1983 skrev jag en doktorsavhandling om de s.k. stensträngsområdena i Östergötland, stora sammanhängande områden med nedrasade stenmurar som man kan hitta i betesmarker och skogar i östra Östergötlands mellanbygder. I likhet med Sven Olof Lindquist (Det förhistoriska kulturlandskapet... 1968) så daterade jag huvuddelen av dessa mursystem till de fyra-fem första århundradena av vår tideräkning. Den dateringen har sedan dess kommit att bli den vedertagna.
Nu har flera arkeologer på nytt tagit upp tråden kring stensträngssystemens datering. Maria Petersson menar i sin avhandling "Djurhållning och betesdrift" att en stor del av stensträngsområdena i västra Östergötland är yngre än så och ska dateras framför allt till tidig medeltid. Det baseras framförallt på arkeologiska undersökningar av stensträngar söder om Väderstad. Hennes kollegor Alf Ericsson och Gert Franzén, som gjort utgrävningar i samma område, kommer dock fram till att det inte finns något som talar emot att stensträngssystemet i Väderstad skulle dateras till äldre järnålder (Ericsson & Franzén: Hägnadsmurar och rydskogar, 2006).
Samtidigt har en länge efterlängtad avhandling kommit från Jan-Henrik Fallgren: "Kontinuitet och förändring : bebyggelse och samhälle på Öland 200-1300 e Kr". Även han kommer fram till att stensträngsystemen inte kan dateras enbart till äldre järnålder utan att de var i bruk även under yngre järnålder.
Alla dessa skrifter är naturligtvis spännande läsning för mig som ägnade tio år åt dessa problem. Jag hoppas få tid att läsa Fallgrens, Franzéns och Ericssons skrifter lika noggrant som jag just fått granska Peterssons. Då ska jag försöka mig på en mer utförlig värdering av detta nygamla forskningsläge. Några punkter måste jag dock komma med på direkten: Fallgren blandar ihop dateringar av stensträngar med dateringar av ett agrarlandskap av en viss typ. Enkla stenmurar, som i sammanfallen form bildar stensträngar har ju, som han skriver, funnits på många håll i landet långt senare än under äldre järnålder. Det är ingen nyhet. Men i vissa landskap är det helt klart att de får en allt större betydelse under 1600- till 1800-talen med en tillltagande skogsbrist. Det gäller med säkerhet Bohuslän. Både i Bohuslän och på Öland finns det kilometervis av sådan sena enkla stenmurar, som dessutom ofta har rasat ihop till låga stensträngar. I den mn arkeologer har uppfattat stensträngar som en "ledartefakt" för äldre järnålder får det stå för dem. Det är inte hägnadsformen som sådan som är intressant, det är de rumsliga former som de bildar. (Kanske har jag uttryckt mig alltför förenklat, när jag skrivit att äldre järnålder och 17-1800-tal verkar vara dessa enkelmurars blomstringstid). Men det vi bör diskutera är i stället dateringen av de stora sammanhängande områdena med stensträngar, där vi kan urskilja fägator, stora gärden och som på fastlandet nästan undantagslöst visar på en rumslig organisation som ligger diskordant mot de historiska byarnas territorier. Om man kan visa att dessa var i bruk under yngre järnålder har vi lärt oss något nytt. Kanske var omstruktureringen av agrarlandskapet på Öland under första årtusendets mitt inte lika snabb och omfattande som tidigare forskare, inklusive jag sjäv, menat. Men om man som Maria Petersson menar kan datera stensträngsSYSTEMEN till tidig medeltid så har man kommit fram till något helt sensationellt. För Petersson återstår att rekonstruera den fulla agrarhistoriska kontexten. Är det verkligen så att bygränserna i hennes undersökningsområde har tillkommit först under senmedeltid? Är det verkligen möjligt att ett omfattande hägnadssystem av sten blomstrar under tidigmedeltid för att sedan överges senast under tidigt 1600-tal och sedan ersätts i samma betesmarker av ett helt diskordant system av hagar inhägnade med hankgärdesgårdar på 1700-talet. Det är inte omöjligt, men det står i motsättning till vad vi hittills vet om bygränsernas ålder, om förhagningsprocessen under 1700-tal och materialet i medeltidens hägnader i östra Mellansverige. Petersson främsta bevis är hennes egna arkeologiska utgrävningar av stensträngar, men hon misslyckas alltså i att göra sina resultat trovärdiga i ett agrarhistoriskt sammanhang. Vi får stå som en fundersam polis som har den tekniska bevisningen, men ingen indiciekedja och inga motiv. Brottet förblir oförklarat. Nu måste vi antingen kontrollera och ifrågasätta den tekniska bevisningen (vilket Ericsson och Franzén redan börjat med) eller så måste vi jobba vidare med indiciekedjan och motivet - dvs att ompröva en lång rad av andra resultat och källor kring det medeltida landskapet och dess relation till 1600-talskartornas landskap.
