New Orleans 18 månader senare

I onsdags besökte jag New Orleans under ledning av kunniga geografikollegor i samband med det amerikanska miljöhistorikermötet ASEH, som just nu pågår i Baton Rouge. 18 månader efter Katrina har New Orleans inte alls återhämtat sig. I flera villaområden har inget hänt sedan befolkningen evakuerades i början av september 2005. Tomma övergivna hus med skrämmande minnen: sökteamens kodade spraymarkeringar om vad man hittat inne i husen och bevarade gulbruna vattenlinjer i fönsterhöjd. Vi besökte bl.a. "the now infamous 9th ward" -- det stora området som en gång hyste rader av små "shotgun houses" med huvudsakligen svart befolkning. Området ser idag ut som en krigsskådeplats, med husruiner och ett oändligt område där husen rätt och slätt demolerats eller flutit bort i översvämningarna. Bara i något enstaka hus hade man flyttat tillbaka. New Orleans har idag endast 40 % av den befolkning som bodde där för 18 månader sedan och det är framförallt den fattiga svarta befolkningen som har tvingats lämna stan. Katrina har på ett skrämmande sätt visat att frågan om naturkatastrofer framför allt är en fråga om sårbarhet -- och att denna sårbarhet inte är jämnt fördelad mellan olika sociala grupper. Men vi fick också många exempel på hur historisk geografisk forskning hjälper oss att förstå dagens situation. New Orleans har av geografer karaktäriserats som en omöjlig men oundviklig plats för en storstad. Lager på lager av historia har skapat dagens New Orleans: försök att tämja och stänga in Mississipifloden, att med punmpar upprätthålla en stad under havsnivån, social och etnisk rumslig segregering, med många och stora svarta distrikt som de mest sårbara.