i en brytningstid där den internationella publiceringen ännu inte slagit igenom på samma sätt som i andra ämnen, men det enda rimliga förhållningssättet är ju i detta fall både-och: Monografier på svenska och internationella artiklar i en kommunikation med omvärlden. Genom att bara publiceras på svenska förlag försäkrar sig den sökande om stor publik spridning men bara bland det fåtal av världens litteraturvetare som läser svenska. Det är ett förhållningssätt som inte tillhör framtiden.

Externa anslag: Som ekonomin fungerar idag på universitetet är det en självklarhet att en professor och forskningsledare kan föregå med gott exempel och i konkurrens skaffa forskningsmedel från forskningsråd och stiftelser. Den sökande har inte skaffat några större anslag alls under detta millennium från Vetenskapsrådet, Riksbankens jubileumsfond eller liknande.

Universitetskarriären är i dag mycket tydligt meritokratiskt. Det är på gott och ont. Det är möjligt att de stora hjärnorna går förlorade för att de inte ( i tillägg till sin egen vetenskaplig kvalitet) haft pedagogiska meriter, publicerat på rätt ställe, skaffat externa anslag osv. Men det är ett transparent system och inte särskilt svårt att leva upp till. Dessutom gör detta system det klart svårare både för politiska överväganden och nepotism att göra sig gällande.

Det är tråkigt att Academic Rights Watch och ledarskribenterna vet så lite om universitetskarriärens realiteter att de kan använda sin opinionsposition till att misstänkliggöra anställningsprocessen på universiteten. Jag kan inte se annat än att det är Ivar Arpi och Aleksandra Boscanin som har politiserat detta ärende.



Inga kommentarer: