In large ares of Northern Scandinavia the inland ice did not act like a bulldozer as we were taught in school but instead a frozen bed deep-freezed all pre-glacial landforms. Image courtesy Clas Hättestrand, from one of the layers of Fig 4 in Stroeven et al in press: Deglaciation of Fennoscandia |
Föreställningen att den skandinaviska inlandsisen fungerade som en stor väghyvel och effektivt rensade bort alla landformer som funnits före istiden lärde många av oss i skolan och en del kanske t.o.m. på universitet. Nyligen blev jag uppmärksammad på den missuppfattningen från en arkeolog som liknande isen inte vid en bulldozer men väl än stor trähyvel som gick fram över hela Sverige. Men förekomsten av djupfrysta ytor har varit känd länge i Skandinavien. Johan Kleman och Clas Hättestrand skrev bl.a. om dem i Nature 1999.
Om jag fattat detta rätt så innebär det att isen i sina bottenskikt lågt helt stilla medan den kan ha varit mer plastiskt i sina övre skikt och där rört sig. Effekten är att vi i stora delar av Sverige har djupfrysta ytor (frozen beds) där isen alltså har fungerat som ett välbevarande frysskåp snarare än som en väghyvel. På dessa välbevarade ytor finns bl.a torbildningar, dvs djupvittrade rangliga berg, som kan se ut som man staplat stora block ovanpå varandra. De hör bättre hemma i Kalle Anka-serier, när Kalle gör våghalsiga bilfärder till bergsområden i det torra Amerika eller i södra Afrika än vad de gör i vår standardbild av det nedisade och skrapade Skandinavien. Hade isen varit som en stor väghyvel så hade dessa rangliga berg fallit samman som korthus. Jag uppmärksammade det i ett det tidigare blogglinlägget Afrikanska berg i Pajala.
Torbildning i Naakakarhakka . Bilden är lånad från Arjen Stroevens hemsida där du kan läsa mer om den forskning som ligger till grunden för kartan ovan. |
Kartan som inleder denna blogg kan förhoppningvis användas som en uppmaning till inventerande arkeologer i norr att uppmärksamma de djupfrysta ytorna med vassa ögon och med tanken på paleolitiska bosättningar i huvudet.
------
Tillägg 25/2 2016 på kvällen; Kan inte undanhålla mina
läsare några kommentarer jag fått per mail kring detta blogginlägg. Det första
tillägget är att Johan Kleman redan för 22 år sedan 1994 direkt riktade sig
till arkeologer i en av sina artiklar om detta:
“In archaeology the "assumption of glacial destruction"has previously given archaeologists no hope of finding traces of ancient (pre-Holocene) man in the areas covered by the last ice sheets. If he ( and she) were indeed present in those northerly areas before the onset of the last stadial, the possibility of finding traces of humans or their activities cannot any longer be neglected in areas interpreted to have been covered by dry-based ice sheets.” Kleman, J., 1994: Preservation of landforms under ice sheets and ice caps. Geomorphology, 9:19-32. Sid 31,
Det andra är ett förslag från Clas Hättestrand till korrigering av min lite luddiga mening "Om jag fattat det rätt... " Han skulle själv uttryckt det på detta sätt:.
"Att delar av inlandsisen har en frusen botten betyder att själva isen där är fastfrusen i marken och den rörelse av isen, som finns i alla glaciärer och inlandsisar, sker genom att isen självt plastiskt deformeras. Detta till skillnad från en inlandsis som har en smältande botten, där en stor del av rörelsen sker genom att isen glider över landskapet, och därmed kan erodera det."
Han fortsätter:
Poängen här är att hela isen rör sig också när den är
bottenfrusen, även i de lägre delarna, men inte just i själva gränsskiktet mot
botten eftersom den kontakten är låst genom att det är fastfruset (tänk tunga
mot frusen lyktstolpe). Och det är just i gränsskiktet som eventuell erosion
annars kan ske.
Tack Clas! Nu blir det hela mycket mer förståeligt.