Vicerektor och ny fakultetsnämnd

Idag är sista dagen för fri nominering inför valet av vice-rektor och fakultetsnämnd vid Stockholms Universitet. Jag har fungerat som ordförande för valberedningen inom samhällsvetenskaplig fakultet och har därmed också deltagit i den valberedning som föreslagit vice-rektor för humaniora, samhällsvetenskap och juridik. Det var, för vår fakultet och för vicerektorsposten,  ett lätt och roligt arbete som i realiteten redan var avklarat i juni. Det var gott om bra kandidater och inga stora motsättningar.

Nytt för 2012 är alltså tillsättandet av två vicerektorer. Den naturvetenskapliga dekanen fungerar som vicerektor för naturvetenskap, medan en ny nivå med vicerektor och områdesnämnd inrättas för humaniora, samhällsvetenskap och juridik. Från vårt håll finns en viss oro över att det på det sättet blir en ny nivå mellan fakulteten och rektor. Den naturvetenskapliga vice-rektorn kan rimligtvis uttala sig med större tyngd för sin fakultet eftersom denne också är ordförande i fakultetsnämnden. Det blir nu också en grannlaga uppgift för den nya vicerektorn för hum-sam-jur och för områdesnämnden att fastställa arbetsordningen. Hur många typer av ärenden vill man genast delegera ned till fakultetsnämnderna och vad vill man behålla på områdesnämndsnivå? Förhoppningen är att allt som enklare kan skötas på lägre nivå också ska delegeras dit så att det inte uppstår mer byråkrati och längre beslutstid. Men samtidigt måste ju den nya vicerektorn kunna försvara hela det humanvetenskapliga fältet i konkurrenssituationer. Exempelvis i frågor om publiceringspolitik, bibliometri och forskningsvärdering kan man tänka sig att det finns olika syn mellan de områdena, men antagligen också inom samhällsvetenskaplig fakultet. Vi tror att vi har hittat rätt person att hantera denna kvistiga materia och föreslår filmvetaren Astrid Söderberg Widding som vicerektor för området.

Här är förslagen från valberedningen för vicerektor och från valberedningen inom samhällsvetenskaplig fakultet.

Samtliga förslag finns på denna sida.

Engaruka

Jag inser att jag aldrig skrivit om Engaruka i denna blogg. Det var Engaruka i Tanzania som fick mig att intressera mig för "öar" av intensivjordbruk i Östafrika - ett tema som vi inledde ett projekt kring i mitten av 1990-talet. På en konferens i Mombasa 1993 stod John Sutton som direktör för British Institute in Eastern Africa vid ett bokbord och mina ögon föll genast på en flygbild av fossila åkrar som prydde omslaget till en av deras skrifter: Engaruka.

För en utförlig beskrivning av John Suttons undersökningar i Engaruka, från vilken denna bild är hämtad,  se;  Sutton, John E.G. (2000). Engaruka: an irrigation agricultural community in northern Tanzania before the Maasai. Nairobi: British institute in Eastern Africa.

Sedan dess har jag nu sammanlagt fyra gånger besökt det stora övergivna bevattnings- och åkersystemet i den afrikanska gravsänkan (Great Rift Valley), nedanför krater-höglandet (med bl.a. den välkända Ngorongoro-kratern). På 1990-talet tog man sig dit över väglös savann c:a 2 timmar norrut från Mto wa Mbu, ett sjudande samhälle som de flesta turister pä väg till "vildmarksturismen" i Ngorongoro och Serengeti passerar. I förra veckan åkte jag för första gången på den nya vägen, var för första gången med om att man skulle betala en slags turistbomavgift för att komma in i byn Engaruka och övernattade på en ny campingplats med toa, duschar och bekvämt tak för måltider.

Sedan jag första gången besökte Engaruka har nu också John Suttons stora antal skrifter om Engaruka kompletteras med en omfattande doktorsavhandling av Daryl Stump  -- se länk 1 och länk 2 -- och vi börjar få en allt klarare bild av hur det stora åkersystemet växt fram.

 I förra veckan fick en grupp från Sydafrika, Zimbabwe, Storbritannien, Tanzania, USA och Sverige en chans att i fält diskutera det senaste resultaten under sakkunnig ledning av såväl Sutton som Stump. Det var en del av det VR-finansierade samarbetsprojektet mellan Sverige och Sydafrika om förkolonialt intensivjordbruk.


Även om vandringen leddes av såväl John Sutton, Daryl Stump och en bybo med stor kännedom om åkersystemet var det inte alltid lätt att orientera sig i det gigantiska åkersystemet. I detta fall berodde oklarheten på att det tillkommit några Maasaiboställen i närheten av den utgrävning vi var på väg mot.

Men vi har numera också en mycket bättre uppfattning om kopplingen mellan klimathistoria och Engarukas utveckling tack vare ett team under ledning av naturgeografen Lars-Ove Westerberg. Deras artikel kom förra året i Geographical Journal.

I Engaruka finns inte bara det övergivna bevattningssystemet. Lite längre ned finns ett pågående bevattningsjordbruk. Dagens åkerområde i Engaruka växer fort och kanaler leds allt längre ut på den savannen, där bananer, majs och andra grödor grönskar i det som annars hade varit torra marker med akaciaträd och betande giraffer.

Modern bevattningskanal byggd med i princip samma teknik som de gamla, nu övergivna från 1400-1700-talen.



Visa större karta

Dagens bevattning syns tydligt i google maps (se ovan ) och i Google Earth. Väljer man att titta på Engaruka i Google Earth finner man även i Panoramio ett antal illustrativa markbilder av den utmärkte fotografen Geo-Lasse.



Magra jordar och gott vin

I kvartärgeologi brukar man få lära sig Atterbergs kornstorlekskala. Men Dagens Nyheters bildredaktör har nog inte pluggat kvartärgeologi.




Mager jord ger bästa vinet skriver DN i söndags. I bildtexten står det att jorden ska vara mager och väl dränerad med mycket grus och sand. Den uppmärksamme läsaren ser i stället något som i mina ögon ser ut som hoptorkade lerkockor med synliga rötter.

Jag föredrar att inte anklaga Kronstam utan bildredaktören . Kronstam skriver intressant om grusiga jordar och viner som nästan verkar vara odlade på klapperstensfält. Låt mig illustrera Kronstams artikel med följande bild i stället.

Banyuls är namnet på en region och på ett sött dessertvin eller aperitif som odlas i södra Frankrike längs kusten på gränsen mot Spanien. Mager jord, som ett söndertrampat skiffertak, magra skördar och sött vin. Uppsvinget för Banyuls på senare tid (de har fått ursprungsmärkning) har gjort att gamla terrassbyggarkunskaper har kommit till heders igen.

PS: Efter närmare eftertanke (eller rättare efter lite googling)  är jag kanske inte så imponerad av vad Kronstam skrivit. Artiklen från i söndags (länk ovan ) är en så gott som exakt kopia av vad han publicerade i juni 2000. Självplagiering är ett stigande problem inom forskningen och förekommer uppenbarligen även bland populära vinskribenter.....

Engelska eller svenska som forskningsspråk? Båda!

Geografibloggen Geonotes uppmärksammar ett föga uppmärksammat JO-beslut: Det är fel av universitet att kräva att ansökningar om  anställning eller befordran ska formuleras på engelska. Själva JO-beslutet verkar inte finnas på nätet. Det hade varit intressant att läsa: gör forskningsråden i så fall också fel när de kräver ansökningar på engelska.

Själva grundfrågan är inte lätt. Min grundinställning är klar: svenska universitetsforskare oberoende av ursprung vinner på att vara två- eller flerspråkliga. Detta innebär dels att man kan kräva av svenska forskare att kunna delta i den internationella forskningsdebatten, Men det innebär också att förmågan uttrycka sina resultat på både engelska och svenska är viktigt, det är ett bra mått på att man verkligen kan sin sak och har tänkt över begreppen. Det är fattigt i samhällsvetenskaper och humaniora att tvingas använda engelska glosor på svenska. Det är utvecklande rent innehållsligt att fundera över vad begreppet borde heta på svenska även om man författar de flesta texterna på engelska. Ibland kan det vara så att det inte finns bra svenska översättningar på engelska begrepp, men lika gärna kan det vara så - i alla fall i mitt fält - att de svenska begreppen är bättre och kanske borde introduceras i akademisk engelska precis som smorgasbord och ombudsman.

Ett annat problem i sammanhanget är hur engelskans tilltagande dominans skär av oss från andra språkområden, där det händer intressanta saker på vårt område. Till den frågan hör också det faktum att det finns ämnesområden där många inte längre kan läsa allt vad som skrevs inom svensk forskning under den tid långt in på 1950- och 1960-talet när andra språk än engelska var gångbara som internationella vetenskapliga språk.

I förlängningen av detta tycker jag också att det är rimligt att kräva att forskare som inte har svenska som modersmål, men ska vara verksamma vid svenska universitet, lär sig svenska. Vi eftersträver ju internationalisering av undervisningen och forskning  och det innebär ju också att de icke-svenskar (ofta amerikaner och engelsmän) vi rekryterar ska visa intresse för internationalisering och att kunna prata om sin forskning på svenska.

Men hur man översätter denna grundinställning till praktiska språkregler är långt ifrån lätt. BBC uppmärksammade den svenska situationen i ett  mycket bra program i våras  med intervjuer bl.a. med Olle Josephsson på Nordiska språk här på Stockholms Universitet. Tyvärr finns det inte att ladda ner längre.

Jag kan förstå grundinställningen från JO och från språklagen  - att man ska kunna kommunicera med svenska myndigheter och universitet på svenska - men samtidigt är ju självklart behovet att kunna välja sakkunniga utanför Sverige är ett tungt skäl. Men det borde ju kunna lösas eftersom det oftast är den sökandens publikationer snarare än avsiktsförklaringar osv. som är avgörande vid den vetenskapliga bedömningen.

Som Geonotes noterar finns det många följdfrågor kring detta. Jag vet inte ens om kravet att själva ansökan ska vara på engelska förekommer på mitt eget universitet. Och på vad sätt påverkas de statliga forskningsråden av JO-beslutet?

Det finns förresten skäl att påminna om Maria Ågrens inlägg "Svensk humaniora på engelska - en svår men nödvändig kombination" i Tvärsnitt 2005  och den efterföljande debatten.