Engelska eller svenska som forskningsspråk? Båda!

Geografibloggen Geonotes uppmärksammar ett föga uppmärksammat JO-beslut: Det är fel av universitet att kräva att ansökningar om  anställning eller befordran ska formuleras på engelska. Själva JO-beslutet verkar inte finnas på nätet. Det hade varit intressant att läsa: gör forskningsråden i så fall också fel när de kräver ansökningar på engelska.

Själva grundfrågan är inte lätt. Min grundinställning är klar: svenska universitetsforskare oberoende av ursprung vinner på att vara två- eller flerspråkliga. Detta innebär dels att man kan kräva av svenska forskare att kunna delta i den internationella forskningsdebatten, Men det innebär också att förmågan uttrycka sina resultat på både engelska och svenska är viktigt, det är ett bra mått på att man verkligen kan sin sak och har tänkt över begreppen. Det är fattigt i samhällsvetenskaper och humaniora att tvingas använda engelska glosor på svenska. Det är utvecklande rent innehållsligt att fundera över vad begreppet borde heta på svenska även om man författar de flesta texterna på engelska. Ibland kan det vara så att det inte finns bra svenska översättningar på engelska begrepp, men lika gärna kan det vara så - i alla fall i mitt fält - att de svenska begreppen är bättre och kanske borde introduceras i akademisk engelska precis som smorgasbord och ombudsman.

Ett annat problem i sammanhanget är hur engelskans tilltagande dominans skär av oss från andra språkområden, där det händer intressanta saker på vårt område. Till den frågan hör också det faktum att det finns ämnesområden där många inte längre kan läsa allt vad som skrevs inom svensk forskning under den tid långt in på 1950- och 1960-talet när andra språk än engelska var gångbara som internationella vetenskapliga språk.

I förlängningen av detta tycker jag också att det är rimligt att kräva att forskare som inte har svenska som modersmål, men ska vara verksamma vid svenska universitet, lär sig svenska. Vi eftersträver ju internationalisering av undervisningen och forskning  och det innebär ju också att de icke-svenskar (ofta amerikaner och engelsmän) vi rekryterar ska visa intresse för internationalisering och att kunna prata om sin forskning på svenska.

Men hur man översätter denna grundinställning till praktiska språkregler är långt ifrån lätt. BBC uppmärksammade den svenska situationen i ett  mycket bra program i våras  med intervjuer bl.a. med Olle Josephsson på Nordiska språk här på Stockholms Universitet. Tyvärr finns det inte att ladda ner längre.

Jag kan förstå grundinställningen från JO och från språklagen  - att man ska kunna kommunicera med svenska myndigheter och universitet på svenska - men samtidigt är ju självklart behovet att kunna välja sakkunniga utanför Sverige är ett tungt skäl. Men det borde ju kunna lösas eftersom det oftast är den sökandens publikationer snarare än avsiktsförklaringar osv. som är avgörande vid den vetenskapliga bedömningen.

Som Geonotes noterar finns det många följdfrågor kring detta. Jag vet inte ens om kravet att själva ansökan ska vara på engelska förekommer på mitt eget universitet. Och på vad sätt påverkas de statliga forskningsråden av JO-beslutet?

Det finns förresten skäl att påminna om Maria Ågrens inlägg "Svensk humaniora på engelska - en svår men nödvändig kombination" i Tvärsnitt 2005  och den efterföljande debatten.

Zaremba svarar ej om källkritik

Maciej Zaremba bemöter på Second Opinion den kritik som bl.a. jag framfört där (och även här).

Men han svarar inte på den grundläggande frågan om hur han förhåller sig till källkritik. Mitt svar finns på Second Opinon men jag återger det även här:

"I sina kommentarer ovan svarar Zaremba inte på mina två inlägg på Second Opinion.

Den positiva namngeografiövning som Zaremba var med om kan vare sig karaktäriseras som rabblande eller redovisande utan verkar vara ett kort roligt inslag som uppenbarligen öppnade för att förstå världen.

Var har Annica Grundström påstått att denna typ av undervisningsmoment skulle vara snudd på barnmisshandel?

Varför kallar han oss geografiprofessorer för pedagoger?

Och var finns beläggen för att lärarstudenterna inte kan skilja på politiska och vetenskapliga texten?

Slutligen: Var finns svaret på min fråga om källkritiken: Räcker det att vara polemisk eller har undersökande journalistik enligt Zaremba några krav på källkritik?"

Bör undersökande journalistik vara källkritisk -- eller bara polemisk??

Idag hade jag tänkt att ta fatt i ett uttalande från Zaremba som jag tyckte var intressant. Zaremba skriver i DN om utredningen En hållbar lärarutbildning SOU 2008:109.

"Utredaren Sigbrit Franke noterar särskilt att lärarstudenterna lider av ett speciellt handikapp. De har svårt att skilja mellan vetenskapliga och politiska texter." (Sverige har slutat undervisa).

Jag känner igen problematiken från universitetsundervisningen, det är ju en av de viktigaste sakerna vi lär ut när det gäller källkritik. Lösningen på det problemet är givetvis att se till att lärarutbildningen närmas den övriga universitetsutbildningen, en process som just nu pågår med full och ibland lite smärtsam kraft vid Stockholms Universitet, där den tidigare Lärarhögskolan nu håller på att integreras i universitetets övriga verksamhet. Ökad satsning på forskning och forskarutbildning för lärare och lärarutbildare som idag föreslås i en debattartikel i SvD är ett annat bra steg för att närma lärarna och lärarutbildningen till det vetenskapliga perspektivet.

Jag blir nyfiken på vad det egentligen stod i SOU 2008:109. Är det verkligen så att färdigutbildade lärare inte kan skilja på vetenskapliga och politiska texter ? På  vilken nivå av lärarutbildningen syns det? Vilken undersökning stödjer sig utredaren på när detta påstås -- det måste jag ta reda på. Är det en hållning som finns kvar även efter att vi utbildat blivande lärare i tre terminer geografi på universitetet? I så fall är det något vi måste ta itu med. Det låter intressant. Det är sällan som vi får bra mått på hur vi uppnår våra lärandemål.

Jag går till källan  och hittar endast följande text:

"Det räcker med att betrakta litteraturlistor för ett antal utbildningsvetenskapliga arbeten för att se en annan för det pedagogiska forskningsfältet typisk företeelse. Det gäller användningen av politiska dokument – såväl fastställda styrdokument som läroplaner och programmatiska dokument som internationella överenskommelser. Sådana texter kan självklart vara utgångspunkter eller föremål för vetenskapliga undersökningar, men kan inte ses som vetenskapliga teorier eller beskrivningar av skolans verklighet. Om blivande lärare får uppfattningen att politiska och vetenskapliga texter har samma status, riskerar de att få en alltför okritisk hållning till material som har en ideologisk snarare än empirisk grund." (SOU 2008:109 s. 201-202)


Finns Zarembas påstående om lärarstudenternas handikapp belagt någon annanstans i SOU, som jag i hastigheten inte hittar?? Nej, allt talar för att det är stycket ovan som är grunden för Zarembas påstående. Det handlar inte om lärarstudenterna utan om en del av den utbildningsvetenskapliga forskningen. Det gör visserligen inte saken bättre, men varför ska Zaremba uttala sig om de färdiga lärarstudenterna på grundval av det? Om vi talar om ämneslärarutbildningar, dvs för grundskolans högre nivåer och för gymnasiet så har de ju alla utbildats på vanliga universitetskurser och om de efter det skulle ha svårt att skilja politiska och vetenskapliga texter så är det vårt ansvar.  Hur var det med källkritiken Zaremba?

För att göra det klart för alla som läser detta: Jag delar Zarembas önskan om en kritisk granskning av skola och lärarutbildning. Jag tror också att det begåtts stora felsteg i utbildningspolitik och lärarutbildning. Som förespråkare för universitetsämnet geografi har jag sett många dumheter både från skolverket, lärarutbildningar och regeringar av skilda färger. Men debatten om detta befrämjas inte av att man hanterar fakta på det sätt som Zaremba gör.  Bör inte både skolan och skoldebatten närma sig vetenskapen snarare än kvällstidningsjournalistiken? Är inte det bästa kriteriet för en undersökande journalistik att man kollar sina källor ordentligt?

Behöver tillämpad forskning mindre teori?

Ibland stöter man på uppfattningen att tillämpad forskning och uppdragsforskning kan ta det lite lättare på sina teoretiska ansatser. Karl-Eric Knutsson var professor i socialantropologi och under en tid en av FNs biträdande generalsekreterare. Han tog mig en gång i ett samtal effektivt ur denna missuppfattning, som även jag nog lite oeftertänkt delade. Han menade att tillämpad forskning ställde större krav på teoretisk, begreppsmässig och metodisk klarhet. Som beslutsfattare i FN eller i UNICEF utfrågade han alltid forskare, som kom till honom med beslutsunderlag, om deras teoretiska och metodiska grundvalar. Det är lätt att förstå varför; deras resultat skulle ju ligga till grund för praktiska aktioner och om de varit luddiga i sin forskning var det stor risk att även åtgärden skulle bli fel.

Idag finns det ökad efterfrågan på landskapshistoria, både från den forskning som önskar förstå sambanden mellan klimat och markanvändning och från det växande landskapsintresse som följer av den europeiska landskapskonventionen. Jag menar, i linje med det som som Karl-Erick fick mig att förstå, att det ställer större krav på landskapsforskningens teoretiska och metodiska grundvalar. Det är en av de tankar som jag utvecklar i ett manus för Quaternary International som kan kan nås på följande länk.

Forskarkonsekvensutredning

Vet ni vad en forskarkonsekvensutredning är? Jo det är en utredning som forskningsråden är skyldiga att genomföra inför stora och små beslut. Forskarkonsekvensutredningen går ut på att, på ett liknande sätt som i en miljökonsekvensutredning, förutsäga vilka konsekvenser forskningsrådens beslut har för forskaren och därmed forskningen.

T. ex. när Vetenskapsrådet för några år sedan förlade sin frist för ansökan till tisdagkvällen efter påsk så gjorde man detta trots att forskarkonsekvensutredningen visat hur många forskare som skulle överlåta åt sin partner att ensam ta hand om barnen under påsklovet samt hur många som med en frånvarande blick och tankar på ansökan ändå skulle delta i äggmålningen. Forskarkonsekvensutredningen gick till och med så långt så att den förutsåg hur många forskare som sedan skulle skilja sig under det följande halvåret.

(Jag kollade en gång med några tjänstemän på norska forskningsrådet om en frist på tisdagen efter påsk hade varit möjligt i Norge. Nu tror jag ju inte att norska forskningsrådet är särskilt mycket bättre på forskarkonsekvensutredningar än de svenska, men tisdagen efter påsk hade under alla omständigheter varit kulturellt omöjligt i Norge i relation till påskekos, påskekrim och solvarma hyttevegger.)

När forskningsråden kommer med specialutlysningar, som inte infaller under den vanliga våransökningsperioden, så gör de ofta detta trots att deras egna forskarkonsekvens- utredningar i siffror tydligt visat hur mycket forskningsproduktivitet som går förlorad genom att man också tar viktiga höstmånader från aktiv forskning till ansökningsarbete.

När regeringen och forskningsrådet valde att satsa på stora program av olika slag i stället för höjda fakultetsanslag för forskning så gjorde man detta trots att  konsekvensutredningen entydigt visade att det skulle leda till oförbrukade forskningsanslag.

Kanske borde jag spara detta blogginlägg till 1 april. Men det är väldigt allvarligt menat och föranlett av Lars Engwalls artikel som jag bloggade om i förra inlägget.

Bra rutet om oförbrukade forskningsanslag

Lars Engwall


Det skrivs mycket om oförbrukade forskningsanslag efter Riksrevisionens rapport om frågan. Lars Engwall visar i en debattartikel i dagens UNT att man måste lyfta blicken från uteblivna penningströmmar för att fatta problemets kärna. Det är typiskt att det ska till en företagsekonom för att debatten på allvar ska lyfta från en bokföringsdiskussion till övergripande forskningspolitik. "Forskaren måste få tid att forska" är Engwalls rubrik.

Även Guttenbergs examinatorer uttalar sig



Guttenbergs aktuella plagiatindex: På sidor som markerats med rött eller svart finns plagiat. Källa  de.guttenplag.wikia.com



Nu har även Guttenbergs examinatorer uttalat sig om sin oförmåga att avslöja plagiat. Det är lätt att i efterhand sätta sig till doms, över kollegor. Kanske har även jag och mina kollegor i Stockholm blivit lurade av plagiatörer. En fördel i Sverige är ju att vi har ett litet språkområde och en mindre mängd texter att stjäla ur på svenska. Om studenten skriver på engelska har vi dessutom ofta att göra med studenter som inte har engelska som modersmål och där märker man ofta plagiat med att texten plötsligt blir elegantare. Jag kan förstå att detta inte är lika självklart i Tyskland och är övertygad om att Baron von und zu Guttenberg kan uttrycka sig själv lika språkligt elegant på tyska som de han plagierat.

Men skrivelsen sätter också det tyska systemet för examination i ett lite märkligt ljus. Jag kan inte reglerna och har inte varit inblandad i någon bedömning i Tyskland, men det verkar som om handledaren (Doktorvater/Doktormutter - sic) har en viktig roll i slutbedömningen (han/hon är Erstgutachter).  Om jag fattat det rätt så fattas beslut om godkännande efter ett utlåtande av handledaren och ett utlåtande av den utomstående experten (Zweitgutachter)  och det är dessa två som tillsammans nu har uttalat sig. Det bäddar förstås för en möjlig och farlig kollegialitet dem emellan -- om man är kritisk mot avhandlingen är man ju också direkt kritisk mot sin kollegas utlåtande.

De skriver vidare att det vid denna tid knappast var möjligt att avslöja plagiat med tekniska medel. Det ställer jag mig frågande till - jag minns inte exakt när vi fick plagiatprogram på Stockholms Universitet men nog hade vi det för fem år sedan? Se följande länk om vad som fanns vid tyska universitet. När de skyller på att inte ens Googles sökmetoder vid den tiden var tillräckligt finjusterade för att kunna användas till detta så har de helt fel. Google gick utmärkt att använda för att avslöja plagiat redan under första hälften av 00-talet. Jag gjorde det då. Och om inte texten funnits på internet redan vid författandet är det förstås inte lika attraktivt att plagiera ord för ord. Guttenberg har som värst 8 hela sidor direkt klippta från en annan källa. Det är osannolikt att han suttit och knackat in åtta sidor text ordagrannt från en annan text på papper. Mer sannolikt har han klippt och klistrat. Google hade säkert hittat det även för fem-sex år sedan.

Men vanligtvis är ju inte heller vi misstänksamma mot plagiat på forskarutbildningsnivån. Man räknar med att sådant beteende hör till de akademiska barnsjukdomar, som är utrotade långt innan man kommit på forskarnivån.

Smutsig byk på LSE och luddiga tankar i DN

De båda plagiataffärerna Guttenberg och Gadaffi fortsätter att figurera i svensk och utländsk press.

En av Saif Gadaffis externa examinatorer, Meghnad Desai, ger nu i Guardian sin egen version av av sina insatser i samband med examinationen.  -- "Jag fick ingen information från hans handledare att det skulle röra sig om plagiat" (!).  -- "Vid den tidpunkten var det ingen som sa att det fanns problem kring författarskapet eller plagiarism. Det var först när kulorna började flyga i Libyen som det startades en undersökning på nätet"  ..

Nu kommer det också fram uppgifter i Independent om vem eller vilka som gjort själva grovjobbet med plagieringen. LSE:s olika förbindelser med Libyen gör, enligt Independent att man har börjat att kalla tala om "Libyan School of Economics". Samtidigt fortsätter Wiki-granskningen och debatten där.

Den senaste tidens plagieringsdiskussion har också kommenterats av Richard Swartz i DN:

"Nätet håller på att ersätta galaxen; återanvändning ersätter originalet, det ungefärliga det exakta, vad som 'egentligen menas' ersätter vad någon verkligen sagt. Och folk i allmänhet har redan accepterat faktum: fallet Guttenberg väcker ingen moralisk indignation, snarare irritation över vad som uppfattas som ett småskuret insisterande på obegripliga akademiska regler."

Swartz är luddig -- han refererar till vad det tyska folket tycker i Guttenbergaffären, men jag hittar bara uppgifter om opinionsundersökningar från den korta period då både Merkel och Guttenberg påstod att plagiatet var ringa, inte efter det att Guttenberg själv erkänt och universitetet dragit tillbaka doktorstiteln. Jag tror inte alls man ska vara så dystopisk och samtidigt populistisk som Swartz är. I själva verket är det  nätet som möjliggjort både det akademiska upproret mot Merkel i Tyskland  och den nitiska granskningen av Gadaffi och Guttenberg, inte bara bäddat för att det ungefärliga ska ersätta det exakta.

Båda dessa plagiataffärer sätter vår verksamhet på universiteten i blixtbelysning och visar vilka konsekvenser våra beslut kan få. Man kan inte som rektor glatt ena dagen ta emot donationer utan att fråga sig om det är etiskt försvarbart och sedan två sina händer efter nästa demokratiuppror. Man kan inte heller som betygsnämndsledamot trött bläddra igenom en uppenbarligen plagierad avhandling och skylla på att "ingen sa till mig att det var plagiat".

"ett av de mest intressanta seminarierna"

Maria Wikse på Riksbankens Jubileumsfond ger en översikt över vad som hände på AAAS i Washington och uppmärksammar särskilt vår session om Global Agricultural History .  "Glädjande nog dominerades ett av de mest intressanta seminarierna av svenska historiker och geografer" skriver hon .Kul!

Mera plagiat

Jag skrev i går att den site som dokumenterar Guttenbergs plagiat är den första stora plagiatundersökning som nätsamhället utfört. Men nu växer det fram andra. Dels en site som har satt sig före att kolla alla möjliga tyska politikers avhandlingar, men kanske mer intressant och mer blamerande för universiteten är den site som undersöker Saif Gadaffis avhandling The Role Of Civil Society In the Democratisation Of Global Governance Institutions (!).

Även London School of Economics undersöker nu själva om man ska anse avhandlngen vara ett plagiat, men det verkar inte som om de har bestämt sig än. Däremot har man redan nu generat berättat om den donation som man lite senare fick från familjen och har nu en plan för vad man ska göra med  slantarna man fått från Gadaffi.


 

Lord Desai i unga år, brittisk ekonom och labourpolitiker som var  Gadaffis externe examinator: " I grilled him for two hours" (Wikimedia commons)



Det som förvånar mig i detta sammanhang är att man inte i samband med handledning och examination både vid Universitetet i Bayreuth (Guttenberg) och London School of Economics (Gadaffi) upptäckt plagieringen. Visst kan plagiat vara bra gjorda och snyggt sammanvävda, men nog borde betygskommittéer (eller i detta fall external examiners) vara tillräckligt inlästa på forskningsområdet för att fatta misstankar vid en genomläsning. I fallet med Gadaffis avhandling fanns misstankarna tydligen redan då han hade lämnat in avhandlingen. Och då räcker det inte att som Lord Desai , Gadaffis external examiner, fråga respondenten om han har plagierat “I grilled him for two hours on it — there was no suggestion he hadn’t written it himself".(London Evening Standard). Om Lord Desai i stället hade satt sig ner och googlat hade han nog ganska enkelt belagt fusket. Ja, det är ett väldigt tråkigt polisarbete att som handledare eller betygsnämndsledamot sätta sig ner att googla efter fusk och egentligen inte alls det som vi professorer borde ägna vår arbetstid åt, men ibland måste det göras. Jag har tyvärr både tvingats göra det och tyvärr hittat plagiat vid mer än ett tillfälle, oftast på grundnivå, där det under period blev allt vanligare. Det kan också vara svårt att skilja enkla, men dubiösa genvägar från regelrätt och medvetet fusk. Men numera finns bra verktyg för detta så man måste inte googla stycke för stycke. En viktig bidragande orsak till att sådant inte upptäckts är förstås den tidsbrist som docenter och professorer hela tiden lider under. Det kan vara lockande att ta den korta vägen -- att skumma boken dagen före disputationen och komma till disputationen med vänligt inställd min.

Men det första och kanske viktigaste ansvaret ligger förstås hos handledaren. Man måste som handledare (från uppsatser på grundnivån till doktorsavhandlingar) försöka följa framväxten av texten. Det behöver inte betyda att man tar med sig studentens arbete hem flera gånger, men man kan be att studenten tar med sin text och visar den i samband med handledningstillfällena. Då får man en känsla för hur den växer fram och kan upptäcka tendenser till plagiat tidigare.



Raubkopieren sind kein Kavaliersdelikt

En bra fråga till våra doktorander: varför behöver någon som är Baron, som är så vacker och så framgångsrik en doktorstitel....

Och: här kommer förklaringen till varför de protesterande doktoranderna använde ordet Kavaliersdelikt. I ett helt annat sammanhang 2008 sa Angela Merkel att plagiat är ett brott mot upphovsrätten och inte något litet försumbart etikettsbrott: "Raubkopieren sind kein Kavaliersdelikt".

Arga doktorander - med rätta



Friherre Karl-Theodor von und zu Guttenberg (Wikimedia Commons)

  Guttenbergaffären i Tyskland väcker många intressanta frågor:

1. Vilket meritvärde har en doktorsexamen? I Tysklands förbundskabinett finns nu kvar fem disputerade ministrar, inklusive Merkel själv. ( NEJ FELRÄKNAT: 7 av 16 minstrar är doktorer 3 mars)  (På denna länk fanns Guttenberg kvar idag på morgonen, men det sägs inget om hans examen - bara att han är en av Tysklands mest älskade politiker.) I Sveriges i övrigt lågutbildade regering finns väl nu bara en minister med doktorsexamen, som till och med är docent. Hur många av er vet vem det är? Kolla här läget 2009. (1 av 24 nu??)

2. Guttenberg måste ha lidit av samma blindhet för nätsamhällets styrka som en del arabiska ledare. Han sa så sent som i februari att det rörde sig om enstaka misstag och drog då på sig historiens första eller i alla fall hittills största samlade plagiatundersökning gjord av nätsamhället:  GuttenPlag Wiki,

3. I brevet från doktoranderna till Angela Merkel ställer de sin förbundskansler inför några avgörande frågor om hennes syn på forskning och kunskap. Genom att hon behandlar Guttenbergs storplagiat som en bagatell, (Kavaliersdelikt)  menar doktoranderna att hon i grunden ifrågasätter hela forskningssamhällets arbete och bidrag till tyskt samhällsliv och ber henne att sluta tala om Tyskland som en bildningsrepublik.

4. Och så har vi lärt oss nya begrepp att använda när vi ska undervisa våra studenter om plagiat: Copy, shake and paste.  Klicka på denna länk så finner du också en engelsk översättning av de arga doktorandernas brev,

Norsk geografi utvärderad

Här i USA får jag rapporten om att Norges forskningsråd nu har godkänt vår utvärdering av geografisk forskning i Norge och att den finns tillgänglig via deras hemsida. Den som önskar läsa en sammanfattning av rapporten rekommenderas att hoppa över den norska sammanfattningen på hemsidan och gå direkt till executive summary i själva rapporten. Det har varit en utmanande och mycket stimulerande uppgift att få sätta sig in i vad våra norska kollegor jobbar med och betyget är överlag mycket gott. Det norska forskningsrådet satsar ordentligt på utvärderingar av detta slag, och härnäst på programmet står ett möte med de norska forskningsmiljöerna. Forskningsrådet kommer att ställa särskilda medel till förfogande för en uppföljning av rapporten.

Jag har i två tidigare blogginlägg direkt eller indirekt varit inne på denna utvärdering. Jag vill särskilt hänvisa till blogginlägget Geografi som nu är snart två år gammalt. I Norge finns två samlade geografiinstitutioner (Bergen och Trondheim), medan man i Oslo istället har en samlad institution för samfunnsgeografer och sociologer, Här illustreras alltså problematiken runt samarbetet mellan naturgeografi och kulturgeografi på ett mycket tydligt sätt. Utvärderingen omfattade hela geografiämnet, men eftersom naturgeograferna i Oslo inte var del av denna utvärdering blev det ett fokus på samfunnsgeografi och på de tvärvetenskapliga aspekterna i geografiämnet. Nu har jag fått svaret på en del av det jag anade redan då.  De norska geograferna har verkligen visat sig starka på just det som jag efterlyser där: att miljöfrågorna får en bra samhällsvetenskaplig belysning.

FORMAS igen -- svar i GP

I Göteborgsposten svarar nu i en slutreplik de samhällsvetenskapliga forskare som tidigare kritiserat FORMAS för brister när det gäller att prioritera samhällsvetenskaplig miljöforskning.

"vi kan inte se hur hennes resonemang leder fram till slutsatsen att Formas ska ha granskningsgrupper där samhällsvetarna är klart underrepresenterade samt ett Forskarråd med endast en samhällsvetare som ordinarie ledamot"

(mina tidigare inlägg:  FORMAS och FORMAS svarar).

"Miljöproblemen är skapade av människor och måste lösas av människor. Miljöproblemen kan inte hanteras utifrån ett isolerat naturvetenskapligt perspektiv, utan kräver ett helhetsperspektiv." Så skrev en grupp landsbygdsforskare i ett tidigare försök att påverka FORMAS i denna fråga.

Det är bra med de förutskickade särskilda satsningarna, som Anna Ledin utlovar sitt svar i GP, men  FORMAS ledning måste nu också visa vägen och i grunden ändra balansen mellan samhällsvetare och naturvetare i forskarråd och beredningsgrupper. När det gäller forskarrådet kan det också vara aktuellt att se över hur den elektorsförsamling som väljer forskarrådet ska vara sammansatt. Även om andelen samhällsvetare där är större än i forskarrådet och i beredningsgrupperna så riskerar de i slutändan alltid att hamna i skymundan för andra intressen..

Forskarbloggar från Stockholms Unversitet

När Stockholms universitet inledde att stå som värd för bloggar för anställda och studenter 2005, var det efterhand en hel del forskare som hakade på med populärvetenskapliga bloggar om sin forskning och om andra forskningsfrågor.  Några blev kortlivade och några tycks ha kastat in handduken när den gemensamma blogg-funktionen lades ner i höstas.  Men jag har lyckats hitta några som  fortsatt på annat håll. Du finner dem i spalten till höger. När jag sökte efter dem fann jag också den mycket aktiva lingvistbloggen (som väl aldrig var på blogs.su.se ? ). Säkert finns det fler. Hör gärna av er.

FORMAS svarar

FORMAS huvudsekreterare Anna Ledin  svarar i Göteborgsposten på kritiken ( se tidigare blogg) om att forskningsrådet missgynnar samhällsvetenskaperna, men undviker den avgörande frågan om beredningsgruppernas inriktning och sammansättning.

FORMAS

Jag har tidigare rapporterat om bekymren att få forskningsrådet FORMAS på banan när det gäller att vara lyhörd för samhällsvetenskaplig miljöforskning. Nu skriver ett antal miljöforskande samhällsvetare i GP  om problemen med de nuvarande beredningsgrupperna i FORMAS. Det är märkligt att FORMAS har en sån seghet i att förändra sig. Är det fortfarande nån gammal BFR- eller SJFR-kultur som gör att det segar så? Eller vad beror det på? Finns det ingen förändringsvilja hos ledningen?

Varför stänga bloggen?

Jag håller med Fredrik Charpentier Ljunqvist och Christina Grefveberg att det är beklagit att universitetet beslutat lägga ner sin blogg-funktion. Det hela motiveras på följande sätt:

"För att höja kvaliteten på de mest använda av portalens funktioner har de under våren 2010 brutits ut från Mitt universitet. De nya webbtjänsterna ger möjlighet till ökad funktionalitet och stabilitet.

Detta innebär bland annat förändringar av universitetets verktyg för bloggar. Avdelningen för IT och media har i samråd med Kommunikationsenheten beslutat att successivt lägga ner det egna bloggverktyget http://blogs.su.se då det är gammalt och i behov av kostsam utveckling. Medarbetare (inklusive rektor) och studenter kommer istället att hänvisas till gratisverktyg som till exempel Wordpress, www.wordpress.com."

Det framgår inte hur universitets kommunikationsenhet motiverar sitt stöd till den till synes tekniska motiveringen. Har inte den universitetsgemensamma bloggen fungerat bra både för internkommunikation och för att sprida populärvetenskap? I likhet med Fredrik Charpentier Ljungqvist och Christina Grefveberg känner jag tveksamhet att fortsätta i andra former, men har inte bestämt mig. Jag väntar först på den information som vi bloggare utlovats och hoppas att en utförligare motivation till hur och varför vi ska flyttas till wordpress kommer där.

 

Inga murar i Berlin

Ingen mur i Berlin 15 juni 2010
Debatten mellan kritiker och förespråkare för resiliens-teorin har ibland lett till att höga murar har rests. Se till exempel inläggen kring Alf Hornborgs kritik mot resiliensteorin för ett år sedan. Det har inte heller funnits något bra forum i Sverige där den debatten kan föras. Men i Berlin finns inga sådana murar.  I veckan hölls ett möte på Berlin Brandenburgische Akademie der Wissenschaften. Forskningsgruppen för Ecosystem Services hade inbjudit både kritiker och förespråkare för resiliensteorin till en workshop för att diskutera vilken roll som resiliensbegreppet kan ha för studier av kulturlandskap.
Det blev en mycket stimulerande diskussion, präglad av en stor intellektuell öppenhet, och 27 högklassiga presentationer där bl.a. perspektiv från politisk ekologi kunde kontrasteras mot resiliensperspektivet. Styrkan i de olika analytiska perspektiven kunde mätas mot olika empiriska material, bl.a. ett flertal intressanta studier  om äldre kvarlevande brukningsformer och landskap i medelhavsområdet.
Jag fastnade dock särskilt för Thomas Kirchhoff och hans kollegor, som granskade likheterna mellan den gamla tyska romantiska kulturlandskapsidén och idén om social-ekologiska system och därmed satte in resiliensteorin i ett idéhistoriskt sammanhang. Se även samma grupps tidigare diskussion om resiliensteorins kulturella och samhälleliga roll. Det är en typ av idéhistorisk diskussion som är självklar och nödvändig för samhällsvetare och som i viss utsträckning förs också inom ekologin, men som varit frånvarande när det gäller skärningspunkten - social-ekologiska system. Det är förmodligen det starka normativa inslaget som förhindrat den typen av självreflektion.
Bill Found och Marta Berbés-Blásquez argumenterade i sin landskapshistoriska studie av socker-rörsplantager i Karibien för att såväl makt-perspektivet och slavarbetskraftens roll kan analyseras med ett resiliensperspektiv, men att det kräver en viss revidering av de teoretiska begreppen. Det var intressant eftersom makt och orättvisa arbetsrelationer vanligtvis brukar vara lyckligt osynliga i många resilensanalyser av agroekosystem.
Betsy Beymer och Ian Bryceson, prövade och granskade resiliensteorins brist på politiska perspektiv utfrån en typ av miljöproblem som inte så ofta förekommer i resilienstudier -- ett fall av markrofferi och storskalig etablering av en räkfarm på ön Mafia i Tanzania.
I slutdiskussionen ställdes från en av resliensförespråkarna frågan om det konceptuella ramverk som resiliensbegreppet står för verkligen kan användas för att studera de globala maktrelationer som idag spelar en allt större roll för landskap och naturresurser.
Stort tack till Thomas Plieninger och hans team som genom det breda urvalet av inbjudna öppnat för en överskridande murlös diskussion.

VR och FORMAS

VR är föredömligt snabbt att publicera sammansättningen av styrelse och ämnesråd, som valdes på elektorsförsamlingen i går.

Min blogg i går om FORMAS forskarråd innehöll inte de nya namnen som vi i elektorsförsamlingen valde i tisdags. För den som är intresserad att se vilka namn det handlade om kommer här en länk. 

Tillägg torsd em: FORMAS var inte så långsamma dom heller -- på torsd em kom den nya sammansättnnigen upp på deras hemsida.