I fredags besökte Allan Larsson, tidigare finansminister, institutionen. Han är, parallellt med många andra nationella och internationella uppdrag, kommissionär i FNs High Level Commission for the Legal Empowerment of the Poor. Han presenterade gruppens arbete och en preliminär skrivning av dess slutrapport, dels för en tvärvetenskaplig grupp forskare, dels i ett seminarium (foto) med studenterna på Mastersprogrammet Globalisation, Environment and Social Change. Studenterna, som fått i uppdrag att läsa förslaget, ställde kloka och kritiska frågor baserat på deras egna erfarenheter från sina hemländer (bl.a. Colombia, Peru, Iran, Sudan, Nigeria).
Kommisionens leds av Madeleine Albright och Hernando de Soto och är ursprungligen inspirerad av de Sotos idéer om vikten av formalisering av ägandet, som en slags huvudnyckel till både fattigdomsbekämning och ekonomisk tillväxt. De Sotos idéer är kontroversiella. Det märks inte minst i Norge, där det har upprättats en särskild hemsida för att hålla en kritisk övervakning på vad som sker i kommissionen.
Men det måste sägas att kommissionens arbete är präglat av en mycket kritisk inställning till den hittillsvarande globala utvecklingspolitiken. Trots tillväxt i många länder i syd så ökar skillnaderna mellan fattiga och rika. Det ser man som ett misslyckande både för staten och marknaden. Man tar ett brett grepp på många olika aspekter av rättsystem som diskriminerar de fattiga och kommer med förslag som ska stärka de fattigas möjligheter i rättssystemet, bl.a. i frågan om arbetsrätten, barnarbete, rätt till organisering osv. Om dessa skrivningar håller hela vägen fram och till exempel omfattas av Världsbanken, kommer argumenten att kunna användas för att sätta ett avsevärt tryck på de regeringar som gärna ser att deras länder fungerar som en billig arbetskraftsreserv och ser genom fingrarna med barnarbete, brist på fackliga rättigheter osv.
Till frågan om markrättigheter måste man dock vara tydligare. Här finns i den nuvarande skrivningen förstås de Sotos argument att de fattiga ofta har dolda resurser i den mark de disponerar utan att kunna visa papper på det. Men betoningen av att det är viktigt att marken ska ha ett värde på en en marknad står ofta i motsättning till ett uthålligt brukande av den. Man uttrycker i kommissionen en förståelse för många av de Sotos kritiker -- att markrättigheter sällan är enkla utan består av ett knippe av rättigheter. Man uttrycker också respekt för andra rättighetssystem (ursprungsbefolkningars, olika typer av kollektiva rättigheter etc.) och för att kvinnors rätt till mark måste uppmärksammas.
Dock klargör man inte hur dessa argument ska hanteras om de hamnar i motsättning till varandra. Det vore bra om man kunde formulera en tydlig strategi för hur de fattigas ställning i alla dessa olika typer av rättighetssystem kunde stärkas. Att formalisera markinnehav och utdela lagfarter löser inte alla problem - ibland kan det till och med försämra för de fattiga. Faran med att tillämpa de Sotos idéer som en blåkopia belyses bl.a. i geografen Tor Arve Benjaminsens debattartikel i Aftenposten.
