Geografi på universitet och gymnasium

Nyligen var det återföringskonferens ordnad av Högskoleverket med anledning av deras utvärdering av kulturgeografi och geografi. Det blev en bra och konstruktiv diskussion. Jag fick tillfälle att föra fram mina åsikter om den integrerade undervisningen i geografi (alltså utan natur- eller kultur- som förled). I rapporten tog man upp de problem som finns på många håll i landet att göra en bra universitetsutbildning i det integrerade ämnet geografi. Ett problem i sammanhanget är att geografin ibland betrakts som en gemensam underdisciplin till de båda ämnena naturgeografi och kulturgeografi, i stället för det som ordet säger -- att det sammanfattar det som görs i de bägge underdisciplinerna. Ibland uttrycker man sig i högskoleverkets utvärdering på det särskiljande sättet. Exempelvis skriver man att Stockholmsinstitutionen bör försäkra sig om kompetensen i "urbangeografi och geografi" och att mycket få disputationer ägt rum i geografi, (när disputationerna både på naturgeografiska och kulturgeografiska institutioner i själva verkat blomstrar). Det är rent språkligt som att säga att det föds alldeles för få svenskar, bara en massa nordsvenskar och sydsvenskar. Om vi särbehandlar begreppet geografi till att endast avse studier och angreppssätt som i varje steg måste förena naturvetenskap och samhällsvetenkap då har vi gjort en inskränkning som jag tror är dålig för ämnet. En annan sak är att geografer över lag (naturgeografer och kulturgeografer) måste bli bättre på att hantera miljö, risker och resurser - något som högskoleverkets bedömargrupp tycker är en viktig arena för det samlade ämnet geografi. Utmärkt! Och här gäller att det att självkritiskt från geografin granska vad vi gör på det området, i stället för att slå sig för bröstet för att vi i höstas lyckades hindra skolverkets förslag att ämnet "Hållbar Samhällsutveckling" skulle ersätta geografin på gymnasiet. Jag fick en del intryck från SKolverket i samband med denna process. Det första är att det är helt naturligt för dem att vara ytterligt normativa -- det verkar vara ett arv från den gamla folkskolan där kristendomen stod i centralt. Dessutom är de är alldeles för inkrökt inriktade på kontakter med lärarutbildare, lärare och skolboksförfattare - en liten skolvärld för sig utan tillräckligt levande kontakter med motsvarande universitetsdiscipliner. Om de i stället hade tagit hjälp av de olika grupper på universiteten som jobbar för "Sustainability Science" eller lärande om hållbar utveckling hade de lyckats åstadkomma en mycket mer logiskt sammanhållen kursplan för "Hållbar utveckling" och en tyngre argumentation. Motargumenenten hade givetvis funnits där ändå: hållbar utveckling är ett perspektiv snarare än ett ämne, att begreppet inskrivet i viss samhällssituation och relaterar till ett specifikt problem och att det vetenskapliga angreppssättet därför ofta får stryka på foten för ett normativt betraktelsesätt. Det hade alltså funnits lika starka skäl att försvara geografins ställning på gymnasiet. Alltnog: jag menar att geografin måste ta Högskolverkets bedömargrupp på allvar och bli bättre på att exponera och utveckla den forskning som bedrivs inom (kultur- och natur-) geografi kring miljö, resurser och risker som en del av en politisk och ekonomisk analys. En mycket stor del av de som nu internationellt verkar för "Sustainability science" har också sin vetenskapliga hemvist i geografin och många ser "Sustainability science" som ett program för tvärvetenskapligt samarbete snarare än som en egen disciplin. Detta måste svenska geografer tydligare förhålla sig till.