Resemetaforer -- allmänna i näringslivet eller gäller det bara svartjorden?

Det går dåligt för det svenskägda bolaget Black Earth Farming som driver jordbruk på 227 000 hektar i Rysslands svartjordsbälte. Aktiens värde har sjunkit från 51 kronor till dagens 5 kronor och 20 öre....

Jag läser om det på Jordbruksaktuellt:

-- Det har varit en besvärlig resa att utveckla jordbruksmark som inte varit i drift på många år, säger Torun Litzén, chef för investerarrelationer på Kinnevik i en kommentar till Dagens Industri.

Konkurrenten Agrokultura (tidigare Alpcot Agro och innan dess Alpcot Russian Land Fund) går det också dåligt för, men för snart sex år sedan spådde man där en annan resa:

- Jag tror att det blir en makalös resa, i Ryssland kostar jorden cirka 3.000 kronor per hektar, i Sverige kostar motsvarande jord 50-60 000 kronor. Men det tar tid att få struktur på jorden, den har varit vanskött sedan 1920-talet. Den stora grejen är inte spannmålen, utan värdetillväxten på jorden, säger Ericsson-greven Archibald Hamilton.

Det skrev jag om i denna blog i mars 2008

Min slutsats är att man inte bör anmäla sig till en gruppresa ledd av Svartajorden-bolagsdirektörer. Det verkar inte funka vare sig med markspekulationen som Hamilton trodde på för sex år sedan och eller med en lönsam jordbruksdrift. De två sakerna hänger naturligtvis ihop. Hur länge kan man skylla på att man inte får ordning på marken? Läser man årsrapporterna från Black Earth farming påminner de närmast om den utveckling som Tony Weis skrev om i artikeln The accelerating biophysical contradictions of industrial capitalist agriculture. Tunga maskiner leder till kompaktering och så måste man bearbeta jorden ännu mer. Den ensidiga satsningen en gröda leder till mer ogräs och så måste man spruta ännu mer osv osv. Ja det verkar vara en tung resa, som inte gynnar vare sig jordens livsmedelsproduktion eller förväntansfulla svenska aktieägare.

Mandela, Alexandra, släkt och vänner

Hanna och Philda Aphane i Alexandra juni 2004

Av de många kommentarer, tankar och minnen som publiceras om Mandela är det en artikel som griper mig särskilt. I Mail&Guardian rapporterar reportern Sipho Kings från Johannesburgstadsdelen Alexandra om hur invånarna där minns Mandela : Where Mandela used to dance.: 

Across the road from his house, 85-year-old Peter Rermo smiles when he thinks of Madiba. "When he spoke, people would come from all over to listen to him. After that he would dance." He laughs when asked if Madiba had his characteristic shuffle back in the day – "Yes."

Alexandra har en helt speciell roll i apartheids stadsplanering. Det är undantaget som bekräftar regeln. I den i början av 1900-talet välplanerade stadsdelen ägde svarta afrikaner ursprungligen sin mark och bodde i välordnade villor. Men den typen av stadsdelar passade dåligt in i apartheids stadsplanering. I den liknande stadsdelen Sophiatown i Johannesburg avhystes alla invånare på 1950-talet och från District Six i Kapstaden avhystes 60 000 invånare under 1970-talet. Av olika skäl kom avhysningarna aldrig till stånd i Alexandra, men de gamla villaägarna förlorade sina lagfarter eftersom svarta inte kunde äga mark, och en okontrollerad kåkbebyggelse fyllde efterhand ut mellanrummen mellan de gamla villorna.

Alexandra avhystes aldrig men de gamla fastighetsägarna förlorade sina lagfarter och idag är den endast med möda man kan urskilja de ursprungligen välordnade små tomterna och  villorna. I stället fylldes alla mellanrum med skjul och kåkar som i Johannesburgs andra kåkstäder. 

I Alexandra möts för mig också de personliga minnena med det politiska och det vetenskapliga på ett helt speciellt sätt. Min syssling Michael Hathorn tog, tillsammans med sin fru Margaret Cormack och ett annat läkarpar, över ansvaret för en klinik här i mitten av 1950-talet. Som antiapartheidaktivister var deras möjlighet till statliga anställningar begränsade när de var färdiga med sina examina. Vid kliniken i Alexandra kunde de förena sitt intresse för socialmedicin med aktiviteter mot apartheid. De publicerade en artikel i Lancet 1955 om sina erfarenheter under rubriken Medical care in a South African Township och en av de fyra läkarna på Alexandra-kliniken, Mervin Sussner gav 2006 en självbiografisk skildring av tiden i Alexandra i artikeln  A personal history: social medicine in a South African setting, 1952–5. Michael lämnade Sydafrika under 1960-talet och bor nu i London.

I artikeln Why Alexandra survived apartheid ges en kort bakgrund till Alexandras historia och där hänvisas också till arbeten av en annan kär och nu saknad släkting. Pauline Morris  (1946-2013) var geograf och stadsplanerare och publicerade 1981 ett grundläggande verk A history of black housing in South Africa,. Hon var en intellektuell guldgruva i allt som rörde Alexandra, Soweto och andra svarta bostadsområden i Johannesburg, och jag besökte henne alltid i Johannesburg på mina sydafrikaresor. 

I Alexandra växte också min Fisksätragranne och vän Nkutu Moalosi upp. En kall juninatt 2004 bodde jag tillsammans med min dotter Hanna i Alexandra hos hans gästfria storasyster Philda Aphane.Hon bodde då kvar i det hus som släkten en gång ägt. Det var inte lätt att i röran av tillbyggnader och skjul runt huset förstå vad som var kvar av den gamla tomten och det ursprungliga  huset, men det gick. Vita sydafrikaner på konferensen vi var på väg till var exotiskt förundrade över vårt val av övernattning och verkade närmast överraskade över att vi hade överlevt.... Både Nkutu och Philda är nu borta.

Alexandra är också en viktig plats i Sydafrikas musikhistoria. Hugh Masekela växte upp där och den som vanligtvis inte lyssnar vare sig på kyrkomusik eller mässingsorkestrar bör ge Alexandra Brass Band en chans.