För snart sex år sedan skrev jag ett blogginlägg om Relationella rum och sockerrör i Skellefteå . Jag visade att det ibland lite krångliga begreppet relationella rum kunde bli väldigt konkret: att kommuner i Norrland bedrev utrikespolitik. Det har hänt mycket i den konkreta frågan om svenska kommunalägda sockerrörsplantager i Tanzania och Mozambique sedan dess. Men Örnsköldsviks nya ledarskribent Tomas Isaizas Englund visar i sin första krönika Gröna, sköna drömmar att åtminstone för Örnsköldsviks kommunalpolitiker är frågan inte över.
Planeringen för en sockerrörsplantage utanför Bagamoyo i Tanzania pågår för fullt. I februari står det på dagordningen för Afrikanska utvecklingsbanken att besluta om stöd till projektet och Pär Carstedt har också fått en svensk riskkapitalist att satsa på markrofferiet. För varje gång som det kommer nya intressenter in i projektet skriver man dessutom om avtalen med SEKAB, som fortfarande är kommunalägt, om hur mycket av den eventuella vinsten som ska komma norrlandskommunerna tillgodo.
Och samtidigt blir det allt tydligare att projektet verkligen handlar om att avhysa lokalbefolkning inte bara från deras sedan länge hävdade åker- och betesmarker, men också om att avhysa hela byar. Det skrev jag om i ett blogginlägg på engelska i våras.
Englund visar i sin krönika att kommunalpolitiken i Norrland fortfarande är hopplöst inflätad i dessa nykoloniala äventyr. Han skriver
Frågan är vilket ansvar Örnsköldsviks förtroendevalda har i uppkomna markkonflikter och vad de rent konkret kan göra åt sitt gamla etanolhaveri. Förmodligen inte så mycket alls; det är betydligt svårare att ställa saker och ting till rätta i Tanzania och Moçambique än att upphandla rättvisemärkt kaffe till stadshuset.
