lördag 9 december 2023

Kasjurer, astrakanäpplen och Vilhelm Mobergs utvandrarepos

Våren 2021 gjorde Hans Nilsson och Frida Persson från Vitterhetsakademiens Stensjö by ett besök hos Torvald Fält i Malmbäck. Torvald Fält är potatissamlare och med sin odling av sammanlagt 365 sorters potatis sköter han om en genbank för många äldre potatissorter. Syftet med besöket var att få med sig hans kunskap och dessutom ett antal lämpliga potatissorter som skulle kunna passa att odla i Stensjö med målbilden att de kunde varit odlade i Stensjö vid förra sekelskiftet (1900). Resultatet av vad de fick med sig från Torvald fick vi se på Facebook i oktober 2021.

Foto; Frida Persson, från Stensjö bys Facebook oktober 2021













Sommaren 2021 provodlade man på Stensjö sju sorters potatis: Rödbrokig svensk, Gammal svensk röd, Kalmar röd, Kasjurer, Röda krokar, Tysk blå och Up-to-date. Alla dessa kunde ha varit i odlade i Stensjö vid seklets början. Bland dem var Kasjurerna av särskilt intresse. Potatissorten Kasjurer utsågs 2007 till Smålands landskapspotatis och när den presenterades  skrevs det i flera tidningar bl.a. Expressen under rubriken  Småland har fått en egen potatis och att kasjurer omnämns bl.a. i Mobergs utvandrarepos.

Men sorten Kasjurer kom inte till Sverige förrän runt 1900 då den importerades från Tyskland där den odlades under namnet Kachyre. Det fick jag lära mig från Stensjös personal och det satte alltså ett frågetecken för att kasjurerna kunde ha något med Karl-Oskar och Kristina att göra, vare sig i Sverige eller i Amerika vid romansvitens tid på 1850-1860-talen. Samtidigt stod det helt klart att denna pusselbit var en intressant koppling mellan den praktiska verksamheten på Stensjö och den övergripande kunskapen om kulturväxternas historia och dess koppling till litteraturhistorien. I skötselplanen för Stensjö hade vi slagit fast att kulturreservatet skulle vara ett kunskaps- och utvecklingscentrum för historiskt landskapsbruk och biologiskt kulturarv. Den typ av erfarenhet och lärdom som man fick på Stensjö av att odla kasjurerna och kopplingen till Vilhelm Moberg var ett utmärkt exempel på hur den kunskapsuppbyggnaden skulle kunna gå till.

Men historien om kasjurerna satte för mig ett frågetecken för hur Vilhelm Moberg hade arbetat med källmaterialet till utvandrareposet. Hade han hört talas om kasjurer i sin ungdom och tänkt sig att det måste var något gammalt? Var det så kasjurerna hade kommit in i utvandrareposet trots att de knappast kan ha odlats vare sig på Karl Oskars födelsegård Korpamoen eller i Minnesota i mitten av 1800-talet?

Jag hade vid den tiden faktiskt inte läst utvandrareposet. Men en annan historia med koppling till biologiskt kulturarv hade jag ändå fått med mig därifrån. Jag hade hört historien om astrakanapeln som såddes på det nya bostället i Amerika – och att Kristina till slut fick smaka på Astrakanäpplet.  Eftersom jag påbörjat ympningsförsök på vårt sommarställe på Norröra hade jag lärt mig grunderna. Bland vildaplarna på tomten fanns både riktigt bittra surkart och vissa som, även om de också var sura, ändå närmade sig riktig äppelsmak. Många av dem var förmodligen frösådda från andra äppelträd på Norröra. Men jag fattade att det bara var genom att ympa som man kunde få riktiga äpplen. En vän hjälpte mig att ympa inköpt ympris från Transparente Blanche på en vildapel och där kunde vi efter några år njuta av frukterna i augusti och gör så än idag.

Men hur fick utvandrarna med sig Astrakan från Sverige till det nya bostället i Amerika? Efter det jag lärt om kasjurerna misstänkte jag förstås att Moberg även här hade skarvat. Var både kasjurerna och Astrakan-äpplena exempel på bristande källforskning från Mobergs sida? Den kritiken kom genetikprofessorn K.G. Lüning med i Svenska Dagbladet den 17 oktober 1995 när historien om astrakanäpplena dök upp igen i samband med att musikalen Kristina från Duvemåla hade satts upp. Rubriken på hans inlägg var – ”Vilhelm Mobergs astrakan långt bortom biologins lagar”.

Under en sjukdomsperiod vintern 2022-2023 hade jag möjlighet att fördjupa mig i utvandrareposet som talbok Och jag läste Jens Liljestrands båda böcker om Vilhelm Mobergs författarskap.  Jag hade också under 2021 från Torun Zachrisson fått en uppsats, som hennes far Sune Zachrisson skrivit om Vilhelm Moberg och astrakanäpplet.

Astrakanäpplena följer oss i de tre sista delarna av utvandrareposet. I Invandrarna har Karl-Oskar och Kristina bosatt sig vid Ki-Chi-Sagasjön. Kristina längtar hem och i minnesbilderna hemifrån återkommer flera gånger astrakanen sin stod vid gaveln i hennes barndomshem:

”Frukten från det trädet var så syrligt frisk i smaken”.

Längre in i romanen skriver Moberg:

”I minnets klara bilder som visade astrakanapeln och törnrosbusken i vårlyset framstod det alltsammans, allt vad hennes längtan sträckte sig efter när hon såg ut mörkret: samvaron med människorna, invanda bruk och seder, söndagen på kyrkbacken, vårens och höstens marknader, årets fester och stora dagar, helger och högtider inom bondeårets ring”

I slutet av Invandrarna skriver så Karl-Oskar hem till Sverige:

”Jag unnrar om I wille be Kristinas förälldrar skeka oss tjärnor från Astrakanapeln i Dufvemåla, wi wille planta en ny Astrakanapel här i Minnesota så wi feck samma sorts Apeln, hemma war di så freska att äta som wi väl minnes”

I Nybyggarna har Karl-Oskar planerat kärnorna från Sverige och astrakanträdet skjutit skott. Några grannar kommer förbi.

”- Dä kan bli nåen annan sorts frukt på apeln, när en sätter kärnor, sade helsingebonden.

- Ja. Dä kan bli suräpplen, iblann. Vi får si!”

Kristina sade att ingen visste om det skulle bära riktiga astrakaner.

”Men inte ville hon tro, att det efter goda astrakankärnor från Sverige skulle växa upp en simpel surapel i Amerika.”

Så en vår blommade Kristinas astrakanapel för första gången

”Astrakanapeln tog på sig ett flocklikt hölje av granna vita blommor, svagt skiftande i blekrött: Vid östra husgaveln fick de plötsligt det allra vackraste prydnadsträdet de kunde önska sig.”

Astrakanen blommade ännu några år, men frosten gjorde att blommorna inte utvecklades till frukter. Kristina vårdade trädet och grävde flera gånger omkring astrakanapeln.

Så i Sista brevet till Sverige blommar astrakanapeln för fjärde gången och ger till slut frukt i augusti. Grenarna hänger nerböjda under tyngden av frukter stora som barnhuvuden. När Kristina ligger på sin dödsbädd ger Karl-Oskar henne ett äpple och Kristina försöker smaka men dör innan dess.

”Det stora äpplet rullade långsamt utför täckets sluttning och föll med en duns ner på golvet invid sängen.”

Pomologen Görel Näslund skrev i Dagens Nyheter 1997 och försvarade Vilhelm Mobergs användande av astrakanen. Han hade inte som genetikprofessorn skrev begått ett fundamentalt fel. Moberg tog reda på allt om äpplen innan han satte sig ner och skrev och inhämtade information från Olof Selling på Riksmuseet. Kärnsådd av astrakaner kan verkligen ge förvillande lika frukter. Han var väl medveten om att det fanns en risk för suräpplen vid kärnsådd men att det också fanns en sannolikhet för att det som kom fram var likt astrakan. Moberg utnyttjade detta skickligt i sin skildring av vad som skedde vid Karl-Oskars och Kristinas bosättning i Minnesota. Vetskapen om att det kunde blir suräpplen, grannarnas misstro och så till slut Kristinas försök att smaka och hur hon förstår att äpplet var från hennes träd som vårdat så ömt.

En av de kända förebilder som man vet att Moberg haft för sin romaner var äppelodlaren Andrew Peterson från Ydre som i sin dagbok från Amerika på 1880-talet berättar om sina äppelodlingar. Paralleller mellan utvandrareposet och Petersons dagböcker har studerats av Roger Earl McKNight. Andrew Peterson gjorde beställde ympkvistar från Sverige med båt och sådde alltså inte äppelfrön. Det måste Moberg varit medveten om. Allt talar alltså för att Moberg medvetet valde frösådden för att skapa en extra spänning i berättelsen.  Sune Zachrisson har publicerade 2002 uppsatsen ”Vilhelm Moberg och astrakanäpplet” baserad på ett föredrag han hållit vid Riksförbundet Svensk Trädgårds sommarmöte i Helsingborg 22-23 augusti 1998. Där citerar han hortonomen Anton Nilsson som berättat följande för Zachrisson i fruktträdgården på Nordiska museets Julita:

”Moberg hade egentligen inte alls så fel som han anklagas för. Astrakanerna, för de är flera, har just egenheten att ge en astrakanliknande avkomma i många fall. Det kan vara antingen en slags dominant egenskap som slår igenom eller vissa fall vara fråga om självbefruktning”.

Slutsatsen kring Moberg och astrakanerna är alltså att han varit välinformerad och medvetet använt osäkerheten om astrakanerna som ett tema i romansviten.

Men hur var det nu med kasjurerna? Jag lyssnade igenom romansviten som talbok och hörde inget om kasjurer. Men jag kunde också söka mig igenom textfilerna som följde med på telefonen tillsammans med talböckerna. Ingenstans kunde jag hitta ett spår av kasjurerna. Varifrån kom då påståendet att kasjurerna förekom i utvandrareposet. Jag vände mig till Birgitta Eriksson, länsantikvarie i Kalmar län och hon kollade med de andra småländska länsstyrelserna. Det fanns inget i deras diarier som tydde på att de varit inblandade i beslutet att göra kasjurerna till Smålands landskapspotatis 2007. Trädgårdskonsulent Magnus Engstedt på Länsstyrelsen i Jönköpings län, som var inblandad i framtagandet av landskapspotatisen 2007 kunde inte heller förklara varifrån kopplingen mellan kasjurerna och Mobergs utvandrarepost hade kommit. Och potatissamlaren Torvald Fält i Malmbäck som var upphov till den här historien genom ett ge utsäde till kasjurerna till personalen på Stensjö visste inte heller varifrån påståendet om utvandrareposet kom ifrån.

Min ursprungliga skepsis mot Mobergs kunskap om potatis- och äppelsorter var alltså ett felaktigt spår. Ingen skugga över Vilhelm Moberg vare sig vad gäller astrakan eller kasjurer. Vad gäller astrakan hade han satt sig ordentligt in i möjligheten till att frösådda äpplen oftast blev sura, men att chansen fanns att de kunde ge astrakanliknande avkomma. Hur kasjurena knöts till Moberg är inte utrett, men allt talar för att det är en på internet ofta upprepad lögn. Jag har hittills inte hittat något som tyder på att Moberg nämnt dem i någon av sina skrifter.

 Litteratur

Liljestrand, Jens 2009. Mobergland: personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie. Stockholm: Ordfront

Liljestrand, Jens 2018. Mannen i skogen: en biografi över Vilhelm Moberg. Stockholm: Albert Bonniers Förlag

Lüning, K.G. 1995. Vilhelm Mobergs astrakan långt bortom biologins lagar. Svenska Dagbladet 17 oktober 1995

McKnight, Roger Earl 1974. Mobergs invandrarromaner och Andrew Petersons dagböcker: en studie över inflytande och paralleller. Avhandling, framlagd inför Faculty of The Graduate School, University of Minnesota, som del av filosofie doktorsexamen. http://andrewpeterson.se/wp-content/uploads/2019/04/studie-over-inflytande-och-paraleller-doktorsavahdnling-r-mcknight-1974.pdf

Moberg, Vilhelm 2020 (1949). Utvandrarna. Albert Bonniers Förlag

Moberg, Vilhelm 2020 (1952). Invandrarna. Albert Bonniers Förlag

Moberg, Vilhelm 2020 (1956). Nybyggarna. Albert Bonniers Förlag

Moberg, Vilhelm 2020 (1959). Sista brevet till Sverige. Albert Bonniers Förlag

Näslund, Görel Kristina 1997 Vilhelm Moberg och astrakanapeln. Dagens Nyheter 1997-03-09

Zachrisson, Sune 2002. ”Vilhelm Moberg och astrakanäpplet” i Rådhus, äpplen och rabarber: en vänbok till Sune Zachrisson på 70-årsdagen den 28 januari 2002. Stockholm: Nordiska museets förl.s.219–222.
                                                              
                                                                    *

Mats Widgren är ledamot av Vitterhetsakademien och ordförande i skötselrådet för deras kulturreservat Stensjö by.